Annons
Starflockarna samlas till hisnande luftakrobatik

"Fåglarna anslöt i små klungor från alla håll och blev snabbt till en enda flimrande svärm som växte för varje minut." Foto: Getty

Krönika

Starflockarna samlas till hisnande luftakrobatik

Nu är starens stund i Norden. I den tidiga våren, när landskapet ligger bart och träden ännu står nakna, när färgskalan är dämpad och fågelkören ganska gles, då kommer stararna tillbaka från vintervistena i sydväst och sprider vårglädje upp ­genom landet.

De kommer klädda till fest i sin skimrande vackra häckningsdräkt när allt börjar spira och svälla och saven stiger i rot och stam.

Visserligen är staren kanske inte riktigt lika tidig – och därmed inte lika efterlängtad – som lärkan, men den dras mer till människan, är hemmets och gårdens fågel som anses föra tur med sig och har därför alltid varit högt älskad. Överallt har människan försökt skydda staren, och det är också den art som mest av alla förknippas med de lägenheter vi bygger åt fåglarna som kompensation för vår systematiska förstörelse av de naturliga bohålen. Effektivisering av skogsbruket kallas det också.

Starholkar fanns på var och varannan bondgård när jag växte upp. Sju tum breda och dubbelt så höga, fem centimeters ingångshål, ohyvlat virke och sluttande tak. En sjungande stare vid sin holk på ladugårdsbacken var en välkänd bild av den nordiska idyllen. Sällskaplig är den också, håller sig gärna till flocken och drar sig inte för att ställa till med gemensam aftonkonsert i någon träddunge.

Staren, den kollektivhäckande multi­instrumentalisten, flockfågeln som gnisslar och surrar, visslar och tjattrar, flöjtar och härmar om vartannat, kan låta som både vipa, vråk och lövsångare och många andra. En vårdag med ljumvindar och bäckkviller formligen dallrar luften av starlåt i trakter där de har bestämt sig för att häcka på samma plätt.

Starens fjäderdräkt skimrar när man ser den på nära håll. Foto: Kjell-Åke Fredriksson

Dessutom är staren en av de arter som överraskar mest när man kommer nära i kikaren och belysningen är den rätta. För blotta ögat kan den göra ett ganska intetsägande intryck, men i tubkikarcirkeln skimrar fjäderdräkten så glänsande starkt i olika färger att associationerna går till tropikerna snarare än till den småländska gödselhög där mitt minne har tagit för vana att placera staren.

Mitt starkaste minne härrör dock från Gotland en sommar för länge sedan och den starflock som varje kväll samlades till hisnande luftakrobatik över Lergravsviken. Fåglarna anslöt i små klungor från alla håll och blev snabbt till en enda flimrande svärm som växte för varje minut, tänjdes ut till en smal vimpel, förtätades till ett klot och svällde till en oval ballong igen, liksom styrd och synkroniserad av en hemlig kraft.

Vi stod och gapade. Ingen av oss hade sett något liknande förut.

Och så, plötsligt, som om någon hade knäppt med fingrarna, svepte hela svärmen ner mot havsviksvassen på andra sidan vägen och var försvunnen bland tusentals vippor och vimpelblad.

LÄS Tomas Bannerheds essä om magin i fågelmötet

Jag tänkte att det där kommer jag aldrig att kunna förstå, inte hur jag än försöker – och fylldes av en sorts inre lugn. Kanske är det så vist ordnat att somliga saker i livet, de bara är, de ska inte förklaras eller förstås. Och ofta är det kanske dem man blir som mest tagen av, de små stunderna av ordlös förundran.

Foto Tomas Bannerhed
Tomas Bannerhed, författare och krönikör i Sveriges Natur

Läs mer om fågelmöten:

Räddad av fåglarna
Frukost med havsörnar
Fågellycka för fullvuxna
Skribent Tomas Bannerhed
Artikeln publicerades i
Annons