Vinnare av Tidskriftspriset 2022 – ÅRETS TIDSKRIFT FACKPRESS
Vinnare av Publishingpriset 2022 – Medlemstidning – Individ

Tomas Bannerhed liknar sorgmantel vid en "filmstjärna i tjusig aftonklänning". Foto: Getty Images

Krönika

Skör som en dröm

Midvinternattens köld är hård, diktade Viktor Rydberg. Men det gäller tydligen inte de övervintrande fjärilarna, som verkar kunna stå ut med vad som helst för att få flyga så fort vårvärmen kommer.

En dag när Sverige var som mest djupfryst och frostpudrat satt jag på ett tåg och tittade ut och tänkte på sorgmanteln, den vackraste fjäril jag vet. I somras var de ju så många och syntes nästan överallt – experterna talade om tio gånger fler än normalt – och jag tänkte att nu sitter de i tusental och åter tusental där ute i svinkylan, under barkbitar, rotvältor och lingonris, eller kanske i en jordkällare eller ett hemlighus på en bondgård någonstans. Och lever och andas. Utan att frysa ihjäl.
Hur är det möjligt?

En tredjedels gram väger den vuxna sorgmanteln, skör som en lyckodröm och med ett hjärta så litet, så litet att det nästan inte finns – men bultar blod gör det vintern igenom. Tusendelen av ett gram väger det ungefär, sorgmantelns hjärta, gissar zoologiprofessorn när jag frågar. Och så ett andetag eller två per dygn för att hålla livslågan uppe. Hur mycket syre blir det?
Hjärta och hjärta förresten. Noga räknat har fjärilar inget hjärta, och inget blod heller för den delen, men väl ett sammandragningskärl som pumpar runt hemolymfan, som kroppsvätskan kallas hos ryggradslösa djur med öppen cirkulation.

De flesta dagfjärilar övervintrar som ägg, larv eller puppa och flyger först framåt försommaren, men några arter går till vintervila som fullbildade, kommer ofta på vingarna redan i mars eller april och har blivit lika kära vårtecken som sånglärkan och sälgblomningen för många av oss. Som citronfjäril, påfågelöga och vinbärsfuks till exempel – och så sorgmanteln då, den mest bedårande av dem alla, fjärilen som seglar fram genom livet.

I motljus och dåliga kikare kan den ge ett närmast svartvitt intryck, men vingarna är mörkt vinrödbruna med svavelgula utkantsbårder och ett band av himmelsblå fläckar tätt intill: sju, åtta, nio på varje vinge, liksom ditduttade på måfå men i själva verket de som fullbordar det hela. Denna skönheternas skönhet som dras till det enklaste och mest vardagliga, till grusvägar, kalhyggen och triviala lövslag som björk, sälg och asp. En filmstjärna i tjusig aftonklänning som lämnat balen och funnit sin plats i skogen.

Foto: Sofia Runarsdotter

Och på tåget genom Vintersverige kommer jag att tänka på den där sorgmanteln som fick mig att hejda mina steg i våras. Den satt och solade sig mitt bland årsringarna på en gammal stubbe och verkade nästan självlysande i det morgonmjuka släpljuset, öppnade och stängde sig om vartannat, som en bok som lockar och vill bli läst. Så fick den plötsligt sällskap och de fladdrade i väg som ett förälskat par mellan de spädgröna björkarna, virvlande om varandra allt högre upp mot topparna i en dans som aldrig ville ta slut, lätta som dun och genomlysta som våren själv.

Snart är den här igen. Tiden då dvalan släpper sitt grepp och sorgmantlarna, dessa solens barn, fladdrar och svävar på nytt.

Tomas Bannerhed är författare och krönikör i Sveriges Natur.