Natur och nostalgi

Jag har bott utomlands – i niomiljonersstaden London – i 18 år. Precis som Utvandrarnas Kristina känner jag ständig saknad efter mitt hemlands natur. Kanske inte just efter ett astrakanäppelträd som Mobergs, och senare Anderssons och Ulvaeus, hemlängtande emigrant, men efter insjöar och skog. Kristina reser, i sitt inre, den allt längre vägen hem för att bita i ett äpple och gå i Duvemåla hage. Jag reser för att simma i badvikar och vandra över spångbelagda våtmarker.

Insett värdet av det jag inte längre har

Inget har tydliggjort hur viktig naturen är för mig som min flytt till London. Här, i storstaden, i ett land med annorlunda flora och fauna, har jag insett värdet av det jag tog för givet men nu inte längre har.

Jag saknar snödropparna som dök upp längs cykelstigen till skolan därhemma med ett löfte om snar sommarledighet. Det barrskogstäckta berget ovanför stan, där vattentornets röda lampa blinkade i natten och där jag fantiserade om att försvinna: Jag kunde bo i naturen, precis som kvinnorna i böckerna jag läste (Ronja, eller Ayla), fri från mitt stressiga tonårsliv.

Jag saknar lingonskogen där jag drömde om att bli självförsörjande, bygga en koja av gräs och kvistar och leva på nässelte och bär. Jag saknar känslan av att lämna den söta doften av sjön och den dova, kalla doften av skogen och cykla hem igen till tryggheten i sommarstugans kök. Det är bara en sak.

När jag kommer hem på semester är jag inte säker på att det jag saknar faktiskt finns. Jag upplever samma natur, men får inte samma känslor. Vart tog den vägen, glädjen jag fann i barrtäckta gångstigar, doftande björnmossa och övergivna slyområden med blöta höstlöv klistrade över kvistarna? Jag minns naturen som större, bättre, rikare. Var den det?

Läs också: Mardrömmens träd gulnar av värmen

Naturen omkring oss ändras

Minnen är inte alltid tillförlitliga. De förvanskar och ändrar. Dessutom: När man är fem är varje år 20 procent av ens liv, men när man är 50 är siffran 2 procent, och då lämnar varje upplevelse mindre intryck – en idé som vanligtvis tillskrivs den gamla moralfilosofen Paul Janet.

Att snöhögarna verkade större när jag var barn beror alltså på mer än att jag har ett annat höjdperspektiv (jag är längre nu). Jag har också ett annat tidsperspektiv. Ett sätt att motverka detta är att ge sig själv helt nya, outnötta upplevelser. En kall vintertältning i Sarek, kanske? Ett fördjupat intresse för dyngbaggar?

Men det finns en annan faktor också. Naturen omkring oss ändras ju. Det snöade mer på 1980-talet än i dag – min barndoms snöhögar var större.

Så även om min saknad handlar om att jag har växt upp och flyttat utomlands, handlar den om en annan sak också. Om ett globalt klimat i förändring. Om en tid som flytt för hela mänskligheten.

Läs också: Sorgen över snön

Min naturnostalgi är riktigt aktuell.

Industraliseringen följdes av nostalgivåg

Nostalgi har inte världens fräschaste rykte. Akademikern och konstnären Svetlana Boym beskrev den som ”en längtan efter ett hem som inte längre finns eller som aldrig har funnits”. Ofta, lade hon till, uppstår den efter revolutioner (själv föddes hon i Sovjetunionen och emigrerade till USA), men de först ”diagnostiserade” var soldater i krig och folk som emigrerat, och som fantiserade om ”imaginära hemländer”. ”Nostalgisk kärlek”, sade Boym, ”kan bara överleva i ett långdistansförhållande”. Och den kan bli en farlig verklighetsflykt.

Läs också: Kan vi ändra vår kultur? 

Naturnostalgi tycks ofta följa ett liknande mönster. Strax efter det att Karl Oskar och Kristina åkt till Amerikat i Mobergs bok började en revolution hemma i Sverige – den industriella. Betydande delar av befolkningen urbaniserades.

Snart var nostalgivågen ett faktum. Lantliga idyller blev fokus för konst och musik, och nationalism och konservatism fick ett uppsving. Livet bara några decennier tidigare kom, under nationalromantikens inflytande, att uppfattas som ”ursvenskt”.

Ekologisk nostalgi på frammarch

Hembygdsrörelsen växte fram. Folkdräkter – som min egen Norrländska tolvan – efterkonstruerades i gammaldags allmogestil. Samer ställdes ut på museum. Skall-omkretsar mättes. (Effekten finns kvar än – inom politisk nostalgi tycks drömmarnas Ursverige fortfarande vara förlagt till en svältsanerad 1800-talsidyll.)

Men kanske håller nostalgins skamfilade rykte på att ändras. Den revolutionära förändringen i klimatet verkar ge upphov till nya, annorlunda associationer. ”[Eko-nostalgier] är så vanliga [i samhällen med miljöpåverkan] att vi anser att de förtjänar att bli sedda som ett eget etnografiskt objekt”, skriver Olivia Angé och David Berliner i introduktionen till sin bok på temat (Ecological Nostalgias, 2021).

Olika typer av nostalgi

Ekologisk nostalgi, menar akademiker som den amerikanska filosofie doktorn Jason Frederick Lambacher i en uppsats från 2017, påverkar oss känslomässigt, vilket motiverar oss att ta till handling. ”Min magkänsla”, skriver Lambacher, ”[är] att ekologisk nostalgi har en annan ton och ett annat register än den nostalgi som en individ kan känna, eller ett samhälle som med ömhet ser tillbaka på sina guldåldrar”.

”Nostalgisk reflektion kan skapa visioner av ett felaktigt förflutet som inte korrekt återger [tidigare ekosystem]”, varnade amerikanska och engelska skribenter i en debattartikel i den vetenskapliga tidskriften Restoration Ecology för några år sedan. Men trots det, kom de fram till, kan den vara ”ett rimligt och användbart verktyg för att motivera restaureringsprojekt utan det moraliska bagage som andra användningsområden bär på”.

Och all nostalgi är inte likadan. Svetlana Boym skilde mellan en mer sansad reflekterande variant å ena sidan och en återskapande, som hänfört sträcker sig tillbaka mot gångna tider, å den andra. Inom den nya naturnostalgin ligger fokus på reflektion.

Dömd att längta

Precis som Utvandrarnas Kristina är jag dömd att längta efter min barndoms natur. Men kanske måste min nostalgi inte vara en fåfäng verklighetsflykt. Kanske kan jag bestämma själv hur jag ska använda den. Och den är ett kraftfullt vapen.

”Finns den kvar, den platsen, nu, som var ditt hem?” tänker sig Kristina att hennes nyfödda dotter frågar henne där i huset i den nya världen, i Amerika. Det gör den, så länge Kristina lever. ”Bortom denna nya värld”, sjunger hon till sin dotter, ”där mognar äpplena än”.

Matilda Welin jobbar som journalist på BBC i London, samt frilansar inom ämnen som friluftsliv, hållbarhet och kultur. Utvandrarna-eposet och musiken från Kristina från Duvemåla – speciellt Min astrakan, om äppelträdet på andra sidan havet – mildrade hennes hemlängtan när hon först flyttade från Sverige.