Boklig skådning passar halvlat nattuggla

"Man kan läsa och låta sig ryckas med när som helst, behöver inte upp i ottan och kånka på grejer eller stå och frysa i något blåsigt fågeltorn." Foto: Getty

Krönika

Boklig skådning passar halvlat nattuggla

Måste man alltid ut i spenaten för att möta naturen? Det är inte så säkert. Jag har i varje fall haft flera naturupplevelser i böckernas värld som gjort lika starkt avtryck som någonsin en utfärd i det gröna.

Det gäller särskilt när det rört sig om författare som inte bara kan sin sak utan också vet hur man skapar närvaro och sinnlighet med språkets hjälp, som Bengt Berg, Gunnar Brusewitz, Carl Fries och Erik Rosenberg som alla bidragit till att förädla den litterära natur­skildringen i Sverige.

Den bokliga naturupplevelsen har dessutom flera fördelar jämfört med den mer praktiska, åtminstone för en halvlat och lite lagom asocial nattuggla som jag: Man kan läsa och låta sig ryckas med när som helst, behöver inte upp i ottan och kånka på grejer eller stå och frysa i något blåsigt fågeltorn. Dessutom kan man uppleva naturen som den var i svunna tider och på platser man aldrig kommer att besöka, som i Bengt Bergs Den flygande draken, en oförglömlig skildring av hans möten med lammgamarna högt uppe i Himalaya för närmare hundra år sedan.

Tack vare långa rep och starka tibetaner befann han sig en dag öga mot öga med de väldiga asätarna i deras klipphåla ”med tusen fots avgrund nedanför”. Berg var en av världens främsta fågelfotografer och fick här sina berömda närbilder av den mytomspunna flygande draken, tagna med en ytterst ofältmässig storformatskamera som krävde att han exponerade en plåt i taget. ”Första intrycket av nästet var ett rövarläger”, skriver han. Längst in i grottan hade gamarna, antagligen i århundraden, lämnat efter sig skelettdelar i en omfattning som förde tankarna till ”en uppgrävd massgrav”.

Samiska fågelnamn och myter

Upplevelser av ett annat slag, som jag heller inte hade kunnat få i verkliga livet, möter mig i folklivsskildraren Yngve Ryds postumt utgivna Doahkke – fågelflock från 2017, en fascinerande samling texter om samiska fågelnamn och myter och fjällgåsens hemligheter. Här får vi bland annat höra renskötarnas berättelser om korpen, hur den jagar i grupp och kan ta även vuxna renar: ”De kan lugnt hacka och äta av en ren timme efter timme medan den ännu lever.” Vi får också veta att korparna är snabbast av alla med att hitta kadaver – och att de varnar vargarna när jägare nalkas dem bakifrån.

”Storlommens ödsliga vildmarksskri hör till de mest eggande lätena i vår natur.” Foto: Kjell-Åke Fredriksson

Storlommens ödsliga vildmarksskri hör till de mest eggande lätena i vår natur, känt inte minst som ljudeffekt i otaliga spelfilmer, men för samerna har det ibland blivit för mycket av det goda: ”Ingen i byn var särskilt förtjust i ropen. De liknar vargtjut. Det hela är kusligt, trollaktigt på nätterna. Folk flyttade för att de inte orkade höra ropen.”

LÄS Tomas Bannerheds essä om magin i fågelmötet

Sådan är boken: full av röster från förr om fåglar i sameland. Och så får man lära sig ett och annat, som att Kiruna har fått sitt namn efter fjällripan, som på nordsamiska heter girona, och hur man bör flå en lom som fastnat i fisknätet om man vill tillverka en användbar säck av skinnet. Samt att den älskade taltrasten givits namnet idjagåhtse, vilket betyder nattvakare. Bara en sådan sak.

Foto Tomas Bannerhed
Tomas Bannerhed, författare och krönikör i Sveriges Natur

Läs mer om fåglar:

Drömmen om Afrika
Spelen – fåglarnas vårliga våldsamma kärleksdans
30 procent av häckande fåglar på nya rödlistan
Skribent Tomas Bannerhed
Artikeln publicerades i