Tre eldsjälar som jobbar för en hållbar fiskenäring

Manjula Nordin: Viktigt att inte ta mer än vad man behöver

I Manjula Nordins område fanns det flera fiskare förr, nu är bara hon och hennes man kvar. Förklaringen är, enligt henne, enkel. Fisken har försvunnit och hon drömmer om ett Östersjön där fisken räcker till alla.

Vad fiskar ni?
– Vi fångar strömming, sik, abborre, öring och lax.

Hur ser en vanlig dag ut?
– Vi åker ut på kvällen innan, lägger nät och tar upp dem tidig morgon därpå. Vi plockar av fisken, rensar, lägger den i en låda med is tills vi kommer i land. Där fördelas fisken, en del läggs för att rökas och en del hamnar i butikens kyldisk för försäljning. Eftersom vi har ett småskaligt fiske så fiskar vi bara det vi behöver. Det är viktigt att inte ta upp mer än vad man behöver.

Varför började du att fiska professionellt?
– Vi fiskade lite privat, jag var arbetslös och gick till arbetsförmedlingen och såg att de skulle ha en kurs i att starta eget. Jag pratade med Stefan, min make, och vi bestämde oss för att köra. På den vägen är det. När jag började fiska så fanns det en annan yrkesfiskare här och en på Ulvön, som jag har båten efter. Men nu är det bara jag kvar, de andra har slutat eller gått bort.

Har du märkt någon förändring av bestånden i Östersjön?
– Det har funnits rätt mycket strömming tidigare, men den har minskat och då följer all annan fisk naturligtvis med eftersom strömmingen är basen i ekosystemet. Förr, när det fanns gott om strömming, kunde vi ta med barnen ut i vår lilla båt så att de fick vara med och pimpla. De fick upp strömming och tyckte att det var jättekul. Nu finns inte den möjligheten kvar.

Varför minskar fisken tror du?
– Det är för att de stora fartygen tar ut så stora mängder fisk ur havet. Om de sänkte kvoten ordentligt så skulle fisken räcka till alla. Sen behöver man skjuta av säl och skarv mer än vad man gör i dag.

Manjula har nyligen bytt efternamn från Nordin till Gulliksson. 

Bobo Roysson: Kustfisket är det naturliga för mig

Bohusläningen Bobo Roysson är uppväxt med det kustnära fisket och har själv varit professionell fiskare i 25 år. Han delar gärna med sig av sin kunskap och brinner för att hjälpa forskare, studenter och turister att lära sig mer om havets invånare.

Vad driver du för typ av fiske?
– Vi håller på med småskaligt kustfiske. Så vi fiskar hummer, kräfta, lite krabba, sill och makrill. Och sen så kör vi rätt mycket hummer- och kräftfisketurer, turistfiske. Det är jag, morsan och farsan. Vi har en grabb anställd också och sedan så har vi praktikanter som kommer.

När började du fiska?
– Jag fick yrkesfiskelicens när jag var 15 år, men man fiskade ju innan det.

Som tidigare trålfiskare, varför blev det till slut småskaligt kustfiske?
– Det är det som jag är uppväxt med. Det var det naturliga för mig och även att komma hem varje dag, jag har ju två grabbar som är 13 och 14 år. Det har ett stort värde. Men så är det också det här att fisket ska få leva kvar, det har ett historiskt värde och även att turister ska få se det.

Du samarbetar med forskare, kan du berätta om det?
– Jajamän. Just nu har vi märkt kräftor i ett projekt med Sveriges lantbruksuniversitet. När man jobbar ihop med forskare så lär man sig av dem men de lär sig också av mig. En annan som vi har jobbat ihop med är Per-Olav Moksnes på Göteborgs universitet. Vi samlar in fisk till hans kurser för folk på högskolenivå som ska lära sig om artkännedom. Då skickar vi även med fisk som de ska dissekera. De slipper sitta i lektionssalen och se på bilder och läsa böcker. Det är alltid bra att få se grejer i verkligheten.

Varför är du involverad i forskningsprojekten?
– Det ger inte särskilt mycket pengar att hålla på med det så det är väl mest att man tycker att det är roligt att vara med, lära sig någonting nytt och att kunna avancera framåt lite mer.

Johan Ljungqvist: Hade varit glad om vi behandlat våra hav bättre

Johan Ljungqvist är marinbiologen som tröttnade på trålning och norska fiskfabriker. Tillsammans med en ingenjör startade han Gårdsfisk, företaget som flyttade fiskodling från havet till lantbrukares ladugårdar.

Hur startade företaget?
– Jag är marinbiolog och medgrundaren Mikael Olenmark är civilingenjör. Vi träffades när vi pluggade i Lund. Och egentligen från dag ett så handlade mina fem år på universitetet om vattenbruk och hur vi kan göra det bättre. Någonstans under 2012 så föddes tanken att det är i lantbruket vi ska ha fisken. Vi köpte det billigaste lantbruket vi kunde hitta och börja snickra.

Vad händer med fisken efter att ni fött upp den?
– Vi föder upp karpfisken rödstrimma och malfisken clarias som vi sedan flyttar till våra anslutna lantbrukare som använder system som vi har utvecklat. Vi ställer krav på lantbrukarna att de ska kunna använda de näringsämnen som fiskproduktionen avger på egna eller kringliggande åkrar.

Du har jobbat inom den norska fiskeindustrin, hur var det?
– Jag såg ju galenskapen med trålfisket. Fångsten som dagligen kom in till kaj omfattades inte av djurskyddslagstiftning. De kunde fileas levande.

Varför behövs det alternativ till dagens fiske?
– Alla, inklusive jag själv, hade varit väldigt glada om vi hade behandlat våra hav på ett bättre sätt. Inga miljögifter, inte en massa skräp och inte tömt haven på fisk.

Var kommer ditt engagemang ifrån?
– Jag vet inte. Jag ställer den frågan till mig själv ibland också. Men det verkar som att det finns en outsinlig energimängd som jag alltid tror ska försvinna, men det gör den inte. Och jag tror att en av entreprenörernas främsta egenskaper är att man är lite naiv. Man gillar att förändra och man hatar att ge sig.