Tar kampen för kvinnorna

På vilket sätt sammanfaller miljö- och kvinnokampen?

– Den hänsynslösa exploateringen av naturresurser på den afrikanska kontinenten innebär att människor tvingas lämna sin mark för att ge plats åt gruvor, olje- och gasfält. Kvinnorna behöver gå längre för att få tag på vatten, ved och andra nödvändigheter. Samtidigt militariseras området eftersom företagen vill skydda sina tillgångar. Då får vi en situation där kvinnor är mer sårbara och där militär och privata säkerhetsstyrkor regelmässigt utsätter kvinnor för sexuella övergrepp. Vi ser det till exempel kring diamantgruvorna i Zimbabwe och oljefälten i Nigeria. Synen på naturen och kvinnan sammanfaller – en tillgång att plundra för den som sitter på makten.

Vad gör ni för att hjälpa de kvinnor som drabbas av utvinningsindustrins framfart?

– Vi kartlägger hur kvinnor utnyttjas i den här kontexten. Men för oss är det centralt att även erbjuda stöd, att inte bara studera och gå vidare. I Zimbabwe, Mocambique och Sierra Leone arbetar vi med kollektiv traumabearbetning för kvinnor som blivit våldtagna av militärer. Vi pratar också om sammanhanget, om ojämlikhet och kvinnoförtryck. Våldet sker inte i ett vakuum, utan i ett kapitalistiskt och patriarkalt samhälle med rovdrift på både natur och människa. Vi vill ge utrymme för läkande och samtidigt stärka kvinnorna, bygga motståndskraft.

Inför klimattoppmötet COP27 i Egypten samlade ni kvinnor från hela Afrika i Women’s Climate Assembly. Vad var det viktigaste budskapet?

– Att vi har rätt att själva definiera begreppet utveckling, vad det betyder för oss. Vi har rätt att bli hörda, att säga nej till nya gruvor och oljefält. Kvinnor i Afrika är de som drabbas hårdast av såväl exploateringen av naturresurser som den globala klimatkrisen. Det är vi kvinnor som städar upp i röran. Som ska hantera konsekvenserna. Alltid. Samlingen inför toppmötet var början på en permanent rörelse för klimaträttvisa.