Fortfarande stolt – Samwel Naikada

Fortfarande stolt – Samwel Naikada

Traditionerna dukar gradvis under för det moderna livet i Samwel Naikadas massajby. Men arvet att skydda skog och djurliv tänker han aldrig släppa – det följer med när han deltar i globala klimatförhandlingar.

Vi träffar Samwel Naikada i den lilla kenyanska staden Kilgoris där han pluggar. En lång, lugn kille som liksom flyter ovanpå det röriga gatulivet. Över lunchen ställer fotograf Håkan precis den där frågan man inte ska ställa, varken till samer eller massajer: Hur många djur har du?

Samwel ler och förklarar att det är som att fråga någon hur mycket pengar han har på banken. Fast egentligen är det mer än så. Till och med ordet massaj har med djuren att göra, boskapen står för livet självt.

Efter matshopping för europeiska magar vecklar Samwel in sig i bilen han lånat av skolläraren i hembyn och vi styr kosan söderut. Första milen är hyfsad grusväg. Regnen har inte börjat än. Då och då möter vi åsnekärror fullastade med träkol för matlagning, en syn som Samwel ogillar. Träkolsbränning hotar skogar i hela Afrika, men i massajområden har det inte varit ett problem.

– För oss är det tabu, en förbannelse. Den som gör det blir själv svart som kol sägs det. Men traditionerna dör ut, allt färre bryr sig …

I väglöst land bland vilda djur

Sista halvmilen är väglös, vi skumpar rätt ut i busklandskapet, längs boskapsstigar och genom ett trasigt stängsel som elefanter raserat några dagar tidigare. En flock zebror skingras framför bilen just när vi får Samwels boma (inhägnad för boskap och bostadshus) i sikte.

– De känner sig tryggare för lejonen nära husen, förklarar Samwel.

Dagen innan vi kom dödade en gepard en liten antilop vid vattenhålet, några dagar tidigare tog en schakal en killing. Samwels by Olkirreruki ligger närmast den cirka 500 kvadratkilometer stora skogen Nyakweri, som i sin tur gränsar till nationalparken Masai Mara.

Inte konstigt att djurlivet är rikt. Och att Samwel fastnade för naturskydd redan som liten.

– Man kan säga att jag var aktivist redan då. Jag hatade när träd fälldes och när tjuvskyttar jagade i skogen.

Han rapporterade till nationalparkens vakter. Så småningom började pojken som var så bra på engelska att få småjobb av dem.

Sam_1

Klimatförhandlingar

Vi flyttar in i en av familjens hyddor, strax intill kohagen och gethuset av flätade grenar. Den har väggar av torkad kodynga precis som de andra, men är modernare med tre små fönstergluggar och korrugerat plåttak istället för halm. Sedan ett par veckor har taket dessutom en solcellspanel som driver små lampor och laddar mobiler (tidigare fick man gå åtta kilometer till en större by).

Samwel skiftar täckjacka och jeans till traditionell shuka (filtmantel) och lång stav. Egentligen trivs han bäst så här, och korna är lugnast med den som är klädd så.

– Men bär jag den i stan kommer alla och frågar vad vi firar.

När han ger sig ut i världen är shukan dock alltid med i bagaget, trots att den ibland är i svalaste laget. Samwel har representerat urfolk i fyra globala klimatförhandlingar. Kläder som sticker ut underlättar.

– Ofta måste vi göra en massa väsen för att bli lyssnade på, få med våra synpunkter i processen.

De mest sårbara och drabbade

Samarbetet är givande och Samwel ser många likheter i inställning och kultur mellan urfolk från olika delar av världen. FN-deklarationen om urfolksrättigheter ger möjligheter att driva frågor och ibland följer synpunkterna med ända in i slutrapporterna.

Men som helhet tycker han att förhandlingarna är en besvikelse. Toppaktörer som USA och Kina driver sina agendor och slåss för att minimera sina egna insatser. Urfolken tillhör de mest sårbara och drabbade, men får litet gehör. Samwel har också jobbat med biologisk mångfald inom Nagoyaprotokollet, som han tycker tar bättre hänsyn till urfolksrättigheter.

Inom klimatförhandlingarna har han specialiserat sig på skogsfrågor och skogsprojekten REDD (Reducing Emissions from Deforestation and forest Degradation), där avsikten är att rika länder ska betala fattiga länder för att inte avverka skog och därmed orsaka klimatutsläpp.

– Projekten ska ge fördelar till lokalbefolkningen, men gynnar snarare storföretag och regeringar. Effekten kan till och med bli att man hugger ned naturlig skog och introducerar plantager.

Själv har han presenterat det lokala skogsskyddsprojektet Dupoto i flera workshops, bland annat på COP 15 i Köpenhamn.

– Då satt jag i panelen tillsammans med Wangari Maathai och flera kenyanska parlamentariker. I början ville regeringsfolket inte samarbeta, de såg oss nästan som rivaler. Men det har ändrats, i Durban förhandlade vi ur en gemensam position.

Marken delades upp och livet blev svårare

Vår ankomst är en stor händelse i byn där bilar (och vita med för den delen) sällan syns till. Samwels sex barn jublar när Håkan fotar dem och visar bilder. Efter en stund kommer barnens farfar Tubula för att hälsa oss välkomna. Han är runt 80 (födelseåret är okänt) och fortfarande ute med betande djur i markerna varje dag.

När han var ung levde massajerna här fortfarande som nomader. Djuren kunde beta där gräset var grönast. Då var också regnen bättre, torrperioderna kortare.

tubula_naikada
När Samwel Naikadas far Tubula Naikada var ung levde massajerna här fortfarande som nomader. Foto: Mats Hellmark

– Efter självständigheten (1963) delades marken upp, det blev fler jordbruk och stängda områden som nationalparker. Livet blev svårare, säger Tubula.

Den traditionella dieten är nästan helt mjölkbaserad. Kött åt han nästan bara då han var krigare, moran. Moranerna tog också örter som gjorde dem tappra. Själv dödade han två lejon och en elefant. Och människor.

– Jag tyckte om att kämpa …

Aldrig levt krigarlivet

Sonen Samwel har genomgått ritualerna som avslutar morantiden, men bara som ceremoni. Han har aldrig levt krigarlivet, som tar flera år i anspråk.

– För att klara sig i dag måste ungdomar ha utbildning och jobb. Det finns varken tid eller utrymme för det gamla sättet att leva längre.

Själv bröt han mot traditionerna genom att rymma från bröllopet som hans far förhandlat fram för att kunna fortsätta studera. Han blev den förste i området som tog gymnasieexamen (nu är det vanligt) och sedan ett par år har han tagit upp studierna på nytt på universitetsnivå.

Hans fru Diana (som faktiskt är syster till flickan han rymde från) tar ansvar för boskap och familj när han är i Kilgoris.

– Det går bra. Det finns ju mobiler.

Samwels mor Resiato NolkiPali Naikada.
Samwels mor Resiato NolkiPali Naikada.

Hållbart nyttjade skogar

Men för Samwel är det också viktigt att bevara kulturen. Ett förslag han väckt är ett träningscenter där äldre kan förmedla kunskap till yngre.

– Massajernas boskapsskötsel är i samklang med naturen, bara betesmarken räcker till. Jakten har inte handlat om kött utan om riter för unga män. Klanerna har totemdjur, det bidrar till viljan att skydda. Och skogarna har alltid varit viktiga, för medicin, för heliga platser och för vattentillgången.

De har nyttjats, men hållbart. Skördas rötter eller grenar täcker man bara ytor för att träden ska klara sig. Till ved tar man bara torra grenar.

Att prata med kor

Samwels systerson Jackson Saroni och hans familj bor i hyddan närmast vår. Hans fru Suipano har fött barn för några veckor sedan. För att hjälpa henne med återhämtningen ska en get slaktas så att hon kan få soppa med näringsrikt blod och fett.

Eftersom män inte får laga mat i hemmet enligt traditionen (något som Samwel inte verkar fästa alltför stor vikt vid, han lagar själv mat tillsammans med sin fru i vår hydda) håller man till i en liten dunge strax utanför boman.

När Håkan och jag kommer dit tappas det slaktade djuret just på blod. Vi tackar artigt nej till att smaka, något som väcker viss förvåning. Flera barn cirklar nyfiket runt slaktplatsen, deras tur kommer senare: alla får munsbitar av rå njure.

Samwel Naikada har en direkt och ömsesidig kommunikation med sina kor.

Förhållandet till djuren är både närmare och mer osentimentalt än man är van vid som svensk stadsbo. Samwel kan sina kor utan och innan, han kan berätta länge om vänskapsbanden inom flocken och djurens personlighetsdrag. Kommunikationen är direkt och ömsesidig.

– Min fru brukar säga att jag pratar med korna hela tiden. De känner mig och vet till exempel om jag varit i stan och skaffat salt till dem. Om de hör min röst börjar alla råma samtidigt.

Vandra mellan träden

Tidigt dagen efter tar Samwel och två unga guider med oss ut i Nyakweriskogen. Vi är lite trötta eftersom hundarna jagat hyenor varv på varv runt hyddan under natten, men det är en upplevelse att vandra mellan träden och höra berättelserna. Alla arter har sina karakteristika och användningsområden: som medicin, som tandborstar eller som material för husbyggen och redskap.

Vi besöker heliga platser och en glänta som nyligen besökts av elefantmödrar som hämtar näringsrika rötter till ungarna.

Om elefanterna är där vänder vi och går tillbaka, berättar Samwel. Lejon och leoparder i all ära, det är de starka och vilda elefanterna som människor måste akta sig mest för. Veckan innan vårt besök fanns en flock strax utanför boman nattetid. Deras framfart i träden hörs på långt håll, liksom deras kraftiga magljud.

– Det låter ungefär som en traktormotor som startar. Ibland kommer de ända in bland hyddorna nattetid. Så länge man inte går ut är det ingen fara. Men den som försöker springa ifrån dem är förlorad …

Vandringssafarierna är ett sätt att dra in pengar till organisationen Dupoto Wildlife and Forest Association som Samwel leder. Ordet betyder fördel: inkomster från ekoturism ska säkra skogens och djurlivets fortbestånd. En stor damm har byggts (byn klarar numera två års torka), 40 bikupor satts upp och nu bekostar organisationen också en utbyggnad av skolan för fler klassrum. Tidigare har äldre barn fått gå åtta kilometer till den större byns skola, en promenad som kan vara riskfylld.

Dupoto har gett byinvånarna en mer positiv syn på skyddade områden. För även om nationalparken Masai Maras hundratusentals turister ger goda inkomster till staten gynnas lokalsamhället bara marginellt, samtidigt som betet begränsas och vilda djur från parken orsakar skador och dödsfall.

– Parkerna skyddar vilda djur men hjälper inte lokalbefolkningen. Det finns bestämmelser om ersättning, men de fungerar inte, säger Samwel.

Ett stolt folk

Helt konfliktfritt har inte Dupotoprojektet heller varit. Ett brittiskägt tobaksbolag startade stora odlingar runt skogen för sex år sedan. Mutor och trakasserier splittrade samhället en tid.

– Jag ringde runt till myndigheter och kämpade. Det tog ett halvår men till slut fick odlingarna nej av Kenyas naturvårdsverk. Bolaget hatade mig verkligen och försökte sätta dit mig.

Men sånt biter inte på en massaj, konstaterar Samwel.
– Vi böjer oss inte, vi är fortfarande ett stolt folk …

Gilla, dela och diskutera våra artiklar på Facebook Följ oss på Facebook
Senaste nyheterna