Elizabeth Kolbert: ”Jag är bra på att oroa mig”

I sin bok beskriver Elizabeth Kolbert hur de gyllene grodorna i Panamas regnskog, korallerna på Stora Barriärrevet, havs­tulpanerna i Medelhavet och fladdermössen i de amerikanska grottorna är på väg att dö ut, ofta på grund av angrepp från fientliga arter.

Det vill säga, på rätt plats i rätt tid är den fientliga arten kanske inte farlig alls – den svamp som dödar de amerikanska fladdermössen är inget problem för motstånds­kraftiga europeiska fladdermöss.

Men i det moderna globala samhället flyttar sig allt, snabbt och för det mesta helt oavsiktligt. Enbart i fartygens ballastvatten räknar man med att tiotusentals arter skeppas mellan kontinenterna varje dag. Och en coronasmittad människa hinner flyga tvärs över jordklotet innan ett enda symptom visat sig.

Den här intervjun, som var tänkt att göras på en bokhandel i Stockholm, får genomföras via Skype. Elizabeth Kolbert sitter i karantän hemma i Williamstown, Massachusetts, USA. Alla affärer utom de som säljer mat och medicin är stängda.

Det är ett litet tag sedan Elizabeth ­Kolberts bok ”Det sjätte utdöendet” släpptes i Sverige. Titeln anspelar på att jorden under de senaste 500 miljoner åren drabbats av fem massutdöenden av arter, det mest omtalade för ungefär sextiofem miljoner år sedan, när dinosaurierna försvann. Det har alltså hänt förr, men aldrig med denna hastighet, och aldrig på grund av en enda arts beteende. Elizabeth Kolbert skriver i sitt förord:

”Medlemmarna av arten är inte särskilt snabba eller starka eller fruktsamma. Men de är enastående uppfinningsrika … de tar sig över floder, platåer och bergskedjor … När de når fram till Europa träffar de på varelser som i hög grad liknar dem själva…­­ De parar sig med dessa varelser och tar sedan, på ett eller annat sätt, död på dem.”

Viss utrotning sker avsiktligt, som slakten på garfåglar, där den sista antas ha dött på Island på 1840-talet, men det mesta av människans påverkan på naturen har skett tämligen oreflekterat. Även nu, när kunskapen finns.

Växter som filmstjärnor

Så pyser till exempel jordens vulkaniska innandöme i havet utanför den italienska ön Ischia ur sig koldioxid så att vattnet känns bubbligt. Så länge havet bara behövde hantera underjordiska utsläpp klarade det sig bra. Men i dag matas det även från luften, av våra koldioxidutsläpp, och försurningen går i en rasande fart. Medan havstulpanerna dör.

Elizabeth Kolbert beskriver levande och ofta humoristiskt sina utflykter i forskarnas sällskap. Som skogsekologen i Perus bergstrakter som talar om växter som andra gör om filmstjärnor – ”karismatisk, ”helfestlig”, ”knäpp”, ”elegant”, ”smart” och ”fantastisk”. Eller på insektsjakt i Brasilien där vandrarmyrorna beskrivs som en sovjetisk parad. Eller när hon halkat runt i timmar i en grotta full av fladdermuslik och, när hon ska gå ut, uppmanas av forskningsledaren att ”inte trampa på några döda fladdermöss”.

– Ja, delar av boken kan kanske ses som en svart komedi. Det är ett sätt att hantera tuffa ämnen, säger hon och skrattar.

Pedagogiken är också mycket jordnära. Hon ber läsarna föreställa sig att de ger sig iväg på en skidtur från nordpolen söderut, förstås, längs den sjuttiotredje meridianen. Först efter ungefär 80 mil upptäcker de den första trädaktiga miniväxten och det tar ytterligare 260 mil innan de når träd­gränsen i Kanada. Där finns visserligen många träd, men bara ett tjugotal arter. När resan fortsätter, så småningom utan skidor får man anta, passerar ekvatorn och kommer in i regnskogen kan man räkna över 1 000 olika trädarter.

Eller när hon beskriver hur den snabba ökningen av koldioxid påverkar havens kemi och jämför med skillnaden i människo­kroppen om den häller i sig ett sexpack öl på en månad, eller på en timme.

– De experter jag träffar kan mycket mer än jag. Deras kunnande är djupt, men smalt. Jag är journalist så min berättelse är bred. Det jag vill är att berätta hur det är så att människor ska förstå vad som händer, säger Elizabeth Kolbert.

– Vi journalister beskylls ibland för att vara ytliga, men min roll är att översätta forskarnas språk till något som alla kan förstå. Forskning bedrivs i olika silor. ­Vetenskapsmän talar till varandra, och skriver för en liten grupp kolleger, i sin egen silo. Jag vill nå dem som inte läser forskningsrapporter.

Betyder det att du kan dra andra, mer långtgående, slutsatser än forskarna gör?

– Nej, jag tror inte att jag drar andra slutsatser. Men jag flyttar mig mellan olika forskningsområden och ser parallellerna.

Vad säger vetenskapsmännen? Får du kritik för att vara för ”populär”?

– Nej. Det finns säkert kritiker men de har inte hört av sig. Tvärtom har boken fått ett mycket större genomslag än jag vågat hoppas på.

Den framtid du beskriver är djupt oroande, kan kännas hopplös. Är det hopplöst?

– Jag vet inte. Det finns ett växande engagemang, jag är till exempel djupt imponerad av Greta Thunberg och andra ungdomsaktivister, men klimatförändringarna är inte ett problem. Utsläppen ligger på en alldeles för hög nivå. Även om vi halverar dem kommer det inte att räcka. Vi måste få ner dem till noll. Mycket är också okänt, vad som kommer att hända när polarisarna fortsätter smälta till exempel. Jag är pessimistisk, det stämmer. Men jag anser att den som inte är pessimistisk vet för lite om hur verkligheten ser ut.

Vår tids pest

Vi återvänder till coronapandemin. ­Elizabeth Kolbert är försiktig.

– Jag vet inte mycket om detta, men det jag vet är att pandemin inte kommer som en överraskning. Vi har många gånger varnats för hur lätt smitta sprids i en globaliserad värld. Vi har ingen aning om hur länge vår tids pest kan pågå, och hur mycket av det vi känner till i dag som kommer att behöva ändras. Kanske finns en möjlighet att bygga en bättre värld, även om det verkar svårt att rulla tillbaka globaliseringen. Ekonomierna är allt för tätt sammanvävda. Jag är ingen ekonom eller affärsanalytiker. Men jag är bra på att oroa mig.

Vad hoppas du att dina böcker ska betyda för läsarna?

– Inget annat än att de ska få kunskap. Jag förväntar mig inte att de ska bli ­aktivister och gå ut på gatorna. Jag är journalist och mitt arbete är att sprida information. Om mina läsare lär sig något nytt är jag nöjd.