Åkergrodornas blå skepnad
Tänk dig att ha legat nergrävd, iskall och nästintill död hela långa vintern. Och sedan känna hur solen börjar värma… Känslan blir så stark att åkergrodorna blir blå.
När värmen kommer finns ingen tid att förlora. Det är bara att skaka liv i sin kalla kropp och skynda sig till vattnet, för sjusovare missar årets enda chans att para sig. Nästa generation måste komma igång tidigt för att hinna med sitt liv innan solen svalnar igen.
Nu i början av april hörs grodhannarnas konserter i södra Sverige, och snart även i norr. De vanligaste rösterna är ett skällande som från små hundar på håll – åkergroda − och ett knattrande som från en motorcykel – vanlig groda. Till utseendet är de ganska lika, men bara åkergrodor blir blå av upphetsning när de samlas för att imponera på honorna. Ju mer de hetsar upp sig desto blåare blir de. Om något skrämmer dem ner i vattnet bleknar färgen och när de tittar upp igen är de bruna, för att sedan gradvis bygga upp sina känslor och sin blåhet.
Både åkergrodor och vanliga grodor är fortfarande vanliga i Sverige, men över 70 procent av våtmarkerna har dikats ut och försvunnit sedan 1800-talet, och grodorna verkar ha minskat i takt med dem. På kontinenten har åkergrodor blivit sällsynta, och därför är deras lekplatser strikt skyddade i hela EU. Numera kan blåa vårkänslor stoppa exploatering och utdikning, i stället för tvärtom.
60 år med grodor
Grodor har präglat Claes Andréns liv sedan han gick med i Göteborgs fältbiologer som tolvåring, 1962. Ett par år senare träffade han Göran Nilsson som var passionerat intresserad av ormar, och tillsammans utforskade de världen ur grod- och reptilperspektiv.
− Nästan ingen höll på med grodor på den tiden, så det fanns väldigt mycket att upptäcka. Ganska snart blev det tydligt att grodorna hade tagit mest stryk av landskapets förändring, förklarar Claes Andrén.
Redan som zoologistudenter fick Göran och Claes börja arbeta åt Naturvårdsverket. Båda blev kvar på universitetet som forskare och har sedan rest jorden runt på jakt efter krälande och hoppande arter.
Numera är Claes Andrén pensionär och har ägnat de senaste åren åt att göra filmer om biologisk mångfald. Den sista sändes på SVT i höstas och nu jobbar han med en bok om hur man kan förbättra förutsättningarna för groddjur.
− Jag tror att alla som engagerar sig i någon djurgrupp utvecklar en speciell kärlek till den, Jag kan fortfarande sitta i timmar och titta på lekande grodor.
Utrustning: När jag började filma blev det för jobbigt att bära på utrustning för både film och stillbilder, så nu har jag en Panasonic Lumix S5 som klarar båda. Jag använder nästan bara makro- och vidvinkelzoom, men ibland tele upp till 600 mm.
