Så ska storspoven räddas

I urminnes tider har storspovar signalerat vårens ankomst till Norden med drillande fanfarer, både sorgsna och majestätiska på samma gång. Så sker dock allt mer sällan i södra Sverige.

Sedan 1980 har arten minskat med mer än 50 procent i hela landet, enligt Artdatabankens uppskattning. I söder är minskningen än mer dramatisk.

– I Blekinge och Dalsland är storspoven helt borta. I Östergötland finns bara fem till tio par. I Uppland cirka 40. Det är inget annat än en krasch i södra Sverige, säger Mikael Svensson på Artdatabanken.

Färre häckningsmiljöer

Orsaken är framför allt att häckningsmiljöerna, gräsmarker och myrar, har minskat. Arealen naturlig gräsmark har krympt till en tiondel av vad som fanns för 100 år sedan.

Många marker där det tidigare skördades hö används numera för intensiv spannmålsodling och där blir storspovarnas bon ofta överkörda. Samma sak händer på åkrar där det fortfarande odlas hö, eftersom första skörden numera görs så tidigt att äggen inte hinner kläckas.

Förmodligen är läget ännu värre än det verkar. Storspovar blir över 30 år gamla och de är väldigt hemortstrogna.

Det betyder att de kommer tillbaka till samma plats år efter år även om de inte längre lyckas få några ungar att överleva. Människor kan fortsätta att höra samma par om våren i många år och därmed märks inte hur allvarligt läget är, enligt Mikael Svensson.

– Det är egentligen bara längs Norrlandskusten vi har ordentliga populationer kvar.

Läs också: Återskapade våtmarker gynnar fågelliv

Räddningsprojekt för storspoven

I Norrland sker höskörden senare och storspoven klarat sig bättre. Därför har Världsnaturfonden (WWF), Nordens ark och länsstyrelsen sjösatt ett räddningsprojekt i Västerbotten.

Tyvärr minskar arten även i Västerbotten. Skördarna sker allt tidigare i ett varmare klimat, förklarar Emma Vidmark som är länsstyrelsens projektledare.

– I fjol tog många första vallskörden omkring 10 juni. För tio år sedan gjordes det kring midsommar, säger hon.

Läs också: Varmare klimat förändrar fågelliv

Pratar med lantbrukare om storspoven

Årets tidiga vår gissar gör att det blir precis på gränsen för om ungarna hinner kläckas före första skörden, gissar Emma Vidmark. Hon reser nu runt i länet för att ha möten med lantbrukare om läget för storspoven.

Tanken är att samla in idéer på hur jordbruket kan anpassas för att spovungarna ska överleva. Storspoven är Västerbottens landskapsdjur och ligger nära hjärtat för många.

– Jag träffar många lantbrukare som har märkt storspovarnas minskning och gärna vill diskutera vad de kan göra. De ser ju också att lantbrukarna har en nyckelroll för storspovarnas framtid. Utan jordbruk skulle det bli väldigt få kvar, men det gäller att anpassa jordbruket.

Läs också: Lyssnar till fåglarnas läten i sommarnatten

Vill ge bidrag till bönder

Som ett första steg kommer länsstyrelsen att ge bidrag till bönder som har häckande storspovar på sin åker för att lämna en 100 kvadratmeter stor ruta kring boet. Det kommer också att finnas pengar för elstängsel, för att hålla rävar borta.

Den största utmaningen kommer är när storspovsungarna lämnar boet. Det gör de ungefär en månad innan de kan flyga, en månad när de springer omkring över stora områden och lätt offer för maskiner och rovdjur.

– På ett möte i förra veckan kom idén upp att slå på högre höjd på åkrarna kring ett bo, för att ge ungarna bättre chanser. Men det behöver undersökas närmare. Det här är ett femårigt projekt så alla lösningar behöver inte finnas på plats första året.

Det kan låta märkligt att projektet görs i norr där det fortfarande finns ganska gott om storspov, men chansen att lyckas blir betydligt större om man är ute i tid, enligt Emma Vidmark.

– Det är alltid lättare att göra något innan en population har tryckts ner och blivit bara en liten rest.