Koldioxidlagring på väg att bli huvudstrategi

Tanken är att utsläpp ska kunna kvittas mot ”minusutsläpp”, där en metod är bio-CCS. Än så länge finns det få projekt som visar resultat. Foto: Getty

Koldioxidlagring på väg att bli huvudstrategi

Regeringen banar väg för koldioxidlagring, CCS, och skyndar på med regleringsbrev, omorganisation, pengar och diplomati, i enlighet med en utredning som kom i januari 2020. I resten av världen, utom Norge, är CCS-projekten få och skakiga.

Koldioxidlagring var en icke-fråga i svensk klimatpolitik så sent som 2018. Nu är den på väg att bli en huvudstrategi för att klara att 2045 komma ner till netto noll i utsläpp. Detta genom ”Klimatpolitiska Vägvalsutredningen” som tillsattes i juli 2018 och lämnade sitt betänkande i januari 2020.

Utredningens uppdrag var att finna vägar för Sverige att klara netto noll i utsläpp till 2045, där 85 procent ska klaras genom utsläppsminskningar och de resterande 15 procenten med antingen åtgärder i andra länder eller genom ”minusutsläpp”, där en metod är bio-CCS.

Tanken är att utsläpp ska kunna kvittas mot ”minusutsläpp”. Det går till så att växande skog suger i sig koldioxid, och när man sedan bränner biomassan samlas koldioxiden in och trycks ner i en lämplig berggrund där den stannar för gott.

LÄS Sveriges Naturs granskning av koldioxidlagring: ”Drömmen som sprack”

För stora delar av industrin är detta ett lockande budskap, bland annat för de värmeverk som eldar en blandning av plast och biologiskt avfall. De är nu ansvariga för stora och växande utsläpp av koldioxid, men skulle på detta sätt kunna fortsätta elda plasthaltigt avfall (som är ett extremt billigt bränsle) och ändå få negativa utsläpp. En del annan industri anser sig ha svårt att minska sina koldioxidutsläpp och hoppas därför att de ska kunna fortsätta som tidigare, men att koldioxiden skiljs av och fraktas bort. För flera politiska partier är CCS och bio-CCS ett sätt att få utsläppsekvationen att gå ihop utan stora samhällsförändringar. Bio-CCS ger också utrymme för att minska konflikterna om skogen och välkomnas därför av många inom de areella näringarna.

CCS-lobbyn i Sverige är alltså stark.

Ett år efter utredningen är dess förslag till stora delar genomförda.

  • Energimyndigheten blir nationellt centrum för CCS. (Inte bara för bio-CCS.)
  • I senaste höstbudgeten får CCS-projekt 550 miljoner kronor åren 2021-23 via dels Industriklivet, dels ett särskilt minusutsläppsstöd.
  • Ett hinder för att lagra koldioxid i Norge är att detta är förbjudet enligt konventionen om förhindrande av havsföroreningar genom dumpning av avfall och annat material. Ett förslag till ändring av detta kom 2009, och godkändes av den svenska regeringen 2020.

Under våren 2020 kom synpunkter på utredningen in från mer än 100 remissinstanser. Många var som väntat positiva, däribland ett antal kommuner och företag med sopförbränning. Men det är stor spridning mellan synpunkterna, och  bara sammanställningen är på 96 sidor. Den publicerades först i januari 2021, efter att flera viktiga beslut redan fattats.

Samtliga miljöorganisationer ansåg att utredningen är för ensidig i sitt stöd för bio-CCS.

Många andra instanser pekade på osäkra och optimistiska kostnadsbedömningar.

Projektstöd ska ges, antingen genom en bestämd lagringspeng eller genom omvänd auktionering, det vill säga att den som bjuder lägst per ton koldioxid får stödet.

Detta stöd är tänkt att sjösättas 2022, enligt Johanna Jansson, departementssekretare (opolitisk tjänst) vid Miljödepartementet.

Att sedan verkligen få igång anläggningar tar längre tid.

– Det är jätteinvesteringar. Möjligen kan någon anläggning vara igång 2024, om den också får EU-stöd, menar hon.

I höstbudgeten står det också att Sverige ska verka för att ”skapa ekonomiska incitament för negativa utsläpp” inom EU.

Investeringsbesluten är upp till företagen, påpekar Johanna Jansson.

– Vi krattar för det, säger hon.

En viktig händelse sedan utredningen är att Norges regering efter många års tvekan beslutat satsa  på ett CCS-projekt kallat Langskip.

Det är i Norge den svenska koldioxiden kan lagras, och provborrningarna har gett positiva resultat.

Det norska projektet är inte enbart goda nyheter för CCS, eftersom det visar på mycket höga kostnader.  Det beslutade projektet ska kosta18 miljarder kronor, för att lagra 0,4 miljoner ton per år. Det är inte ens bio-CCS utan fossil koldioxid från en cementfabrik. Ett alternativt projekt för sopförbränning i Oslo bedömdes bli 2 miljarder kronor dyrare. Det hade kanske kunnat ge minusutsläpp eftersom en del av soporna är av biologiskt ursprung, men det ville den norska regeringen inte betala för.

Svensk bio-CCS skulle bli ännu dyrare eftersom koldioxiden ska fraktas med båt från Östersjön till Bergen. Det blir många båtar och det är Norge som sätter priset för transport och lagring.

Att döma av det norska exemplet räcker ett par hundra miljoner om året inte långt för att nå utredningens mål att lagra 2 miljoner ton år 2030.

De företag som visat mest intresse för CCS är Stockholm Exergi och Cementa. Även Mälarenergi i Västerås har fått pengar av Energimyndigheten för att undersöka möjligheten till minusutsläpp.

Få CCS-projekt i världen

Det finns i februari 2021 bara fem stora anläggningar för geologisk lagring av koldioxid i hela världen, en vardera i USA, Kanada och Australien och två i Norge.

En enda av dem kan kallas bio-CCS. Den tar koldioxid från etanoltillverkning med majs som råvara.  Anläggningen drivs av agri-jätten ADM och ligger i Illinois. Den startade 2017 med ett stöd på 281 miljoner dollar från staten och ska fånga in en miljon ton om året. 2019 klarade den hälften.

Quest i västra Kanada drivs av Shell i deras tjärsandsutvinning och lagrar en miljon ton koldioxid per år, enligt plan.

Snöhvit och Sleipner i Norge startades 1996 respektive 2008. De tar den koldioxid som ändå ska separeras från naturgasen, dessutom inte så långt från bra lagringsplatser i Nordsjön. De ska tillsammans kunna lagra 1,7 miljoner ton per år, men har lagrat betydligt mindre. Equinor (fd Statoil) uppger att de lagrat 26,08 miljoner ton till och med 2020, men vill inte uppge siffror för något av de senare åren till Sveriges Natur. Det hemlighåller de inte för att det gått bra.

Tillstånd för att bygga det stora gasfältet Gorgon villkorades med att 80 procent av koldioxiden skulle lagras från start, något man hittills inte uppnått. Foto: Chevron Australia

I Australien startade den amerikanska oljejätten Chevron 2015 Gorgon, ett mycket stort gasfält. De fick tillstånd att bygga villkorat med att de skulle lagra 80 procent av koldioxiden från start. Gasutvinningen går bra, men koldioxidlagringen började fyra år för sent och har  även därefter haft stora problem med rost och sand. Chevron  uppger för Sveriges Natur att de på ett år (juli 2019-juni 2020) lagrade 2,7 Mton, en bit under de 3,4-4 miljoner ton som utlovats.

Om alla fem anläggningarna skulle köras för full kapacitet skulle de förhindra utsläpp av 8 miljoner ton koldioxid, av de 30 000 miljoner ton fossil koldioxid som släpptes ut på planeten 2019 från kol, gas, olja och cement.

8 miljoner ton CCS kan jämföras med att sol- och vindkraft 2019 förhindrade utsläpp av  1000 miljoner ton.

Förutom dessa fem finns det några CCS-anläggningar som trycker ner koldioxid i sinande oljekällor för att pressa ut mer olja, men det är knappast en klimatåtgärd.

Ingen ny stor anläggning, det vill säga med en kapacitet bortåt 1 miljon ton per år, startade någonstans i världen under 2020.

Läs mer om CCS:

Skyhög kostnad för norsk koldioxidlagring
Koldioxidlagring vid kolkraftverk läggs ned
Preemraffs utbyggnad dröjer – domstolsförhandlingarna klara
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter