Flytta in på mentalsjukhus

Gamla institutionshus i beige puts står på rader i ett halvsoligt Malmö. Här gick läkare i vita rockar runt förr.

När Malmös mentalsjukhus öppnade här 1935 ansågs anläggningen modern och representerade en ny och friare syn på vården, men för 30 år sedan flyttade patienterna ut och verksamheten lades ner.

Sedan 1995 har lokalerna i perioder fungerat som vårdcentral, skola och förskola. Numera står i stället utemöbler utanför ett av husen, och plantorna i ett grönsaksland kämpar på trots de ännu låga temperaturerna.

Kollektivhus i mentalsjukhus

I stället för mentalsjukhus huserar numera kollektivhuset Röda oasen här.

– Det är en plats där man är väldigt mycket tillsammans med sina grannar och man är bland folk som vill göra saker, säger Stina Nylinder, en av de boende i kollektivet.

Ett 40-tal personer bor på de två våningarna. Huset är uppdelat i bostadsrätter, hyresrätter och korridorrum för att locka olika människor: pensionärer, studenter och barnfamiljer.

Här finns också ett stort gemensamt restaurangliknande kök, en matsal och en sällskapsyta. De boende är uppdelade i matlag och turas om att laga middag tre gånger i veckan.

Matlaget lagar etiopisk mat

När Sveriges Natur är på besök blir det etiopisk mat. En stor säck med gul lök ligger på en av köksbänkarna. Johannes Starke rör runt i två fräsande grytor.

Han är nyinflyttad och det är första middagen han lagar med sitt matlag: Stina Nylinder och Pablo Vilches. Bredvid spisen ligger kryddpåsar uppradade och Pablo Vilches måttar upp från varje påse.

Det enorma projektet att omvandla ett 1 700 kvadratmeter stort mentalsjukhus till hem gick att följa på Husdrömmar i SVT. Väggar revs och nya sattes upp, nya kök in och gammalt bråte ut, men alla spår av historien försvann inte.

– I min och en grannes lägenhet finns rester från metallramar som fanns runt fönstren när man satte galler. Korridorerna har sjukhuskänsla och här finns gamla detaljer. Dörrar som är institutionsaktiga och ingångar som påminner om offentliga byggnader, säger Pablo Vilches.

Läs också: Liten men rik – prisbelönt radhusträdgård

Omvandling av gamla lokaler

För en bostadsbransch som försöker bli mer hållbar ses omvandling av gamla lokaler som en av de viktigaste lösningarna. 2021 stod bygg- och fastighetssektorn för drygt 20 procent av Sveriges totala utsläpp, utöver att sektorns importvaror bidrog med stora utsläpp utomlands.

Pernilla Hagbert forskar kring hållbart boende på Kungliga tekniska högskolan (KTH) och tycker att branschen måste byta spår.

– För att nå klimatmålet så måste vi på sikt också minska nyproduktionen. Vi kommer inte nå klimatmålet om vi fortsätter att bygga nytt i samma takt, säger hon.

Även om det utvecklas nya typer av material och tekniker kommer nybyggen alltid medföra oundvikliga och stora utsläpp av växthusgaser, anser hon.

Bostadsbrist i hälften av Sveriges kommuner

Samtidigt anger fler än hälften av alla Sveriges kommuner att de har bostadsbrist. Det låter som en omöjlig ekvation, men Pernilla Hagbert säger att det finns fler sätt att skapa bostäder på än att bygga nytt. Det finns redan en stor mängd lokaler som inte nyttjas optimalt.

– I den mer kommersiella sektorn finns det en potential i att omvandla till exempel kontorsbyggnader till bostäder, det som ibland kallas bostadisering. Då kan man tänka att vi, i större utsträckning, kommer att bo i det som tidigare varit kontor eller använda andra befintliga lokaler på ett annat sätt.

Läs också: Ät 30 växter i veckan

Vill minska byggbranschens utsläpp

Emma Svanberg är arkitekt och verksam i nätverket Architects Climate Action Network (ACAN) som jobbar med att minska byggbranschens utsläpp. Även hon ser omvandling som en lösning.

– Det pratas mycket om bostadsbrist, men vi har inte brist på byggnader. Runt om i landet rivs fullt fungerande hus för att ersättas med nya. Vi behöver fråga oss vad och vem vi egentligen bygger för och hur vi bäst tillgodoser bostadsbehovet inom det som redan är byggt.

Men för att den bebyggda ytan ska räcka till behöver den också fördelas mer jämnt. Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) lever svensken på i snitt 42 kvadrat men skillnaderna är stora i landet.

– Det är väldigt ojämlikt fördelat. Det har pratats mycket om att i högre grad dela boende. Men för att få till det så krävs både ändrat regelverk och vilja. I delar av Europa är det mycket vanligare att bo i kollektivboende, säger Emma Svanberg.

Pernilla Hagbert har ett liknande synsätt.

– Det handlar om fördelning av yta, beroende på hur vi politiskt väljer att göra.

Läs också: Samåkning för klimatet

Norm att riva och bygga nytt

I dag är det få som bor i gamla kontor eller liknande tomma lokaler. Normen är fortfarande att riva och bygga nytt, det är mest ekonomiskt lönsamt, enligt Pernilla Hagbert. Bakom de omvandlade bostäder eller delningsbostäder som finns är det sällan ett kommersiellt företag som står bakom.

I Röda Oasens fall var det de boende själva som ledde bygget, en så kallad byggemenskap där privatpersoner bildar en förening med syfte att bygga ett boende. De var själva byggherrar.

– Att äga själva byggprocessen är tilltalande, där du som boende får vara med och besluta om hur saker och ting byggs, säger Pablo Vilches.

Men att renovera ett sjukhus från 1930-talet och leva upp till dagens regelverk är inte lätt.

– Det är en jätteutmaning. Att nå tillgänglighetskraven i ett gammalt hus är svårt. Vi har kämpat mycket. Man fattar varför man har standardiserade bostadsbyggen. För att det är lätt.

Läs också: Hem i hampa

Klimatsmart att omvandla

Pernilla Hagbert tycker att spelplanen behöver förändras för att större, kommersiella byggbolag ska hoppa på omvandlingståget.

– Skulle vi få en annan lagstiftning och planprocess där det skulle bli svårare att riva till exempel, då skulle man tvingas som fastighetsägare att se över andra alternativ och hitta lösningar.

Pablo Vilches tror att intresset för nya typer av boenden ökar. I huset mitt emot Röda oasen är ett liknande projekt på gång. Där vill en kooperativ hyresgästförening köpa två hus och bygga hyreslägenheter. Pablo Vilches delar gärna med sig av sina erfarenheter.

– Det finns väldigt många möjligheter och lite en känsla av ansvar när man har gjort det här och tagit sig förbi alla hinder. Nu bor vi här, vad gör vi med detta? Vad gör vi med kontakterna? Känslan att vilja möjliggöra det för fler finns här.

Middagen är snart klar. Kokosmjölk, linser och kryddblandningar har åkt ner i kastrullerna. Hungriga grannar cirkulerar in och ut från matsalen och köket, ett litet barn tröstas och några andra springer runt. Det som i dag är ett hem är svårt att föreställa sig som det mentalsjukhus det en gång var.