Annons
Färska hallon hotar skyddad kust

Färska hallon hotar skyddad kust

Färska hallon från Portugal blir allt vanligare i svenska mataffärer.
Men längs Portugals skyddade kust växer miljö­problemen.

Det håller på att bli ett nytt Almería, säger Mauricio, en oroad lokalbo.

Han syftar på den spanska staden som försörjer stora delar av Europa med växthusodlade grönsaker. Nu sker en liknande utveckling i Portugal, där växthustunnlar sprider ut sig som ett lapptäcke på sydvästkusten. I oktober 2019 beslutade den portugisiska regeringen att utvidga det tillåtna området för växthustunnlar med flera tusen hektar. Beslutet väcker oro och förargelse eftersom kustremsan, sydvästra Alentejo och Vicentinkustens naturpark, ska skyddas för sin unika natur både nationellt och på EU-nivå. Vicentinkusten är ett Natura 2000-område.

Eftersom växthusen går att flytta och består av plast och inte av glas är de inte regelrätta byggnader och faller mellan stolarna. Foto: Sonya Oldenvik Cunningham

Framför allt är det hallon under plasten. Enligt Driscoll’s, en av världens största bärproducenter, beror den portugisiska bärboomen dels på det gynn­samma klimatet och dels på att kunder i norra Europa har börjat förvänta sig tillgång till färska bär året om. Enligt Internationella handelscentret, som grundats av Världshandelsorganisationen och FN, är färska bär en av de portugisiska produkter som exporteras till Sverige som ökar mest i värde just nu. Tobias Rydergren, tidigare presschef på Coop, bekräftar att svenskarna vill ha mer färska hallon och att försäljningen ökade under 2019. Konventionellt odlade bär står för ökningen, ekologiska backar något.

Ses som mer hållbart

Ungefär en tredjedel av de färska hallon som matjätten Axfood köper in när det inte är säsong i Sverige kommer från Portugal. Det ses som ett mer hållbart alternativ än att flyga in bär från till exempel Sydamerika.

Solen lyser visserligen generöst över landet men bärindustrins intåg handlar också om Portugals slappa miljölagstiftning, enligt forskning från Coimbras universitet.

Rapporten ”Territoriell påverkan av växthus i Portugal” påpekar bland annat det problematiska i att växthus­aktiviteterna ligger utanför kommunernas lagområde, men fortfarande använder kommunala tjänster, som vatten. Eftersom kommunerna är huvud­ansvariga för att reglera mark­användande innebär kontroll­förlusten ett slags av­­reglering för växthusen.

Även EU-kommissionen har uttryckt oro för att kustområdet mellan Lissabon och Algarve är ”allvarligt hotat”. I januari 2018 hänvisades landet till EU-domstolen efter att inte ha märkt ut naturskyddsområden och etablerat nödvändiga skyddsåtgärder. I juni 2019 uppmanade kommissionen landet att uppfylla rapporteringsskyldigheter för havsvattenstatus.

Det tillåtna området för växthustunnlar ska utökas. Foto: Sonya Oldenvik Cunningham

Åsikterna kring växthusen går isär. Ny ekonomisk aktivitet skapar jobb på en plats som unga, utbildade människor flytt i årtionden. Samtidigt menar Maria José Santana på miljöorganisationen Zero att viktiga naturvärden inte tagits med i beslutet. Enligt honom leder utvidgningen till en dramatisk förändring av landskapet med stor påverkan på känsliga kustmiljöer och inkomster från turism.

Vad är ett växthus?

Varför bedrivs då industriell odling i ett naturskyddsområde? Branschens svar är att det inte är industriell odling eftersom växthusen går att flytta. Just detta är en av huvudkonflikterna i debatten – vad är ett växthus? Luddiga definitioner i naturparkens förvaltningsplan har gjort att växthustunnlarna faller mellan stolarna. Eftersom de består av plast och inte glas ses de inte som regelrätta byggnader och därför finns det, rent lagligt, inga växthus i området. Lokalpolitiker har kritiserat missen i lagen och kallar situationen surrealistisk eftersom området är täckt med minst 1300 hektar plasttunnlar och ytterligare flera tusen hektar ska tillåtas.

Några mil österut ligger Santa Clara-dammen. Den byggdes innan naturparken bildades just för att bevattna jordbruk och förse hushåll med vatten. Under slutet av 2019 ligger dammen dock på rekordlåg nivå och vattenexperten Stephen Hugman, som har arbetat med vatten­hantering och vattenföroreningar i över trettio år, är förbryllad.

– Det här har uppenbarligen blivit dåligt skött. De borde ha infört ranson­ering för att inte låta vattnet falla till en så pass låg nivå.

Grundvattnet blev förorenat

Han minns en händelse i Faro nyligen, en platt stad med mycket jordbruk runtomkring, där grundvattnet blev förorenat på grund av övergödsling inom jordbruket.

Enligt kritikerna påverkas både känsliga kustmiljöer och inkomsterna från turismen. Foto: Getty

– Om man inte har en god praxis för gödsling och bevattning i naturparken löper man risk att stöta på samma problem.

Men gemensamma riktlinjer för odlare i området tycks vara just det som saknas.

Margarida Carvalho, talesperson för AHSA, en av de stora odlarföreningarna i området, skriver i mejl att odlarna inte har något rättsligt ansvar att testa vattnet eller förbygga gödselförorening, men att varje odlare har sin egen strategi och frivilliga åtgärder gällande vatten. Hon betonar att det finns en stark medvetenhet kring vattnet och certifieringsvillkor som i vissa fall är ”striktare än nationell lagstiftning”. Det finns också rekommendationer om att övervakning ska ske i samarbete med ansvariga myndigheter enligt henne.

Två tjänstepersoner på myndigheten ICNF, som ska upprätthålla lagen i naturparken, och som önskar vara anonyma, säger dock att denna övervakning inte alltid sker. De hävdar till exempel att företaget som säljer vattnet, ABM, inte genomför den rutinmässiga kontroll av det i den utsträckning som dess kontrakt kräver. Det är dessutom meningen att odlarna ska återanvända vattnet men det händer för det mesta inte. Framför allt saknas intern kunskap.

– Vi har inte kvalificerat folk. Det är i princip fyra personer som har hand om hela området och vi har inte ens en biolog i gruppen. Det borde åtminstone finnas en agronom eller miljöingenjör. Visst, vi kan se om kemikalierna de använder är lagliga eller inte, men när det gäller mer tekniska bitar behövs personer med rätt utbildning.

EU-kommissionen har uttryckt oro för att kustområdet mellan Lissabon och Algarve är ”allvarligt hotat”. Foto: Sonya Oldenvik Cunningham

Även biologen Paula Canha menar att det inte kan ses som seriös övervakning att ABM testar vattnet en gång om året på två-tre platser. Det finns inte en enda övervakningsstation på den platå där de flesta av odlingarna ligger, påpekar hon och hänvisar till en plan för vatten­förvaltning från miljömyndigheten APA. Dessutom borde vattentesterna inne på plantagerna genomföras av självständiga organ och inte företagen själva, anser hon och tillägger att det redan finns tydliga tecken på ekologiska skador i området.

– Speciellt när man sätter ihop påverkan på ytvatten, grundvatten, erosion och förlusten av förbindelser mellan livsmiljöer. Växthusområdena är som motorvägar i naturen och hindrar fröns och djurs rörelser.

Paula Canha förklarar att det inom det tradition­ella jordbruket alltid finns bitar av obrukad mark, till exempel fuktiga eller steniga zoner, som tenderar att bli hemvist för sällsynta arter. När stor­företag kliver in går dessa ekologiska fristäder ofta förlorade, enligt henne.

– De vill ofta odla på så stor yta som möjligt, vilket leder till att de dränerar vatten från fuktiga områden och jämnar ut marken.

Dessutom är det enligt henne oundvikligt att gödsel- och bekämpningsmedel infiltrerar jorden, inte minst eftersom den är så sandig. Och ingen övervakar effekterna av bekämpningsmedel i marken, staten gör inga sådana studier, säger hon.

Beslutet att utvidga området för växthustunnlarna väcker oro. Foto: Sonya Oldenvik Cunningham

Chefsagronomen för ett av de stora odlingsföretagen medger att det sker viss förorening trots att det gör allt det kan för att minimera.

– Jordbruk är förorenande, punkt slut. Vi använder bekämpningsmedel men bara tills växterna börjar blomma, annars finns det risk att frukterna och bina skadas.

Vattnet, som är blandat med gödselmedel, försvinner ner i rör i marken. Vart tar det vägen sen?

– Det förs till en reservoar för att bli behandlat.

Vart då?   

– Jag har ingen aning.

Luckor i lagen

Nuno Carvalho är miljöingenjör och aktiv i motståndsrörelsen som tagit form efter utvidgningsbeslutet. Enligt honom finns det många luckor i lagen.

– De byggde en bevattningsdamm i ett område med sandig jord som inte lämpar sig för jordbruk och sedan dess har det varit misstag på misstag. De senaste 30 åren har enorma arealer förstörts och bara små bitar med inhemsk skog finns kvar. Dessutom använder stora ekonomiska aktörer sitt inflytande. Det är som vilda västern, säger han.

Bevattning är en av de ­omdiskuterade frågorna i området. Foto: Sonya Oldenvik Cunningham

Nuno Carvalho hänvisar till en färsk rapport från Igamaot, General­inspektoratet för jordbruk, som inte funnit mer än enstaka bevis för att det faktiskt skett någon som helst övervakning i området de senaste åren. För­fattarna drar slutsatsen att naturskyddet i nuläget inte kan inte garanteras, främst på grund av otydligheter i förvaltningsplanen och avsaknaden av skydds­åtgärder och riktlinjer för både odlare och lag­utövare. Igamaot belyser också brister i kommunikationen mellan miljö­myndigheten APA och ICNF, tillsynsmyndigheten. ICNF ska enligt rapporten ha godkänt flera jordbruksprojekt på över 50 hektar och som eventuellt skulle ha krävt miljökonsekvensanalys. Rekommendationen är utökat lagutövande i området och tydligare rapporteringsskyldigheter.

Mögliga bär i soporna

En fredag vid årsskiftet marscherar ett tjugotal demonstranter till ABM:s kontor i staden Odemira. De är emot utvidgning av bärodlingarna. Att dammen byggdes för jordbruk tycker inte demonstranterna håller. Isabel Steiner från Schweiz är en av deltagarna.

– Vi lever i en annan verklighet i dag än när dammen byggdes och vi måste ta med klimatförändringarna i beräkningen nu. Det blir torrare här varje år och jag tror inte att skapa stora monokulturer är svaret. Jag tror att den djupare frågan vi borde ställa oss är om schweizarna och svenskarna verkligen behöver äta färska hallon i december, säger hon.

Det är inte heller alla bär som når fram till svenskarnas kylskåp. Andreas Jakobsson har undersökt svenska matbutikers soprum och skrivit boken Svinnlandet.

– Det händer ganska ofta att man hittar askar med hallon och blåbär i affärernas sopor och då brukar det vara ganska mycket, 20-30 askar. De är ofta mögliga, speciellt när det gäller hallon faktiskt, de verkar ha dålig hållbarhet. Ur ett svinnperspektiv vore det bästa att man bara sålde frysta bär, säger han.

Artikeln publicerades i
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter
Annons