”Jag saknar regnskogen så att det gör ont”

Claudelice dos Santos vågar inte längre bo kvar i regnskogen. Hon har byggt sig en kåk av tegel på två våningar i utkanten av gruvstaden Marabá i Amazonas. Men pengarna har inte räckt till och väggarna är ännu inte putsade. Golvet i vardagsrummet består av skrovlig betong.

– Jag kan sakna regnskogen så mycket att det gör ont. Men jag vågar inte bo där längre. Sist jag var i lägret blev jag hotad till livet igen, säger hon.

Claudelice dos Santos vet alltför väl vad hoten kan leda till. För fem år sedan väcktes hon sju på morgonen av en polisman som berättade att hennes storebror, miljöaktivisten Zé Cláudio, och hans fru Maria do Espírito Santo da Silva hade mördats vid ett bakhåll i skogen. Revolvermännen hade gömt sig i ett buskage vid en träbro där de visste att paret var tvungna att sakta ned med sin motorcykel. Det första skottet tog i Maria som föll av. Zé Cláudio, som körde på motorcykeln, tappade balansen och mördarna kunde gå fram och skjuta honom.

Zé Cláudio föddes 1957 i ett trähus utan el i regnskogen och förlöstes av sin mormor. Han blev den första av Raimundas Silva dos Santos tolv barn. Familjen levde av att tappa naturgummi och samla paránötter, som kommer från delstaten Pará, där Marabá är tredje största stad med 262 000 invånare.

LÄS MER om miljöaktivisternas svåra situation i världen

När Zé Cláudio blev vuxen fick han en bit mark som staten delade ut till jordlösa bönder och började odla för självhushållning. Fler familjer flyttade till lägret som växte till att bli en egen by i kommunen Nova Ipixuna. Han träffade Maria do Espírito Santo da Silva som också var miljöaktivist och tillsammans gjorde de Brasilien uppmärksamt på hur järnmalmsfyndigheterna lett till omfattade skövling kring Marabá. Några år senare, när den billiga brasilianska biffen gjort succé i Europa, kom hotet från boskapsuppfödarna. De stal allmän mark, skövlade skogen och släppte ut sin boskap. Eftersom det knappt bor någon i regnskogen kunde uppfödarna göra som de ville. Det var bara på ett ställe som det inte gick. I kommunen Nova Ipixuna bodde Zé Cláudio som avslöjade alla skövlingsförsök.

Ville skydda Amazonas

– Han ville skydda Amazonas från dessa ingrepp. Och han hade lagen på sin sida. Det visste han, säger hans lillasyster.

Det första dödshotet kom 2002. Det gjorde att medierna började uppmärksamma hans kamp och miljöorganisationerna i Amazonas uppmuntrade hans arbete. 2010 blev han inbjuden av Greenpeace till att hålla en föreläsning under en konferens om Amazonas framtid i djungelmetropolen Manaus. Zé Claudio berättade att i regionen kring Marabá var 85 procent av urskogen orörd innan boskapsuppfödarna kom. »Nu är det bara 20 procent kvar. Det är en katastrof för folk som jag som lever av regnskogen. Jag försvarar Amazonas på alla sätt jag kan. Jag sitter inte bara ned. Jag avslöjar skövlarna. Det är därför de tycker att jag borde försvinna«, sade han till publiken.

Ett år senare skramlade boskapsuppfödarna ihop den summa som två yrkesmördare krävde för att döda honom.

– Zé Cláudio visste att han hade ett pris på sitt huvud. Det var därför som han alltid var försiktig och undvek att gå ut efter mörkrets inbrott, säger Claudelice och stannar upp i berättelsen.

Hon minns dagen då dödsbeskedet kom.

– Mördarna visste att han skulle sakta ned inför träbron. Det var därför de gömde sig där. Han hade ingen chans, säger hon och torkar tårarna.

LÄS MER om situtationen för miljöaktivister i Ryssland

Morden blev en världsnyhet och Brasiliens president Dilma Rousseff krävde en ordentlig utredning. Det ledde till att de två mördarna åtalades och hamnade i fängelse, men redan under den första permissionen, ett år senare, rymde de.

– Jag har ringt polisen och berättat var de gömmer sig, men polisen hävdar att den inte har resurser att hämta in dem.

Boskapsuppfödarna styr

Hon anser att polisen inte vill stöta sig med boskapsuppfödarna.

– Det är boskapsuppfödarna som styr och ställer i hela regionen. De köper lätt en polis.

Varje år på dödsdagen den 24 maj arrangerar Claudelice en marsch till sin storebrors ära från platsen där paret mördades till lägret där de bodde.

– Det tragiska är att träden längs marschvägen blir färre för varje år som går. De har nästan skövlat allt nu.

Förra året blev hon så bestört att hon i en megafon från ett jeepflak började räkna upp namnen på alla de boskapsuppfödare som misstänks ha betalt för mordet. Det dröjde inte många minuter innan en kille på motorcykel körde upp bredvid henne med ett budskap. »Jag ska hälsa från boskapsuppfödarna att de tycker att du pratar för mycket«.

– Klart jag blev rädd. Jag vet vad de är kapabla till och att de inget har att frukta.

LÄS MER om den burmesiska bonden som försökte stoppa en gruvexploatering