Annons

Tomas Bannerhed fascineras av silvertärnan, men ytterskärgården är inte hans favoritplats. Foto: Getty Images

Solens barn

I ytterskärgården har jag aldrig känt mig riktigt hemma. Det är något oroande med det öppna havet och den tomma horisontlinjen. Men silvertärnan gillar de fria vidderna och fortsätter att fascinera år efter år.

När jag flyttade till Stockholm hade jag knappt satt min fot i en fritidsbåt och ännu mindre varit i den berömda skärgården. Men så träffade jag min sambo och det blev annat av.

Hennes familj hade en gammal motorseglare och älskade skärgårdslivet. Så fort tillfälle gavs tuffade de ut från båtplatsen mittemot Gröna Lund, åkte över glittrande fjärdar och genom smala sund och lade till i olika naturhamnar, ju längre ut mot öppna havet desto bättre.

Jag följde mer än gärna med, förläts för min handfallenhet inför allt praktiskt som båtlivet förde med sig och fick möta naturen på ett sätt jag aldrig hade gjort förut.

Ådorna som låg och skrockade som en fiskekutter i vårvärmen, huggormarna som stekte på de soldränkta klipporna, den berusande doften av skvattram i någon sumpskog när vi hoppat i land för att leta tältplats, berguven som hoade spöklikt från andra sidan fjärden medan vi satt och lyssnade på nattens tystnad.

Och så silvertärnorna då. Dessa solens barn som dansade så overkligt mjukt och lätt över kobbar och skär, svävade fram som i en dröm i öriket med de vackra namnen: Stora Nassa, Gillöga, Sprängskär, Sprickopp.

Nu är jag tillbaka där ute, just som sommaren står för dörren, och får beskåda de ljusälskande fåglarna i sitt rätta element, tärnorna som känns lika självklara som båtarnas segel i det solglittrande havsbandet. Dessa långväga gäster som pendlar tusentals mil varje år för att häcka och få så mycket sommar och sol det bara går, som bor vid drivisen i Antarktis och flyger ända upp till Östersjön och Ishavet i norr för att lägga och kläcka två ägg – och så hem igen.

Hur kom de på det?

Ingen fågel bär ljus i sitt väsen som silvertärnan. Den är skärgårdssommaren inkarnerad, genomlyst av en evig sol, rentvättad av världshavens salta vindar. Vet inget om vinterns dystra mörker. Kanske den småländske bondens motsats på jorden.

En lång stund står jag och följer en av dem i kikaren: de nästan genomskinliga vingarna, den sotsvarta hättan nerdragen över ögat, de långa, ljusvita stjärtspröten som sticker ut som bakvända antenner. Näbben klarröd som en Ferrari.

Det är något med de lätta vingslagen och den fjädrande flykten som föder ett leende inom mig. Hur fågeln behärskar sitt element så intill fulländning, hela tiden styr kroppen efter hur vindarna skiftar och vrider sig.

Tomas Bannerhed är författare och krönikör i Sveriges Natur. Foto: Sofia Runarsdotter

Ständigt är den i gång med sitt fiske, fladdrar och dyker om vartannat, lugnt arbetande med vingarna en meter eller två över ytan, halvryttlar och sänker sig stegvis mot vattnet eller störtar ner som ett spjut – och kommer upp med sprattel och glitter i näbben. Spigg eller löja eller vad det nu kan vara.

Om ett par månader är hela familjen på väg till andra sidan jorden för ännu en sommar, skapta som de är för ett liv i solen.

Läs mer av Tomas Bannerhed:

Inte som alla andra
Skör som en dröm
Oro och närvaro i okänd terräng