Annons
Essä

Naturen som superhjälte

Människan är en ung art och kan lära mycket av evolutionen, skriver biologen Fredrik Moberg. Han har utforskat ett hundratal exempel på biomimikry – alltså hur naturen kan inspirera människan till hållbara lösningar.

I boken Att uppfinna världen (Mondial, 2020) beskriver journalisten Katrine Marçal hur en förlegad uppfattning om manligt och kvinnligt präglat teknikhistorien och det moderna samhällets framväxt. Inte minst har detta påverkat hur vi ser på och behandlar naturen. Ofta har den setts som något feminint som finns till för människan, ungefär som kvinnan med denna patriarkala attityd ansetts existera för att tjäna mannen. Moder jord förväntas ge oss allt och samtidigt ta hand om vår skit utan att klaga, men har också setts som något skrämmande och oregerligt som vi måste ”vara herre över” och kontrollera med teknik. 

Det får mig att tänka på en av mina favoritböcker som gavs ut för snart 25 år sedan: Biomimicry – innovation inspired by nature (HarperCollins, 1997). I den skriver den amerikanska biologen Janine Benyus att allt förändras om vi ser naturen som en mentor i stället för ett lager av råvaror. Den mekanistiska och nyttomaximerande natursyn hon syftade på har påverkat såväl ekonomisk teori som vårt språk och märks till exempel i ord som ”naturkapital” och ”naturtillgångar”. 

Människan är en del av jordens natur

Många i vår del av världen har helt enkelt ansett sig vara högre stående och åtskilda från naturen. I själva verket har människan aldrig varit skild från naturen, anser Benyus. Vi är fortfarande beroende av den för att få vår mat, ren luft att andas och fortsätta ha ett stabilt klimat. Dessutom är vi och naturen uppbyggda av samma typ av arvsmassa och materia. Men Homo sapiens är också en relativt ung art med endast ett par hundratusen år på nacken. Vi är faktiskt något av nykomlingar som kan lära oss ett och annat av djur och natur som haft 3,8 miljarder år av evolution på sig för att testa vad som fungerar på den här planeten. ”Biomimikry” kallade Janine Banyus det när vi människor efterliknar naturen för att komma på smarta hållbara lösningar på våra egna problem. Ibland kallas det även för biomimetik eller biomimik på svenska.

I boken Den uppfinningsrika planeten (Natur & Kultur, 2021) utforskar jag ett hundratal exempel. Husfasader som tvättar sig själva utan giftiga lösningsmedel, genom att efterlikna de mikroskopiskt små strukturer som gör att smuts rinner av en lotusblommas blad, är ett exempel. Båtar som inte behöver målas med miljöfarliga bottenfärger, och i stället kan minska både bränsleförbrukningen och risken för påväxt av musslor och alger genom att härma hajars skinn, ett annat. När det gäller klimatet kan knölvalens fenor inspirera till effektivare vindkraftverk, termitstackar till mer energisnål luftkonditionering och riddarfjärilars mattsvarta vingar till solceller som absorberar ljus bättre. I större skala är även tanken med cirkulär ekonomi inspirerad av att det väldigt sällan bildas något avfall i naturen.

Naturen har superkrafter

Biomimikry kan också leda till en annorlunda och mer hoppfull berättelse om framtiden. Det är verkligen hög tid att lyssna på forskningen och ta den globala klimat- och ekosystemkrisen på allvar, annars riskerar vi att landa i något som liknar den dystopi som den amerikanska journalisten David Wallace-Wells tecknar i boken Den obeboeliga planeten (Albert Bonniers förlag, 2019). Problemet är bara att den typen av framtidsskildringar riskerar att få många att fastna i en förlamande känsla av uppgivenhet; att det är för sent att göra något. 

Den annorlunda berättelsen handlar inte om att blunda för problemen, den går snarare ut på att öppna ögonen för det positiva som också sker i världen. I stället för att enbart betrakta naturen som ett offer för vår egen arts kortsiktighet och frosseri kan vi även se den som en mentor och musa. Eller varför inte superhjälte?

Som i den pedagogiska barnboken om biomimikry: Djur med superkrafter (Rabén & Sjögren, 2021) av Ulla Karlsson Ottosson och Marie Åhfeldt. Växter, djur, svampar och mikroorganismer har med evolutionens hjälp utrustats med en rad imponerande superkrafter. Många flyger, andra är självlysande. Vissa skalbaggar kan bära föremål på upp till tusen gånger sin egen kroppsvikt och fladdermöss kan bota sig själva från coronavirus. För att inte nämna svampar som kopplar upp skogens träd och växter i en form av underjordiskt internet där energi, näring och information utbyts.

Visa ökad ödmjukhet för omvärlden

Janine Benyus siade om en framtid där vi inte längre baserar vår välfärd på exploatering av naturen utan mer på det vi kan lära av den. Vi är inte där än, ett kvarts sekel senare. Världens ledare har under samma tid samlats många gånger utan att lyckas stoppa utrotningen av arter eller vända trenden för utsläppen av växthusgaser.

Fredrik Moberg är doktor i ekologi, hållbarhetskonsult och författare till boken Den uppfinningsrika planeten.

Kanske är vi redo nu? Kan en ökad krismedvetenhet öppna för en större ödmjukhet inför vår uppfinningsrika planet och bereda väg för någonting drastiskt annorlunda som gör den fortsatt beboelig för oss alla och naturen?

En sak är i alla fall säker: Inget av detta kommer att vara möjligt utan långtgående politiska förändringar, särskilt sådana som sätter ett definitivt stopp för det fossilberoende som i dag ger oss liknande superkrafter som naturen på ett ohållbart sätt.

Hittills har vi människor mest varit intresserade av att lära saker om Moder Jord för att kunna kontrollera henne, konstaterar Katrine Marçal. Vi har inte varit intresserade av att lära av henne och förstå hennes komplexitet på djupet. Det är ingen sund eller förnuftig relation.

Eller som miljöprofessorn Johan Rockström beskrivit det: ”Vi är planetens smartaste art. Vi borde inse att vi fortfarande har mycket att lära av alla de andra miljontals arter som vi delar detta klot med.” 

Läs fler essäer:

Någonting är helt i Gallejaur
Vi borde arbeta mindre
Begär efter det goda livet
Illustratör Peter Gehrman
Artikeln publicerades i