Vinnare av Tidskriftspriset 2022 – ÅRETS TIDSKRIFT FACKPRESS
Vinnare av Publishingpriset 2022 – Medlemstidning – Individ

Någonting är helt i Gallejaur
Essä

Någonting är helt i Gallejaur

Ett besök i kulturreservatet Gallejaur påminner Mats Ottosson om att människans närvaro i landskapet inte behöver vara negativ. Behöver vi egentligen skilja på natur- och kulturreservat? Fjäll, skogar och myrar är bara en annan sorts kulturlandskap.

Rödblära och hundkex blommar mellan grånade uthus. Björktrastar gnisslar i rönnarna.

Framemot midnatt mörknar det inte, ljuset bara späds ut med dimma. Trädridån och ladorna nere vid sjön syns som genom immat glas. Världen bortanför finns inte alls.

Månlåsbräken.

Så är det i Gallejaur en natt i juni. Man vill aldrig åka härifrån.

Byn ligger mellan Sara Lidmans Missenträsk och Torgny Lindgrens Raggsjö, just norr om landskapsgränsen mellan Västerbotten och Lappland. Ännu i början av 1950-talet var framtiden ljus som en midsommarnatt, byn fick telefon och bilväg och Arvid Eriksson kunde ta körkort och köpa byns första bil. Efter ytterligare ett årtionde var merparten av gårdarna avfolkade och fähusen tömda på kor.

Systrarna Karlsson.

Det är ingen ovanlig historia i norra Sveriges inland. Men i Gallejaur fortsatte de sista brukarna – Greta, Lisa och Ebba Karlsson – att nyttja byggnader, inägor och utmarker på samma sätt som deras förfäder hade gjort, in i det sista. Länsstyrelsen såg platsens särart och bildade 2008 kulturreservatet Gallejaur. Samtidigt instiftades ett naturreservat som tar vid i skogen norr om byn. Innan hon dog skapade dessutom lillasyster Ebba stiftelsen Systrarna Karlsson i Gallejaur och testamenterade Anders Larsa-gårdens 14 timmerbyggnader, mark, bohag och lösöre dit för att allt skulle bevaras och visas upp för besökare.

Detta är i korta drag skälen till att Gallejaur ser ut som det gör och får besök av 5 000 personer om året. Att byn dessutom känns så levande beror på något annat: mänsklig kontinuitet.

Barnbarns barnbarns barn

Han heter Crister Lövgren och tidigt nästa morgon, när dimmorna fortfarande smyger i skogsbrynen, släpper han som vanligt ut Fjällnäsfåren ur fähuset. Sedan står han där och delar ut överblivet tunnbröd från Ica i Glommersträsk till dem, som oblater till en skock ivriga nattvardsgäster.

Crister Lövgren släpper ut fåren.

Crister är barnbarns barnbarns barn till den förste nybyggaren i byn och sedan Ebba Karlsson dog 2008 är han Gallejaurs enda bofasta invånare. Det är nu 20 år sedan han flyttade tillbaka till Per Albin-torpet som hans far Lennart en gång byggde.

Han ägnar vintrarna åt egna konstprojekt och resten av året åt sitt engagemang i Gallijar-Järvlia kulturbygdsförening, som gör det mesta av det praktiska arbetet med att restaurera, vårda och visa upp byn. Vid sin sida har han bland andra Leif Björk, som bor i Järvträsk men är här var och varannan dag. När Crister Lövgren skriver om Skellefteåbondskans grammatik i Gallejaurs egen kulturtidskrift jagar Leif Björk rödlistade vedsvampar och fotograferar fåglar.

Leif Björk jagar rödlistade vedsvampar och fotograferar fåglar.

Det kan låta som två herrar med ganska olika intressen men de bygger från varsitt håll på samma helhet.

Här går det att leva

Det sägs att Carl Svensson, den man som år 1801 grundade nybygget Gallejaur, bestämde sig när han hörde ljudet av skällan på en av vittrornas kor. Om vitterkor trivs lär det vara gott bete även för människans boskap, tänkte han.

Anders Larsa. Kulturreservatet Gallejaur bildades 2008.

Man kan se sägnen som en fin omskrivning för förmågan att avläsa de ekologiska förutsättningarna. När Carl Svensson stod i den frodiga skogen på den sydvästvända sluttningen mot sjön var det någonting som pinglade till inom honom. Här går det att leva. Här dröjer det lite längre innan nattfrosten kommer på sensommaren. Här finns fisk att äta och en omgivning som kan ge foder till djuren, husbehovsvirke, vilt och bär. ”Har du bara en skog och ett vattudrag kringom dej – nog tar du dej maten!”, som Sara Lidman skrev.

Hässjevirke under rönn.

Naturen var alltså kulturens förutsättning redan från starten, och så fort folk slog ner sina bopålar tätnade väven. Myrar och ängar slåttades, skogar formades av betande mular, eld och yxa. Flora och fauna förändrades – till det rikare. Byborna odlade inte bara korn på åkrarna utan också gråsparvar. De timrade inte bara åt sig själva och boskapen utan också åt ladusvalor och ladlavar. Det blev månlåsbräken på ängarna; norna i de betade, solgenomlysta skogarna.

En skog att förlora sig i

Från skogsbrynet bakom Kallesgården leder en körväg till skogs. Det är en skog att förlora sig – och hitta sig – i. Men någon vildmark är det inte. På mängder av björkar syns spår av nävertäkt, varje tak skulle ha tredubbla lager, så det gick åt. I en myrkant en halvmil från byn har Crister Lövgrens far och farfar ristat sina initialer i den prominenta Getartallen. På dess grova grenar satt de som unga vallpojkar.

Spår av nävertäkt på björk.

– Jag känner inte att jag vandrar i en urskog här, säger Crister Lövgren. Jag lekte i skogen när jag var barn, plockade bär där, jagade kor – någon tvär gräns finns inte för mig. Skogen är en förlängning av byn.

Korallrot.

Till Gallejaur kan man åka för att påminna sig om att människan varit närvarande i landskapet ända sedan inlandsisen och att den närvaron inte behöver vara negativ. Det är rentav en plats där man lite hädiskt kan undra: varför två olika sorters reservat? Skogen i naturreservatet är ju lika full av människospår som skogen innanför gränsen – i kulturreservatet. Vad skulle hända om man helt enkelt suddade ut skiljelinjen; om det både här och i resten av landet bara funnes en enda sorts reservat som kultur- och naturvårdare samarbetade om att skydda och sköta på bästa sätt?

Kanske skulle det bli mer synligt att fjäll, skogar och myrar bara är en annan sorts kulturlandskap. Att de stora nationalparkerna och naturreservaten i norr – Europas sista vildmark som de brukar kallas – är ett samiskt hemland översållat med renvallar, kåtatomter och seitar. Att Bondesveriges byar fortsatte sömlöst ut i de omgivande markerna.

Så kan man gå omkring och tänka i Gallejaur. När midsommarnätterna aldrig mörknar och ingenting känns omöjligt.

Mats Ottosson delar sin tid mellan att skriva böcker och att jobba som programledare på Naturmorgon i Sveriges Radio P1 .

Läs fler essäer:

Gör skolan till en plats för ekologisk gemenskap
Vi borde arbeta mindre
Naturen som superhjälte
Artikeln publicerades i