Linnés vetgiriga förundran

Carl von Linné i dräkt från den lappländska resan. Bild: Getty Images

Krönika

Linnés vetgiriga förundran

”Vi vaknade med dagen kl. 2 om morgonen, och fingo framför oss i ögnasikte Karlsöarna.” Så vackert inleder Carl von Linné skildringen av sin berömda gotländska resa. Strax skulle de anlöpa Visby och det var den 22 juni 1741.

Han var 34 år gammal, nybliven professor i medicin vid Uppsala universitet och redan världskänd naturforskare, utsänd av riksdagen främst för att söka efter färgväxter, läkeörter och lera för inhemsk porslinstillverkning. Hästar skaffades och Linné red medsols runt ön tillsammans med sex ”unga herrar” från universitetet, talade med bönder och många andra och noterade allt som kom i hans väg.

Skildringen är inte bara naturhistoriskt och etnologiskt intressant. Prosan är frisk som Östersjöns vindar och gör den lilla boken till en fröjd att läsa. Han skriver konkret och begripligt, inte sällan drastiskt och med humor, på ett sätt som för tankarna till Strindberg (och får många av dagens forskare att framstå som ängsliga byråkrater).

Omättlig upptäckarlust

Hans upptäckarlust verkar omättlig. Inget är för litet, inget är för stort för Linné. I Öja ­studerar han en vårtbitare in i minsta luppdetalj, på Fårö mäter han den ännu i dag berömda Avaeken på alla håll och kanter, han gapar inför fårens hull och imponeras av Hoburgsklippan som ”ligger här till en oändelig höjd, såsom ett det skönaste kastell”. Om fåren skriver han: ”Vi förundrade, att fåren, som här gingo i bet på så utmagert land, voro likväl fetare här än på annat ställe.”

Den 25 juli lämnade de Gotland och han antecknade: ”Med livsfara kommo vi utur hamnen för en brännande sjö, vännerna och Visby försvunno, nordanvädret begynte pipa, vågorna blevo rasande, förtvivlan intog våra hjärtan, och vi befallte vår sak i Guds händer.”

Blomsterkungen från Småland

Carl von Linné är känd som Blomsterkungen från Småland, prästsonen som valde växterna i stället för Gud och blev en av världens mest betydande vetenskapsmän, växtsystematikens fader som gjorde till sin livsuppgift att kart­lägga, beskriva, klassificera och namnge allt i det myller vi kallar naturen. När Svenska artprojektet startade 2002 var det i hans efterföljd och med samma uppdrag, men det stod snart klart att Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna skulle behöva omfatta 100 tjocka volymer för att täcka in de över 60 000 arter som finns i Sverige, från alger och mossor till älgar och måsar, vilket också säger en del om Linnés föresats.

Mest förknippas han i våra dagar med ­landskapsresorna och sexualsystemet, den in­­delning av växtriket han gjorde utifrån blommornas ståndare och pistiller. Vad som ibland glöms bort är hans betydelse för svenskarnas naturkänsla i stort. Linnés vetgirighet och förundran inför livets mirakel har inspirerat stora skaror att förkovra sig i fält. Många är vi som blivit smittade av den artkunskapens glädje som genomsyrade allt han gjorde.

Enbart under den öländska och gotländska resan sommaren 1741 upptäckte han över 100 tidigare okända växtarter. Men någon porslinslera verkar han inte ha hittat.

Foto Tomas Bannerhed

Tomas Bannerhed, författare och krönikör i Sveriges Natur

Skribent Tomas Bannerhed
Artikeln publicerades i
Senaste nyheterna

Flyget efter pandemin

Nytt ljus över hönsens liv

På safari från soffan