Djungelns hårda lag

Jag hörde något intressant från etologin, en vetenskaplig sanning som samtidigt formar sig till en perfekt symbolik för den mänskliga tillvaron. En grupp forskare var ute på savannen för att studera djurens beteende och upptäckte som en bieffekt något väsentligt för att förstå evolutionens blinda krafter och människan som gruppvarelse.

Forskarna frågade sig vad zebrans ränder fyllde för överlevnadsfunktion. Att det svartvita mönstret skulle vara kamouflage mot andra djur verkade egendomligt med tanke på att få saker i naturen och särskilt på savannen är svartvita. Lejonen med sin gula dräkt är kamouflerade i det torra gräset, en zebra på samma plats är det uppenbarligen inte, så vilket syfte fyller dess anslående teckning?

Forskarna betraktade zebrornas rörelser. Så tittade de ner i sina böcker och anteckningar för att kontrollera något, och när de åter såg upp märkte de att de inte kunde urskilja vilken zebra de nyss hade studerat. De anade att zebrans kamouflage hade visat sig livsdugligt genom att utanförstående omöjligt kunde urskilja individer inom gruppen. Av någon anledning skyddar det gruppen som sådan, det vill säga den sammansättning gener som utgör zebran som form och idé, som Platon skulle ha sagt.

För att testa hypotesen målade de ett rött märke på en av zebrornas länder. Det dröjde inte länge förrän just den zebraindividen blev uppäten av ett lejon. Det föreföll forskarna som att det fanns minst två typer av kamouflage. Lejonen är kamouflerade för att inte synas i sin miljö, liksom grodan är det och enkelbeckasinen som knappt syns alls när den står stilla i gräset.

Den andra typen av kamouflage tycks vara zebrans. Är gruppen inte kamouflerad gentemot den omgivande miljön kan dess beståndsdelar i stället vara kamouflerade i relation till varandra, så att gruppen blir till en kropp. Visserligen gör även lejonens och enkelbeckasinens döljande dräkt det svårt att urskilja individer, så deras kamouflage är ännu bättre och fungerar längs två axlar, men i naturen och evolutionen får man ta vad man får. Det räcker att det hjälpligt fungerar för att fortgå, och uppenbarligen har det räckt för zebran att ha kamouflage för individer men inte för arten.

I mänskliga termer kan man uttrycka det så att man för överlevnaden offrar egenart för gruppens särart. Det känner vi igen. Ju mer pressad och hotad en grupp är, ju mer tryck den är utsatt för utifrån eller upplever sig vara utsatt för, desto mer lika blir individerna i den, desto mer håller de samman och bilägger tvister, allt för gruppens fortvaro, för om gruppen klarar sig klarar sig dess individer.

Jag erinrar mig en fågelskådning i december då viken vid Kalmarsund var full av sjöfågel – knipa, salskrake, storskrake, småskrake och sothöna. Så kom en havsörn och började cirkulera högt ovanför vattnet, men inte högre än att fåglarna kände hotet från den. Jag minns särskilt sothönornas beteende. Om jag skulle ha gissat hur de skulle göra för att rädda sig hade jag tänkt att det vettigaste vore att sprida ut sig ordentligt, för då fick rovdjuret en otydligare måltavla. Örnen kan bara ta en i taget och gruppen som grupp är inte hotad av att enstaka individer stryker med.

Sothönorna gjorde motsatsen. De gick samman i en tätt packad klump så att de blev en enhet i stället för urskiljbara individer. Man kan säga att de tog bort varje tänkbar röd prick från sig själva. Man kan också säga att de därigenom blev ett helt annat och mindre intressant byte än de nyss var, de blev ett större djur än en sothöna och kanske ett större djur än örnar brukar fånga. Genom att gå samman muterade sothönorna skenbarligen till något annat, något som örnen inte sökte.

Rovdjur behöver något urskiljbart, en röd prick, för att kunna gå till attack. Ingenstans är det tydligare än i journalistiken och i sociala medier. Rovdjuret måste veta vem det sätter tänderna i. Man måste märkas, ha en röd prick på länden för att bli uppmärksammad och utvald, oavsett det är för förtäring, för beundran eller martyrskap. Rovdjur kan inte sätta tänderna i en abstraktion eller i något som ser ut att vara en sådan.

Utan en röd prick på zebrakostymen blir man varken hatad eller älskad. Vill man undgå risken att bli förtärd ska man låta bli att skilja ut sig från mängden. Detta lär oss naturen och lejonen. Det är djungelns lag och den fria pressens.

Savannen lär oss också att vill man rädda den platonska essensen av en företeelse, en grupp eller anrik institution, ska man göra som sothönorna och zebrorna, gå samman till en kropp utan urskiljbara delar och på så sätt bli något som inte går att slita i stycken.

Institutionen förhåller sig till sina medlemmar som zebrans idé förhåller sig till zebraindividerna. Platon skulle säga att denna idé är evig och oföränderlig, med mänskliga mått evig, medan de individuella delarna är förgängliga och aningen olika men inte så olika att lejonen uppfattar skillnaden. Det som händer när sothönorna formar sig till en enda enhet under en hungrig örn, och när zebrorna gjorts likformiga för att inte fresta lejonet, är att zebrans och sothönans essens, på samma sätt som den anrika institutionens essens, vill fortsätta finnas, och mått och steg vidtas för att så ska ske.

Rovdjuret å sin sida vidtar också sina mått och steg för att bevara sig självt intakt och som den idé det är och förblir.

Denna ofrånkomliga slitning utgör själva tillvaron.

Att kamouflera sig kan således vara att utmärka sig i prål och randigt, så länge andra bär samma prål och ränder.