Tjäderlek – skogens hemliga skådespel

Tjäderlek – skogens hemliga skådespel

Tjäderspel är bland det mest suggestiva nordisk natur kan erbjuda, men inte det lättaste att få uppleva. Sveriges Natur har följt med till en lekplats som räddades i sista stund.

Ett gulnat tryck över sängen i barndomens sommarstuga: två stridande tjädertuppar på en dimmig myr och en suktande höna i skogsbrynet. Den trolska stämningen i Ferdinand von Wrights klassiska målning väckte en dröm, på senare år förstärkt av läsning om tjäderspel.

Alla som ser tjädrarna spela verkar drabbas av naturmystiken: mötet med något uråldrigt, en skogens rit som egentligen inte är för oss mänskliga att se. De flesta lek­platser är också strängt bevarade hemligheter. Av flera skäl.

Ferdinand von Wright: Stridande tjädertuppar, 1886. Bild: Finlands nationalgalleri

När jag för några år sedan intervjuade tjäderkännaren Svante Joelsson som skrivit boken Tjädern och urskogen berättade han hur kraftigt fågeln minskat de senaste hundra åren, i takt med att gammel­skogarna försvinner. Storskaligt kalhyggesbruk, avverkning av lekplatser, dikning och brist på blåbärsris är några orsaker som forskningen pekat på.

Lekplatserna är naven i tjäderlivet, arenor där tupparna visar upp sig och hönorna väljer. Men det räcker inte att bara skydda naven från avverkning och störningar. Tupparnas områden strålar ut som stora tårtbitar. Förstörs livsmiljön i dem blir tupparna färre och till slut upphör spelet.

Området skulle avverkas

En kväll sent i april sitter jag och naturfotografen Leif Gustavsson från Knutby på en berghäll vid ett litet tältgömsle, mitt i den uppländska tallskogen. Leif har ett likadant på andra sidan en liten myr. Tjäderspaning är naturligt coronaanpassad.

Leif Gustavsson hade följt ett gammalt tjäderspel här i många år när han fick reda på att området skulle avverkas.

Leif Gustavsson följer spelet med ett tiotal tuppar varje år.

– Rena turen, bara veckor innan det skulle huggas. En kille i den lokala fågelföreningen där jag var ordförande hade fått en fråga om det fanns något att skydda i den här skogen. Och det gjorde det ju!

Alla spel med över fem ­tuppar räknas som skydds­värda i dag. Här deltar ett tiotal. Leif skrev direkt till Skogsstyrelsen och ­avverkningarna stoppades.

– Själva mossen skulle kanske blivit kvar ändå men all skog runt hade varit borta.

En tjädertupp skrider stolt över tuvorna och upp på berghällen.

Nu står den kvar och med den en chans att förverkliga min barndomsdröm. Fast det är sent i spelperioden. Vårt besök har fått skjutas upp flera gånger eftersom det blåst hårt i veckor. Tälten måste sättas upp i förväg och tar lätt vind, dessutom oroar vindljuden tjädrarna så att leken blir ”gles” och okoncentrerad, enligt Leif.

Men när han riggade var sex tuppar i rörelse och nu hittar vi spillning på berghällen. Korta ljusa bitar, tvärt avbrutna i en kant och runda i den andra. Typisk spelspillning, som Svante Joelsson beskriver den i boken. Lovande!

Vildsvinsgalt i full karriär

Klockan närmar sig sex och det är dags att säga god natt. Under kvällstimmarna ”träar” tjädrarna – flyger in till träden runt spelplatsen. Då måste man vara väl dold. Och stanna i gömslet minst till tiotiden på morgonen när spelet brukar ebba ut.

Tjädrarna är lättstörda och ser och hör bra.

Det gäller också att inte prassla eller öppna flera tittgluggar samtidigt, tjädrarna är lättstörda och ser och hör bra, förklarar Leif. Fast ibland har man inget val. För några år sedan hörde han något precis när han skulle somna och tittade ut.

– En stor vildsvinsgalt kom i full karriär rakt mot gömslet. Jag skrek till och den tvärvände rätt ut över den frusna myren. Det lät som ett helt tunnelbanetåg. Inte en tjädertupp syntes till morgonen efter…

Vid niotiden brakar det till i ett träd en bit bort. Den första tuppen har landat. Inom en halvtimme räknar vi in tre till och hör deras djupa ”rapningar” och knäppningar på nattkvistarna.

Att sova på tvären i det trånga gömslet med nattkyla nedåt nollan har sina sidor. Men ljuden öppnar naturen runt omkring: råbockar skäller och rusar genom skogen, tranor ropar från sjön i närheten. En morkulla knorrar i flykten och en enkelbeckasin vibrerar mörkt med stjärtfjädrarna. Leif har också hört slaguggla och kanske havsörn.

Klockan fyra sjunger rödhaken, den klassiska ”tjäderklockan”. Vi messar varann och spanar intensivt med kikarna, men först vid sju får jag korn på en stor tjädertupp på en björkstam. Den hoppar ned och rör sig spelande genom riset, på långt avstånd från oss.

En ungtupp dyker upp på berghällen och kollar läget.

En timme senare dyker en annan upp över kammen på berghällen precis framför mig. Förmodligen en ungtupp, slätare och liksom spensligare. Efter att ha kollat läget en stund vänder den tillbaka ur sikte.

Upplevelsen är fin, men så mycket mer blir det inte. Hönorna har redan besökt spel­platsen, tror Leif. Kanske är leken faktiskt över för i år? Han packar ihop sitt gömsle men jag vägrar att ge upp, mitt får stå kvar.

Snurrar i långsamma piruetter

Några dagar senare kryper jag ner i sovsäcken igen. Det blir en lång natt och morgon, utan nära tjäderkontakt. Vid tiotiden är jag beredd att ge upp, drar ned blixtlåset och kryper ut. Då ser jag något röra sig på andra sidan myren.

Skogen runt spelplatsen räddades från avverkning i sista stund.

En riktigt stor tupp med resta stjärtfjädrar spelar på hällen! Kanske lekens alfatupp, dominanten. Kastar mig in i gömslet igen och följer genom gluggarna hur den skrider stolt över tuvorna. Åt mitt håll, ända upp på scenen framför gömslet – den renlavsklädda hällen som vi såg spillning på.

Där spelar soloartisten upp sitt paradnummer gång på gång, med mig som ensam och andlös publik. Först några knäppningar i ökande tempo och ett ljudligt klunkande, som när någon drar korken ur en flaska. Sedan följer ”sisningar”: tuppen lyfter näbben i extas medan halsens uppburrade fjädrar darrar rytmiskt till ett märkligt ljud. Det låter som en lie som slipas eller något mekaniskt med osmorda kugghjul. Ibland snurrar tuppen i långsamma piruetter, visar upp sin eleganta fjäderdräkt i mörka toner av blått, grönt och brunt med en ilsket röd ögonbrynsbåge som accent.

Tuppen lyfter näbben i extas medan halsens uppburrade fjädrar darrar rytmiskt.

Efter nästan en timmes uppvisning lyfter den rakt mot gömslet och ut ur sikte, men sisningarna fortsätter helt nära. Vid lunchtid är det tyst en stund och jag kikar ut. Då hörs ett brak och breda vingar flaxar iväg. Tuppen har suttit på grenen precis ovanför gömslet. Till och med skitit på taket – en sorts souvenir av absolut naturnärhet som man kanske inte borde torka bort?

Letar efter ett bra rede

Upprymd och lite utmattad plockar jag ned gömslet och bär det längs ett traktorspår till bilen. Men än är det roliga inte slut.

Ett par hundra meter från parkeringen sitter en fint mönstrad tjäderhöna helt stilla i en solsträng mitt på grusvägen. Skönheten från tjädertavlans skogsbryn, publiken som tuppen egentligen ville ha. När jag öppnar bildörren flyger hon in bland stammarna.

”Letar nog efter ett bra rede”, skriver Leif när jag messar observationen. Livet går vidare, i hans räddade tjäderskog.

LÄS MER om tjädrars och andra fåglars spel

Se en video från uppvisningen i tjäderskogen:

Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram
Senaste nyheterna

Flyget efter pandemin

Nytt ljus över hönsens liv

På safari från soffan