Spelen – fåglarnas vårliga våldsamma kärleksdans

Under april pågår dramatiska strider runtom i landet. Orrtuppar väser och bubblar, tjädertuppar reser sina solfjäderstjärtar, brushanar burrar upp sina väldiga kragar och dubbelbeckasiner samlas snart för att imponera med väldiga jämfotahopp.

Även bland andra arter, som knipor och skägg­doppingar, kan man få se ett spel där hannarna duellerar för att locka honor. Men det som skiljer ut de fyra spelande arterna är framför allt att de har fasta platser där spelet äger rum. Brus­hanar återkommer till samma nedtrampade gräsplätt år efter år och går till aggressiva angrepp mot sina rivaler. Om de går utanför spelområdet kan de ta lunchrast och lugnt söka mat sida vid sida som gamla vänner. Men väl tillbaka på spelplatsen återupptar de sin ursinniga strid, tills en brushona närmar sig. Då lägger sig slagskämparna ner och låter honan välja vem hon vill para sig med. Även detta är gemensamt för de spelande arterna, att honorna kommer till platsen för att studera hannarna och välja den bästa. De parar sig på spelplatsen och sedan skiljs hannarnas och honornas vägar åt ända till nästa år.

På liv och död

En tjäderspelplats kan vara densamma i flera hundra år, om inte en kalavverkning eller en hård skogsbrand tvingar tupparna att försöka hitta en ny plats. I de första vårnätterna flyger tupparna till den utvalda platsen och slår sig ner i varsin talltopp. När ljuset närmar sig börjar de knäppa med näbbarna och låter ungefär som mellan­stadieinstrumentet gurka. Sedan följer en rad av ljud och manövrar i denna avancerade kampsport. De svagare tupparna kan förstå redan på håll att de inte har någon chans och slipper ge sig in i näbbfäktning och slagsmål med ving­knogarna. Dueller som ibland kan vara dödliga.

Spela högt eller bluffa

Inför spelet klär sig varje brushane i en helt egen speldräkt. Ingen är den andra lik men alla har spektakulära tofsar, brokiga mönster och kragar à la medeltida adelsmän som de fäller ut när det hettar till. Dessutom finns tre olika strategier. Vanligast är de mörka brushanarna som kråmar sig och slåss för att imponera på honorna, men sedan finns också små ljusa hannar som har en blygare strategi och inte försvarar sitt revir. De håller sig lugna och passiva tills en mörk hanne blir distraherad − då kan de ljusa passa på att para sig. Dessutom finns en tredje form av hannar som är ännu ovanligare. De ser ut som honor, men precis som de ljusa hannarna rör de sig obemärkt omkring på spelplatsen och lyckas då och då sno åt sig en parning.

Några få brushanar spelar längs stränder i södra Sverige men de flesta på myrar eller fjällområden i norr.

Herre på täppan

Dubbelbeckasinernas blodsband avgörs om natten i sanka fjällsluttningar. Över 30 hannar kan samla sig på en yta som är mindre än en halv gympahall. Mest håller de sig på varsin tuva där de poserar som högvaktssoldater med uppblåst bröst och utbrister i ljust knattrande fanfarer. När någon närmar sig gränsen för en annans område utbryter en flaxande herre-på-täppan-kamp med väldiga hopp och brottningsmatcher. Detta pågår natt efter natt i över en månads tid och precis som hos de andra spelande fåglarna dyker honorna inte upp förrän hannarna redan har kämpat i veckor om deras gunst. Mer om dubbelbeckasinernas spel finns att läsa i Sveriges Natur nr 1-2014.

Scenkonst eller gyttjebrottning

Det spel som är lättast att få uppleva är orrarnas, även om man måste vara på rätt myr i det första gryningsljuset. Ofta hörs orrarnas bubblande ljud vida omkring, men bara den som lyckats ställa tältet på rätt plats och håller sig helt stilla kan bevittna tornerspelen på nära håll. Två och två går de svartglänsande orrtupparna väsande mot varandra med sänkta huvuden, men precis innan näbbarna möts vänder de upp sina kritvita stjärtar som solfjädrar. Och detta är bara första turen i den långdragna dans som blir alltmer ursinnig ju längre våren går. När hönorna dyker upp i slutet av april (i södra Sverige) blir den värdiga ceremonin mer och mer lik gyttjebrottning.