Bärfisarnas stinkande saftkalas

Ibland när man plockar blåbär uppstår en sträv, frånstötande lukt på bären och fingrarna. Då har man stört blåbärsbärfisen, som fridfullt satt och sög saften ur ett blåbär med sin sugsnabel. Liksom alla andra i gruppen skinnbaggar lever bärfisarna enbart av flytande föda. Men det är inte som i Elsa Beskows saga Solägget, där en apelsin kan kännas torr efter att en älva har sugit ut saften. Bärfisen nöjer sig med en liten del av blåbärets saft, så du kan ha ätit många bärfisutsugna blåbär utan att veta om det. Blir de inte störda lämnar de ingen lukt efter sig. Lukten kommer av ett försvarssekret som de sprutar ut från bakkroppen. Även små nykläckta bärfisar försvarar sig på detta stinkande sätt.

Vuxna bärfisar har vingar

Många insekter förvandlas från ägg till larv till puppa innan de till sist blir vuxna, men bärfisarna kläcks direkt som miniversioner av sina vuxenjag. När de små nymferna växer spricker deras skal efter ett tag och ut kommer en ny, aningen större nymf. Och sedan ännu en ny. Till slut kommer den vuxna bärfisen som känns igen på att den har vingar.

Bärfisar är en bra nybörjargrupp för den som vill närma sig insektsvärlden lite försiktigt. De är lagom många, knappt 60 svenska arter, många är tydligt färgglada, lättfångade och ganska enkla att skilja åt (även om det finns några små bruna doldisar som håller sig nere i sanden och suger på gräsrötter). Mycket annat i naturen kräver att man tar sig ut sent eller tidigt, men bärfisarna skådar man allra bäst mitt på dagen, helst soliga dagar. I mulet väder gömmer de sig under blad och på kvällen kryper de ner mot marken.

På vissa växter kan man se ett litet märke där sugsnabeln gick in och ibland kan växten bli deformerad, men de inhemska bärfisarna ställer inte till några större problem. Däremot har en invasiv östasiatsk art dykt upp de senaste åren i södra Sverige, den brunmarmorerade bärfisen, som kan ställa till stora skador i fruktodlingar.

Läs också: Livet i jordens svarta hål

Blåbärsbärfisen vakar över sina ungar

Blåbärsbärfisen är en av de bärfisar som tar hand om sina ungar. Honan lägger ägg under ett blåbärsblad och sitter sedan över äggen och skyddar dem med sin kropp. Även när äggen kläcks till små nymfer fortsätter hon att vaka över dem tills de ger sig iväg åt olika håll och söker sig till egna blåbär att suga på. Blåbärsbärfisarna kan också finnas på vinbär och krusbär. Innan bären mognar livnär de sig på saft från stammar och blad.

Läs också: Ingen natur utan småkryp 

Strimlusen är Sörmlands zebra

Strimlusen är verkligen ingen lus utan en bländande skönhet som har blivit utsedd till Sörmlands landskapsinsekt.

Den sitter helst uppe i blommorna på hundkäx eller andra flockblommiga växter där den suger på stam och frukter. Nymferna är gula med mörka ränder, och inte förrän efter övervintringen får de den karakteristiska röda färgen.

Spetsnäsor i motvind

Den mindre spetsnäsan lever sitt sugande liv på olika arter av gräs. Den var förr vanlig även på åkrar där den sög på sädeskorn men har i stort sett försvunnit därifrån. Släktingen större spetsnäsa klassas som akut hotad på rödlistan, och är eventuellt utdöd i Sverige.

Om man håller en mindre spetsnäsa i handen kan man känna hur den provar om man är sugbar. Det kan stickas lite men inte värre än en hallontagg.

Läs också: Säsong för spindlar

Spetsrovbärfisen suger saften ur larver

Spetsrovbärfisen hör till den fjärdedel av bärfisarna som är rovdjur. De tar utan problem larver eller bladbaggar som är större än de själva, bedövar dem med sin saliv och håller dem fast med sin hullingförsedda snabel medan de suger ur dem allt flytande innanmäte. Detta skräckfilmsartade beteende gör dock att de ur mänskligt perspektiv anses som nyttodjur eftersom de kan hålla nere skador från larver i odlingar.

Hårig bärfis är oskyldigt anklagad

Hårig bärfis är en av de bärfisar man oftast träffar på i trädgården. Den blir ofta anklagad för att ge bärfissmak åt hallon men de skyldiga är faktiskt ofta andra skinn-
baggar. Arten hette tidigare vanlig bärfis men nu har den i stället fått namn av sin behåring. På de vuxna är håret glest och syns bäst från sidan i motljus, men nymferna är tydligt ludna vilket skiljer dem från alla andra bärfisar.