Mårddjur – ovanligt vanliga doldisar

Hermelinen är så nyfiken att den gärna kollar in oss noga flera gånger, trots årtusenden av jakt på den fina vita pälsen.

Mårddjur – ovanligt vanliga doldisar

Grävlingar har de flesta sett men när såg du senast en hermelin? Trots att mårddjuren är vår största rovdjursgrupp är många av dem doldisar.

Mårddjuren skuttar nästan alltid fram, vissa bokstavligt talat snabbt som vesslor och andra lite tyngre som järven i sin säregna galopp. Att skutta är bästa sättet att ta sig fram när man har lång rygg och korta ben. En finess med mårddjurens långsmala kropp är att de kan ta sig in i små hål. Vesslor kan jaga i trånga sorkgångar och illrar i kaningångar eftersom de inte är så mycket högre än sina byten.

När snön fallit kan man följa skutten från en mård genom skogen, en järv över fjället eller en utter längs en älv. Det borde vara ett folknöje att spåra mårddjur men ändå har vi ganska dålig koll på dem, bortsett från järven. Fåglar, växter, lavar och svampar har alla sina egna föreningar och inventeras i olika miljöövervakningar. Däggdjuren har traditionellt varit jägarnas domän och de har inte fokuserat på små djur som hermelin och vessla. Det är ganska troligt att de minskar men Artdatabanken kan inte säga något säkert eftersom rapporter saknas. Så nästa gång du ser spår av vessla, hermelin eller mård, rapportera gärna till artportalen.se.

Tio centimeter rovdjur

Vesslan är vårt minsta mårddjur. Längst i norr blir den inte mycket mer än en decimeter, medan den i södra Sverige blir omkring två decimeter. I norr blir vesslan ofta vit och kallas snövessla, medan de sydliga småvesslorna behåller sin bruna färg året om.

Nyfiken jägare

Gamla stenmurar är bra jaktmarker för hermelinen och där kan man få se den sticka upp huvudet. Nyfikenheten är så stark att den gärna kollar in oss noga flera gånger, trots årtusenden av jakt på den fina vita pälsen. Vit blir den bara på vintern, i trakter med snörika vintrar. Fast svansspetsen är svart året om, vilket är det bästa kännetecknet för att skilja hermelin från vessla.

Fruktad främling

Minken är ett nordamerikanskt mårddjur som togs till Sverige för den vackra pälsens skull. De första minkfarmerna startade här 1928 och sedan dess har rymlingar skapat en vild minkstam. Minken skiljer sig från övriga svenska mårddjur genom att vara en skicklig simmare som äter fåglar och fågelägg. En kombination som blivit ödesdiger för många sjöfåglar. Även iller kan simma men inte alls lika bra och den är inte lika effektiv som minken på att jaga större byten.

Kung i trädkronorna

Att se en mård jaga en ekorre från trädkrona till trädkrona måste vara något av den vildaste action man kan få se i svenska skogar. Mårdar är skickliga klättrare men de jagar mest på marken, med sorkar och möss som stapelföda. De är mest aktiva om natten så när snön faller kan man bli förvånad över hur många mårdspår som går kors och tvärs mellan träden. Mården är vanligast i äldre skog eftersom den har lättast att hitta mat där och ihåliga träd att bo i.

Lekfull utförsåkare

På vintern kan man få se spår längs strandbrinkar efter uttrar som har åkt på magen. Uttrar är skickliga fiskare, så skickliga att de kan kosta på sig att leka även som vuxna. Men deras effektiva fiskande gav dem fiender bland fiskodlare i början av 1900-talet. Jakt och miljögifter tog uttern till utrotningens brant. Efter fridlysning 1968 har stammen vuxit och ­uttrarna kan numera åka kana över hela landet, längs älvar, sjöar och kuster.

Antikt tamdjur

Illrar är duktiga råttjägare och därför hade redan de gamla grekerna dem som tamdjur. Numera är illern populär som keldjur under namnet frett. Vilda illrar finns upp till Mälardalen och håller sig nära vatten där de kan fånga fisk och groddjur.

Lufsig vintersovare

Grävlingen sticker ut i mårddjursfamiljen eftersom den ofta lufsar eller travar fram hellre än skuttar. Dessutom lufsar den ner i sitt gryt och sover fram till mars-april medan de övriga håller igång hela vintern. En gammal myt är att man ska ha knäckebröd i stövlarna eftersom grävlingen biter tills det knakar. Grävlingar attackerar inte människor, men kan bita ifrån om de känner sig trängda.

Enstörig allätare

Världens största mårddjur är inte mycket högre än en cockerspaniel. Ändå kan järven ta fullvuxna renar och älg­kalvar ensam. Bäst lyckas den om våren, när skaren håller bättre för järven än för bytesdjuren. Annars äter den vad den kommer över, som bäver, hare, smågnagare och kadaver som de andra stora rovdjuren har lämnat.

Läs mer om rovdjur:

Tjuvjakt ligger bakom vargförsvinnanden
Magiska björnmöten i den ryska vildmarken
Striden om kungsörnarnas dal
Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram
Senaste nyheterna

Flyget efter pandemin

Nytt ljus över hönsens liv

På safari från soffan