Maneter – rovdjur med framtiden för sig

Maneter – rovdjur med framtiden för sig

Maneter består till 98 procent av vatten. Ändå kan deras geléartade kroppar ha stor effekt på livet i havet och de verkar ha framtiden för sig.

Maneterna dök upp ovanligt tidigt i år och de är också ovanligt många, enligt marinbiologen Björn Källström på Göteborgs marinbiologiska laboratorium. Det gäller både brännmaneter och öronmaneter längs hela västkusten. Den varma vintern har förmodligen gynnat maneterna eftersom de kan börja föröka sig tidigare och i ett varmare framtida klimat lär vi få se fler ”manet-somrar”, tror Björn Källström.

Maneter flyter dit strömmarna tar dem och räknas som stora plankton. Det enda de kan styra är om de vill sjunka eller stiga. När vattnet närmar sig 20 grader brukar till exempel brännmaneter vilja sjunka mot svalare djup. Badgäster kan dock inte andas ut, om maneterna har kommit in på grunt vatten kan de inte ta sig ut igen.

Trots att de saknar både styrsel och hjärna kan maneter vara effektiva rovdjur. Deras trumfkort är den lugna livs­stilen. De gör nästan inte av med någon energi när de fångar in smådjur som fastnar i bränntrådarna.

Maneter har ett slags enkla ögon men deras syn är väldigt begränsad och sikten i vattnet spelar ingen större roll. I övergödda grumliga vatten får de en fördel mot fiskar som jagar med hjälp av synen. Dessutom kan överfiske göra att mer mat blir över till ­maneterna. Många forskare tror att maneterna ökar i världshaven men det går inte att säga säkert eftersom ingen håller koll på dem i större skala.

Flera nya maneter är på väg in i svenska vatten, troligen på grund av stigande havs­temperatur och långväga båttrafik.

Blå brännmanet.
Röd brännmanet.

Nemotricket

Längst ut på brännmaneternas trådar sitter nässelceller som små giftpilar. När något rör vid trådarna avlossas pilarna. För en människa kan det svida ordentligt och för mindre djur kan giftet vara dödligt. Även stora öronmaneter kan bli stungna och uppätna.

Men det finns några som har lärt sig att handskas med brännmaneter. Yngel av vitling och taggmakrill kör ”nemo-tricket” och gömmer sig inne bland trådarna. Knepet är att de gnuggar sig mot manetens ovansida och får lite manetaktig yta, så att nässelcellerna inte triggas.

Blå brännmanet blir något mindre än röd, annars är de två brännmaneterna lika och dyker båda upp på Västkusten under försommaren.

Öronmanet.

Svaga giftpilar

Öronmaneten är nog vår mest folkkära manet. Precis som brännmaneter har den trådar med nässelceller som skjuts ut när någon rör vid dem. Giftet är så svagt att vi inte känner det men för smådjur är det dödligt att fastna i trådarna.

Öronmaneten är också vår vanligaste manet och den enda som klarar Östersjöns låga salthalt. Namnet kommer av de lite öronformade ringarna på ovansidan som är deras könsorgan. Därifrån släpper hanarna ut spermier i vattnet som kan ha turen att fångas av en honas munarmar.

Kompassmanet.

Byter kön

Kompassmaneter är vanliga i de varmare delarna av Nordatlanten och kan dyka upp på Västkusten under sensommaren. Precis som våra svenska brännmaneter kan de brännas ordentligt, men de är lätta att skilja ut på sitt V-formade mönster på ovansidan. En egenhet hos kompass­maneterna är att de byter kön – som unga är de hanar som vidare­utvecklas till honor.

Lungmanet.

Munnar på armarna

Lungmanet är en annan sydlig nykomling som har blivit vanligare längs Västkusten. Den har inga riktiga trådar utan bara svagt brännande nässelceller på undersidan. I stället fångar den sina byten genom att suga in dem i pytte­små munnar på sina flikiga ”munarmar” som leder vidare till magen.

Amerkikansk kammanet.

Osynlig storätare

Om natten lyser den amerikanska kammaneten som en regnbågsskimrande leksak. På dagen är den i stället så genomskinlig att den knappt syns, men vissa år kan man känna dess geléartade närvaro nästan överallt längs Väst­kusten på sensommaren. Då äter den upp omkring hälften av alla djurplankton och konkurrerar med både fisk och andra maneter om mat. Artens invasion i Svarta havet bidrog till en total kollaps av fisk­bestånden där. Sedan 2006 finns amerikansk kammanet ända in i Östersjön upp till Blekinge.

Polyp av öronmanet.

Frisimmare och fastsittare

Maneter växlar mellan två generationer som ser helt olika ut. Maneterna som vi ser släpper larver som simmar ner till botten och sätter sig fast. Där blir de så kallade polyper som liknar små havsanemoner. Polyperna släpper sedan ifrån sig tallrikslika ”medusor” som blir till stora maneter.

Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram
Senaste nyheterna

Islands röda guld

Klimatkrisen i bokhyllan

Den tysta cancern efter Tjernobyl