Granbarkborren: en viktig ingenjör i ekosystemet

Granbarkborren har kastat ännu mer bränsle på en redan infekterad skogsdebatt. Naturreservaten har kallats ”yngelplatser för granbarkborren, som hotar omkringliggande produktionsskogar”. Från naturvårdssidan har man i stället lyft fram att värdefulla gammelskogar har avverkats utan grund, med barkborren som frisedel.

Martin Schroeder är professor i skogsentomologi vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och har följt granbarkborrens toppar och dalar sedan 1980. Han skrev nyligen en rapport till Naturvårdsverket om granbarkborrar och skyddade områden.

Läs mer: På jakt efter granbarkborre 

Inte naturreservatens fel

– Det har blivit mycket fokus på naturreservaten, men det är absolut inte de som orsakat de storskaliga utbrotten i Sverige, säger Martin Schroeder.

Han förklarar att granbarkborreutbrott startar efter störningar som sommartorka eller stormar då mängder av granar dör eller försvagas ungefär samtidigt över hela regioner. De skapar därmed ett överskott av mat för granbarkborrarna.

Det kan förstås finnas många försvagade granar även i naturreservat men reservaten är en så liten andel av landskapet att de i praktiken inte spelar någon större roll för utbrottens utveckling. Däremot kan det uppstå svåra lägen när det blir stora angrepp i reservat och ägarna till produktionsskogar runtom oroar sig för spridning.

Eller så vill man skydda granskogen i själva reservatet, om det till exempel är gammal granskog med skyddsvärda arter i.

Kan det i de fallen vara rimligt att ta ut barkborreangripna träd ur ett reservat, för att minska risken för fortsatta angrepp?

– Det är definitivt inte en standardåtgärd som alltid bör genomföras, säger Martin Schroeder.

Han tycker att det framför allt kan övervägas om det pågår ett storskaligt utbrott i regionen. Men vad som kan göras bestäms av reservatets skötselföreskrifter och syfte.

Läs också: Noll koll på avverkning 

Risken för stora angrepp varierar

Om det uppstår stora angrepp inne i ett reservat kan det finnas en risk att angreppen sprider sig till angränsande brukade granbestånd under det följande året. Hur stor denna risk är beror på antalet angripna träd, avståndet till den brukade skogen och förekomsten av andra angrepp
i närområdet.

När avståndet är större än 500–1 000 meter är det osannolikt att ett angrepp, även om det är stort, får avgörande betydelse för att nya angrepp ska starta. Enligt Skogsstyrelsens föreskrifter får man inte lämna mer än fem kubikmeter skadade tall- och granstammar per hektar, men den regeln gäller inte i skyddade områden.

Läs också: Skalbaggar gynnas av miljöanpassat skogsbruk 

Avverkning måste ske på rätt sätt

I de fall man bestämmer sig för att avverka angripna granar måste det också göras på rätt sätt. Mest effektivt är att ta ut angripna träd under sommaren medan barkborrarna fortfarande är larver. Väntar man till vintern har en del barkborrar redan lämnat träden för att övervintra i marken.

En del av barkborrarna övervintrar under barken, och om den faller av vid avverkningen blir de kvar i skogen. Då har utforslingen av träd inte minskat antalet barkborrar så mycket. Dessutom riskerar man att få med sig en del av barkborrarnas fiender, vilket kan göra åtgärden kontra-
produktiv.

Men om man nu gör det snabbt och på rätt sätt, hur säkra forskningsbelägg finns det för att utforsling av angripna och vindfällda granar verkligen har effekt?
– När det gäller stora grupper av träd som angripits under året har vi bra belägg för att vi minskar risken för angrepp under nästa säsong. Om det däremot är enstaka angripna vindfällen eller stående träd så är det mer oklart eftersom det inte har gjorts några sådana riktiga försök. Av erfarenhet vet vi att de angreppen ofta dör ut av sig själva. När det gäller oangripna vindfällen är det bäst att ta ut dem innan barkborrarna börjar flyga på våren.

Hur mycket är ”stora grupper av träd”?
– Svårt att säga, kanske minst 20 dödade granar nära varandra. Det är reservatsförvaltaren som får väga risker mot varandra och ta beslut om att ta ut granen eller inte.

Samtidigt är granbarkborren en viktig ekosystemingenjör som skapar luckor mellan träd och död ved. Det är viktigt för andra växter och djur och en bristvara i dagens skogslandskap, säger Martin Schroeder. Så problemet med granbarkborren från skogsbrukssynpunkt är också dess styrka.

Om man ser det ur biologisk mångfald-synvinkel?
– Ja, och även i produktionsskogen är det viktigt med död ved, och det finns en ambition att öka mängden död ved där också.
Det finns omkring 90 arter av barkborrar i Sverige, men ingen av de andra ställer till lika stora problem för skogsbruket.

Varför är just granbarkborren så effektiv?
– Det är kombinationen att den kan klara att stå emot kåda och borra sig in i levande träd, samtidigt som den har effektiva feromoner som snabbt kan locka till sig fler och tillsammans övervinna trädens försvar. Dessutom har de med sig blånadssvampar som hjälper dem att döda träden.

Mer gran har medfört fler granbarkborrar

Granbarkborren har alltid varit vanlig och den har blivit betydligt vanligare i dagens brukade skogslandskap eftersom mängden granskog har ökat. När träd växer i likåldriga monokulturer blir de också mer sårbara för angrepp.

Granen är dessutom känslig för både storm och torka, vilket gör att det vissa år lätt kan bli stora mängder kraftigt försvagade granar, som ger grogrund för utbrott.

Det senaste utbrottet, efter torrsommaren 2018, är det hittills värsta i Sveriges historia. Martin Schroeder blev förvånad över storleken på utbrottet och drar en viktig lärdom: satsa på större variation i skogsbruket.

– Frågan är inte om det kommer ett nytt utbrott, utan när.