Vinnare av Tidskriftspriset 2022 – ÅRETS TIDSKRIFT FACKPRESS
Vinnare av Publishingpriset 2022 – Medlemstidning – Individ

Magiska dokumentärer om vanliga djur

I Cow möter vi kon Luma. Foto: Kate Kirkwood

Magiska dokumentärer om vanliga djur

Dokumentärer behöver inte söka det vilda och exotiska. Filmvetaren Sonya Helgesson Ralevic skriver om nya filmer som lyfter fram de vanligaste djuren och låter oss se deras liv på nya sätt.

Det senaste året har två nya djurdokumentärer riktat blicken mot några av våra vanligaste men kanske mest förbisedda djur. Det rör sig om
Viktor Kossakovskijs Gunda, som handlar om suggan Gunda, och Andrea Arnolds Cow, som handlar om mjölkkon Luma.

Förmänskligade grisar

Den ryske dokumentärfilmaren Viktor Kossakovskij har filmat Gunda i knivskarpt, svartvitt foto. Vi får följa suggan Gunda, hennes kultingar och några andra djur på en bondgård i Norge. Kameran rör sig i mjuka, långsamma rörelser. Det är en vacker tillvaro som stundtals känns tidlös, förstärkt av det svartvita fotot. Knappt några spår av civilisation syns i filmen, förutom enstaka scener med en stor ladugård och en traktor.

Slutet står därför i effektfull kontrast – den naturromantiska bondgårdsskildringen blir ett drama om förlust när Gundas kultingar lastas in en lastbil och Gunda förvirrat tultar omkring i jakt på dem.

En äldre film om en gris, Babe – den modiga lilla grisen (1995), kan användas som motexempel. Den är på sätt och vis en oskyldig barnfilm, en saga om gulliga bondgårdsdjur, men också illustrativ för en (film)kultur som gärna förmänskligar. Vi närmar oss djuren genom att projicera mänskliga drag och känslor på dem.

Suggan Gunda med kulting. Foto: Sant&Usant/Cinephil

I Babe är det draget till sin spets, med verkliga djur som har mänskliga röster, men det är även vanligt i djurdokumentärer och, ironiskt nog, i filmer där djur ska utgöra hot. En filmforskare poängterade till exempel hur hajen i Hajen-filmerna fråntas lite av sin djuriska karaktär i och med att den skildras som en kallblodig mördarmaskin med ond avsikt snarare än ett vanligt rovdjur, trots att filmskaparna vill anspela på
just hajens djuriskhet.

Kons liv som klasskritik

Till skillnad från Viktor Kossakovskij kommer Cowregissören, brittiska Andrea Arnold, inte från dokumentärfilmen. Hon är tvärtom känd
för socialrealistiska filmer som Fish Tank och American Honey där hon med skakig kamera skildrar människor från underklassen.

Hennes val av motiv i Cow är förstås ett statement. Filmen genomsyras av klasskritik. Hon använder sig av samma handhållna kamera som i sina tidigare filmer, vilket gör att upplevelsen skiljer sig markant från Gunda.

Cow är inte behaglig i första hand, aldrig romantisk. Här figurerar människor som pratar och lyssnar på musik i bakgrunden och stort fokus ligger på det maskinella.

Vi förstår nästan lika lite som man kan anta att kon Luma gör om allt som görs mot henne. Slangar kopplas till hennes spenar och hon slussas runt mellan små bås. Liksom i Gunda tas Lumas kalvar från henne, gång på gång, för att hon ska kunna leverera mjölk till maskinerna.

Filmen blir ett stillsamt men vibrerande drama om liv, förlust och död, fångat i en elegant båge. Cow har ironiskt nog kritiserats för att försöka sudda bort filmteamet och kameran, men det är nästan tvärtom. Själva kamerarörelserna gör den mänskliga närvaron väldigt tydlig, vilket också är ovanligt i en genre som ofta vill framställa kameraperspektivet som objektivt snarare än mänskligt.

För blicken på djuren är mänsklig, det går inte att komma helt ifrån. Men här är det åtminstone transparent.

Radikalt ospektakulära motiv

Djur har varit ett centralt motiv genom hela filmhistorien. En galopperande häst figurerade redan i Eadweard Muybridges berömda filmförstudie, 1878. Han ville genom den rörliga bilden hitta ett sätt att se bortom det som är möjligt med blotta ögat.

Och film kan ju det: förstora, sakta ner, och visa upp sådant som helt enkelt är för svåråtkomligt för de flesta. I takt med att tekniken blivit mer avancerad har också nya bilder på djur blivit möjliga, vilket delvis lett till en mer sensationslysten berättarlogik. När brittiska BBC släpper senaste Planet Earth förväntar vi oss nya, spännande bilder av djur vi helst aldrig hört talas om.

Cow och Gunda är radikala i sina val av motiv och stil. Båda filmskaparna väjer för det spektakulära och gör långsamtverkande dokumentärfilmer med stort konstnärligt värde.

Det är lätt att förstå hur filmskaparna ser på den djurindustri de skildrar, menfilmerna går ändå inte över iplakatpolitik. Resultatet? Bilderna talar för sig själva.

Tittarna vaggar in i en meditation över grisen och kon som levande varelser. Vi kan verkligen begrunda dessa livsformer och reflektera över hur vi som civilisation behandlar dem

Läs mer om kultur:

Tre kulturupplevelser om svensk skog
Cyklar för jordens liv
Ord för omställning
Artikeln publicerades i
Gilla, dela och diskutera våra artiklar på Facebook Följ oss på Facebook