Växternas kamp för överlevnad

Växternas kamp för överlevnad

I boken och fotoutställningen Flora supersum skildras sensommarens och höstens fröspridning. Det handlar om växternas strid om vilka som ska lyckas resa sig igen till nästa vår.

När livet i naturen börjat dra sig tillbaka och sommarens färgprakt övergår i brunt är det lätt att tänka att allt är över och förbi, att det är slut. Men fröspridningen pågår för fullt. Vilka frön ska komma i jord, vilka ska lyckas gro och få återuppstå nästa vår?

Sent på hösten, då det regnat veckor i sträck och då soltimmarna blivit färre och färre, försiggår en tyst kamp för överlevnad i rabatterna. Klorofyllet drar sig tillbaka och färgskalan tonas ner. Växterna är desamma men antar nu en ny, lite mer anspråkslös form än när de står i full blom.

Kronliljans spröda stjälk, med färgfyllda blommor som tidigare blickade ned mot jorden, stelnar och reser sina bruna fröfyllda kapslar upp mot himlen. Pärlhyacinten övergår från mjuk kullig kon i blått till en styv stam med utskjutande fröställningar i ljust beige.

Förloppet har pågått sedan i maj då vintergäcken först av alla gick i frö. Det har fortsatt under sommaren och kulminerar på hösten. I regn och rusk, i blåst och minusgrader, står de där och skallrar, tills de helt vittrar sönder.

De flesta växters frön förflyttar sig med vind, vatten eller med hjälp av människor eller djur som stryker förbi.
Fröer rör sig fritt över jorden, i växtvärlden krävs inga visum eller uppehållstillstånd. De slår sig ner där gynnsamt läge uppstår. Alla med samma mål, att undgå att dö, fortsätta leva, som här en pion vars frön spridits för vinden så bara fröställningen står kvar i en trädgård i Stockholm.
Till vänster: Carpinus betulus, på svenska avenbok, är en europeisk planta, men med utbredning också i västra Asien. Till höger: Frossört, eller Scutellaria galericulata, växer på nästan hela det norra halvklotet.
De flesta fröer överlever 1-5 år. Ett undantag är sälgens frö som dör efter 20 dygn. Arktiska lupiner har frön som överlevt i permafrosten i tusentals år. Här syns en japansk lykta, eller Physalis alkekengi, som ursprungligen kommer från Asien och södra Europa.
Gran, eller Picea abies, hemmahörande i norra, centrala och östra Europa.
En plantas huvudsakliga funktion är att säkra nästa generation. Det är därför den blommar och går i frö. Lönnens frön sprids oftast med vinden.
Fröväxter, eller fanerogamer, finns över hela jordklotet, som här blodtopp, eller Sanguisorba officinalis, som växer vilt på till exempel Gotland.

Fotograferar rofyllda världar

Fotograf Lena Granefeldt.

Idén till Flora Supersum kom till när Lena Granefelt arbetade med boken En trädgårdsmästares väg 2011. Hon jobbade då under hösten och såg en annan färgskala och andra toner genom kameralinsen.

– De var mer dämpade och mindre klorofyll. Det var en värld av vemod som jag ville stanna kvar i, säger Lena Granefelt.

Under fem år fotograferade hon växter under höstmånaderna. Resultatet blev en bok och en utställning. Fotograferandet har hon lärt sig via en kurs på Kulturama, sedan på en treårig fotokurs på Nordens folkhögskola. Dagarna kring 11 september 2001 med en värld som stod i brand började hon för första gången jobba med att fotografera växter på allvar. Den lilla slutna världen med växtlighet och fågelkvitter blev ett slags flykt.

– Det kändes väldigt bra att vara där, jag blev förtjust och fortsatte. Sen dess har det alltid varit mitt spår även om jag även fotograferat annat.

Bilderna i Flora Supersum är bearbetade och vissa effekter har lagts till. De är tagna i hennes studio och i trädgårdar i Enskede.

Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram