Den dolda övergödningen under ytan

Den dolda övergödningen under ytan

Vi är vana att se glittrande bilder från rika vattenvärldar. Men verkligheten i svenska vatten är en annan under ytan.

På land hade det nog aldrig kunnat hända. Vi hade knappast accepterat om skogar och ängar kvävdes och dog under luddiga mattor av grågrönt slem. Men det är vad som har utspelat sig i undervattensvärlden de senaste årtiondena, i de stora skogarna av tång och ängarna av ålgräs. Vi uppe på land har kvävt dem genom vårt sätt att leva.

Det handlar till exempel om läckage från jordbruket som göder små fintrådiga alger. Samtidigt har vi fiskat bort de stora rovfiskarna, och när de försvann kunde i stället de mellanstora bli fler. De satte i sig de minsta fiskarna som inte längre kunde hålla tången ren från luddiga alger. Vårt hårt drivna skogsbruk och utdikning av våtmarker har dessutom gjort sjöarna brunare, så att ljuset inte når ner.

Att byta kurs är inte enkelt. Sedan 1990-talet har de övergödande ämnena minskat utanför Bohuskusten, men algmattorna fortsätter ändå att växa. Fotografen Annette Seldén bestämde sig för att visa de sjuka sjöarna och havet, och kontrasten mot det friska havet längs norska kusten. Så som undervattensvärlden en gång var här, och som den kanske kan bli igen.

Rent och friskt hav strax sydväst om Kristiansund i Norge. Tarens blad kan bli upp till tio meter långa och vajar ständigt. Sikten är ofta uppemot 50 meter, vilket är i klass med tropiska hav.
Typisk övergödd västkustmiljö. Snärjtången kan bilda snören som är flera meter långa, och lyckas sticka upp ur mattan av fintrådiga alger. Sågtången som dominerade här tidigare är däremot helt övervuxen.
I den kraftigt försurade Skärsjön i Halland har pH-värdet sakta stigit sedan 1980-talet. Ett tecken på återhämtningen är små stim av elritsa.
Väster om Smögen. En berggylta tittar fram bland sjoken av fintrådiga slemalger. Under dem finns en skalsandsbotten, men de flesta av dess många invånare har flyttat eller dött sedan algerna täckt den.
Här i Skärsjön i norra Halland har fotografen Annette Seldén badat sedan hon var liten. Då var det sandbotten i den här delen, men nu är sanden till stora delar täckt av dy. Bilderna är tagna kort efter att ett skogsområde avverkats ända ner till sjökanten. En kvarlämnad bård av träd och buskar kunde ha sugit upp en del av överskottsnäringen som marken fick när träden försvann. Men så blev det inte, utan humusämnen följer med regnen ner i sjön och gör vattnet brunare. Brunifieringen är ett problem för både vattnets invånare och för dem som ska rena det till dricksvatten.
Norge strax sydväst om Kristiansund. Tareskogen är den marina motsvarigheten till regnskog. På en kvadratmeter kan över 100 000 smådjur av 200 olika arter leva. De blir mat för många fiskar och andra djur som lever i denna djupa, vajande skog.
Väster om Smögen. För några decennier sedan var 20–30 meters sikt på Västkusten ingen ovanlighet. Numera är den sällan mer än 5–10 meter.
Sjön Lygnern, Halland. I Annette Seldéns barndom var detta en fin sandbotten. Den är numera täckt av ett tjockt lager med dy av humus som kommit ut efter skogsavverkningar. Humusen färgar sjövattnet brunt och gör att många vattenlevande växter dör av ljusbrist. Nästan alla Sveriges sjöar påverkas av denna så kallade brunifiering.
Paddyngel i en klar skogstjärn som inte är påverkad av skogsbruk, och som får sitt vatten från en källa.

Vill visa det fula

Annette Seldén. Foto: Emil Seldén

− Att dyka i början på 1980-talet var som att dyka i ett färgglatt akvarium, berättar Annette Seldén.

Några år senare lade hon märke till att de större makroalgerna och blåstången började försvinna. Sedan tog hon en paus i dykandet. När hon återvände 2015 fick hon en chock.

− Vattnet var som en soppa av svävande partiklar. Det var som en ödelagd trädgård, fullständigt förstört.

Från början kände hon bara enorm besvikelse över sina fula bilder, de var ett misslyckande för en fotograf. Men efter några år insåg hon att de ”fula” bilderna behövde synas.

− Som undervattensfotograf förväntas man visa upp det vackra och hemlighetsfulla landskapet under ytan. De flesta åker till friska hav eller använder olika knep för att fotografera så att de svävande partiklarna inte syns. Men jag ville visa verkligheten som den är.

Utrustning: ​​Kamera Nikon D810 i ett Ikelite undervattenshus med 2 st Ikelite DS161 blixtar. De objektiv jag använder är Nikon 16-35/1:4, Nikon 16/2.8 och Nikon makro 105/2.8. På 1980-talet fotograferade jag med en Nikonos IVa med ett 35 mm objektiv, men hade ingen blixt.

Se fler bildreportage:

Kolet – en fråga om liv och död
Mingelparty fixar pollineringen
Starka känslor i möten med djur
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram