Vibrerande toner från en ensam träflöjt letar sig fram mellan de resliga ponderosatallarna i skogen utanför staden Winchester i nordöstra Idaho. En varg ylar till svars lite längre ut i den väglösa vildmarken, samtidigt som en lappuggla ljudlöst glider förbi på jakt efter sork i skymningsljuset.

Svarta Bävern tar flöjten från sina läppar och spricker upp i ett förnöjt leende. Det är sent i november och början på den femte vintern sedan vargen återtog sina förlorade marker i Klippiga bergen.

– Vargen har återvänt, efter decennier av skoningslös förföljelse och snart hundra år i exil, säger Svarta Bävern som byter namn till Levi Holt på sina amerikanska visitkort. Han är själv Nez Perce-indian och chefsguide på Wolf Educational and Research Center (WERC) strax utanför Winchester.

Det var i januari 1995 som femton vilda vargar infångades i Kanada med hjälp av helikopter. Året efter ytterligare tjugo. De flögs ner till Idaho, försågs med radiosändare och släpptes ut i den otillgängliga bergskedjan The Bitterroot Range, en av de bästa vargmarkerna i denna del av världen. De trivdes och förökade sig snabbt.

Förr i tiden fanns här mycket varg och förutsättningarna är inte sämre nu. Trakten liknar mest ett jättelikt Sarek. Men här är bergen skogklädda upp till över tvåtusen meters höjd. Bilvägarna är ytterst få och svårframkomliga. I dalarna breder vildmarken ut sig med ett överflöd av älgar, bävrar, wapiti-, åsne- och vitsvanshjortar. Samtliga ingår i vargens meny.

Nez Perce-indianerna känner traditionellt en djup och själslig gemenskap med totemdjuret vargen, inte minst sedan båda från mitten av 1800-talet med våld fördrivits från sina hemtrakter. Urbefolkning och miljoner vilda bisonoxar ersattes på kort tid av vita nybyggare och deras tamboskap.

Precis som USAs mänskliga historia är också vargens mycket blodig. Med gift och skjutvapen organiserades en masslakt av varg. Bara under åren 1870 till 1877 sköts och förgiftades, enligt den amerikanske varghistorikern Edward Curnow, mer än 100 000 vargar i Klippiga Bergen.

Det dröjde ända till 1948 innan Nez Perce fick självstyre i resterna av sitt gamla reservat och ytterligare nästan femtio år innan vargen återfick rätten till sina forna marker.

Fish and Wildlife Service, USAs motsvarighet till Naturvårdsverket, har bland annat till uppgift att arbeta fram skyddsprogram för utrotningshotade arter i USA. Men när den federala myndigheten i Washington DC lade fram planer på återinplantering av varg sade delstatsregeringen i Idaho blankt nej. Den ville inte stöta sig med lokala vargmotståndare och vägrade därför ta ansvar för ett så kontroversiellt experiment. Washington körde då över Idahos egen naturvårdsenhet och vände sig i stället till Nez Perce-stammen.

Sedan 1994 har Nez Perce hela ansvaret för projektet som skapat mycket goodwill och välbehövligt sjävförtroende för stammen. Liknande beslut om inplantering fattades samtidigt för Yellowstone National Park i granndelstaten Wyoming samt i Montana.

– Det är första gången i USAs historia som en indianstam fått ett så prestigefyllt uppdrag från regeringen. Det är en stor ära för oss, menar Levi Holt.

– Projektets syfte är att än få till stånd en långsiktigt livskraftig vargstam i Klippiga Bergen, berättar viltforskaren Curt Mack, anställd av Nez Perce-stammen som vargexpert.

För Idaho definieras detta som minst tio vargkullar per år under tre år i följd. Normalt betyder det minst 100, kanske 150 vargar.

– Redan 1998 hade vi tio flockar som fick valpar i Idaho och idag har vi 10-12 flockar med 50-60 valpar. Vi behöver inte oroa oss för genetisk utarmning eftersom vargarna härstammar från många olika flockar i Kanada. Dessutom sker hela tiden ett utbyte mellan flockarna i Klippiga bergen, fortsätter Curt Mack.

Antalet vargar ökar visserligen inte längre lika snabbt som de gjorde de första åren, men fortfarande pekar kurvan stadigt uppåt. Varje år projektanställs ett tiotal personer för att kartlägga beståndet.

En av dem är trettioåriga Nez Perce-indianen Marcie Steiger. I veckor vandrar hon med pejlantenn i väglöst land bland pumor, svartbjörnar och vargar.

– Först pejlar vi in vargflockarna med flyg och sedan försöker vi hitta lyorna till fots för att konstatera om det finns valpar i flocken, berättar Marcie som annars studerar biologi och ekologi på delstatsuniversitetet i Moscow.

Den amerikanska opinionen har blivit allt mer positiv till vargar de senaste tjugo åren. Men lokalt har vargprojektet väckt mycket motstånd.

Jim McFarland är en av många kritiska ranchägare. Familjens ranch ligger några kilometer utanför den sömniga präriestaden Salmon. Här är cowboyhatt och boots ett måste för alla män, men hästen har i stor utsträckning ersatts av fyrhjulsdrivna terrängbilar.

Jim och andra ranchägare i Idaho ägnar sig mest åt extensiv boskapsskötsel. Sommartid går korna lösa bland bergen, nästan helt utan tillsyn, och tas hem på sent på hösten.

Jim är just hemkommen från en tredagarsritt i bergen, där han sökt efter en försvunnen tjur som han misstänker blivit vargmat.

– Några djur tappar vi alltid men det har blivit fler sedan vargen kom hit. Under sommaren har vi blivit av med fem kalvar. Förutom tjuren saknar vi också tre kor och tre kalvar. Min granne saknar 37 kalvar – 20 procent av hans totala kalvproduktion, säger Jim.

I Idaho används ett tungrott ersättningssystem för rovdjursskador som liknar det de svenska renskötande samerna klagade över fram till 1996. Boskapsägare måste inte bara hitta kadavren utan också bevisa att djuren dödats av rovdjur. Ersättningen är inte statlig utan kommer från en fond som bildats av den ideella naturvårdsorganisationen Defenders of Wildlife.

– Systemet fungerar inte alls! Vargarna äter ju upp bevisen om de får vara ostörda. Så chansen att få ut ersättning är minimal, säger Jim McFarland.

– Jag förstår mig uppriktigt sagt inte på vargprojektet här. Det finns ju vargar i hela världen, i Alaska, Kanada, Minnesota, så det finns ingen överhängande risk för utrotning! Det retar mig att regeringen tvingat på oss vargen igen utan att ta reda på konsekvenserna.

Något hundratal av Idahos nötdjur tas årligen av rovdjur, liksom åtta procent av totalt 600 000 får. Prärievargen, coyoten, får skulden för det mesta. Resten tar pumor, svartbjörnar, rävar och sjukdomar. Vargens uttag är än så länge marginellt.

– Det rör sig om en handfull angrepp per år, säger vargforskaren Curt Mack. Med tanke på hur mycket boskap som rör sig fritt i delstaten vill jag påstå att skadorna är förvånansvärt små.

Sett i ett större sammanhang är skadan som vargen gör liten. Mindre än en procent av de totala boskapsförlusterna. Men rovdjursangrepp väcker starka känslor i hela den amerikanska västern.

– Landskap och politik domineras av boskapsuppfödning. Därför kommer vargar som tar boskap här att avlivas, antingen lagligt eller av tjuvskyttar, säger Carter Niemeyer vid Animal Damage Control Unit, en underavdelning till USAs jordbruksdepartement.

Det är nödvändigt att döda enstaka problemdjur för att vargen ska få leva vidare i området, menar han.

Skyddsjakt är ett sätt att lätta på trycket och i Idaho är det faktiskt tillåtet att skjuta vargar som angriper tamdjur på privat- och delstatsmark. Den som däremot ertappas med att döda en varg på federal mark får räkna med upp till 800 000 kronor i böter och fängelsestraff.

Förra året tog vargprojektet hand om ett tjugotal problemvargar.

– Vi tvingades avliva fem och femton omplacerades till andra områden, berättar Curt Mack.

Information och öppenhet är nyckeln till vargprojektets framgång, menar vargforskargruppen som nu låter den biologiska grundforskningen stå tillbaka lite. Tid och resurser läggs på att bygga upp ett fungerande rapporteringssystem. Enskilda ranchägare får besked om en känd vargflock närmar sig trakten där just deras tamboskap håller till och varginformation sprids över delstaten via föredrag och Internet.

– Nästan alla har ju dator. Jag tror att fler människor blir positivt inställda till återinplanteringen om informationen är lättillgänglig, säger Curt Mack.

WERC lockar också mängder av besökare till varghägnet, Amerikas största i naturlig miljö. Här finns en flock på tio vargar, som till skillnad från sina vilda artfränder varken har halsband eller radiosändare. Hit kommer många skolklasser.

– Ungdomarna tycker det är väldigt spännande att se livs levande vargar i sin rätta miljö, säger Levi Holt som har ett särskilt gott öga till de mörka vargarna.

– Vi har en som kallas Matomo. Han är svart med klargula ögon. Han är min favorit och jag tror att jag är hans.

Centret drivs som en stiftelse och finansieras med hjälp av 14 000 stödmedlemmar. Det är Nez Perce-stammen som upplåtit mark till centret och Levi Holt menar att vargens återkomst och allt vargen representerar är positivt för stammen:

– Den har spelat en viktig roll inom vår kultur och den symboliserar livskraft, styrka och mod. Samma egenskaper som vi själva vill besitta. Jag hoppas och ber för att folk runtom i världen ska ge vargen en chans att bevisa att dess avsikt bara är att leva och att ta hand om sin familj, precis som vi tar hand om vår.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.