Tomma burar på Brattö

Åke Holm i Hamburgsund använder salt sill för att locka ut havskräftorna ur gångarna i bottenleran. Men de blir färre och färre. "Döda havet", säger han.

Kvart över sex. Det är mörkt nere vid båtskjulet och Brattös motor, en tvåhundrahästars Jamar, mullrar dovt. Det luktar diesel och fisk. Tvärsöver vägen ligger Åke Holms vita trähus, hans farfars föräldrahem.

Ur mörkret lösgör sig en skugga i keps och med håret i en liten tofs därbak. Det är Kalle Dahlberg, Åkes kompanjon. Han sjunker ned på en stol i hytten och synes omgående falla i sömn.

Åke Holm gör loss och styr ut i natten. En stjärna lyser i svarta moln, svart vatten blänker. Är det ett stråk av värme i luftens kyla eller en skiftning i ljuset som gör att gryningen ändå kan anas?

Brattö är en av elva fiskebåtar i Hamburgsund. Förr fanns här många fler, befolkningen har fiskat i århundraden. Häromåret gick Novi förlorad, den största av dem alla.

– Det var den dagen vi la ut hummertinorna, säger Åke. Killarna vinkade till oss när dom gick ut.

De fyra på Novi skulle ut och tråla räka. Så kom stormen, det blåste tjugosex sekundmeter. Det borde Novi ha klarat, men hon kom aldrig tillbaka. Åke och de andra var ute och letade, men havet var tomt. Efter fyra, fem månader fick några danskar upp skepparens ena ben i sin trål.

Havet, det obevekliga. Blåser det mer än tolv sekundmeter stannar Åke i land. I genomsnitt blir det åtminstone en dag i veckan.

I dag är lugnt. Vi passerar Snicksholmen, en ö med fyra hus i en klunga. I ett av dem växte Åke upp.

– Vi ska dit med tidningen sen, säger han.

Föräldrarna bor där än i dag.

Djupblå himmel med ett stråk av brandgult vid horisonten, svarta siluetter av klippor och öar. Vi går i sju knop mot Väderöarna. Där var Åkes farfar en gång båtsman på lotsstationen.

Brattö är en nio meters jänkare, två och en halv meter bred. Motorn är från Japan. Åke bläddrar i sin anteckningsbok. Där finns positionerna för de utlagda kräftburarna och hummertinorna. Med hjälp av radar, kompass, ekolod, undervattensradar och GPS, satellitnavigeringssystemet, ska han hitta rätt.

Redan som parvel var han ute på havet, med mormor och mamma. Vittjade hummertinor. Under skoltiden hjälpte han morfar att fiska ål och dra småsill. Efter nian blev det på heltid.

Fisket blev dåligt i slutet av sextiotalet. Efter att ha muckat från flottan flyttade Åke till Göteborg och började på en fabrik som gjorde bromsband. Asbest och buller istället för sjöluft och måsars skrin. Senare blev det Bulten, Svenska Bultfabriken.

– Havet såg jag bara när jag for över bron till Hisingen, säger Åke. Men den fasta inkomsten var bra.

Sju knop i en timme, det blir sju sjömil. Det är klart och ganska ljust, men solen har ännu inte gått upp.

– Dags att sätta på sparkdräkten, säger Åke. Han tar på det kraftiga regnstället och handskarna. Latitud 34,31, longitud 07,01: här ska det vara. Och mycket riktigt, där, en boj med svart vimpel på. 216 SD, står det, precis som på båten. SD betyder Strömstad.

Åke saktar in, haffar bojen med båtshaken och lägger repet i den hydrauliska vinschen. Bur nummer ett ligger på femtiofem meters djup. Snart är den uppe.

Tom.

Ett gäng gråtrutar bidar simmande sin tid. De vet exakt när det är dags. I det ögonblick som Kalle Dahlberg lossar den gamla agnsillen och kastar den överbord är fåglarna redan i luften, förväntansfullt skrikande.

Men var är kräftorna? Bur efter bur vinschas upp med bara agnsill och lera i.

– Döda havet, säger fiskaren från Hamburgsund.

Men så rasslar det till, ett tjugotal gulskära kräk kravlar runt i kassen.

– Småkräftor, tycker Åke. På sjuttiotalet fanns här fisk … Kalle mäter kräftorna med det fasta måttet. Tretton centimeter eller längre innebär dödsdomen för dem, då åker de ned i den brandgula plastkorgen. De mindre kastas tillbaka i havet. Inte så få.

– Döda havet, säger Åke igen.

Så illa är det inte. Ännu. Men torsken har försvunnit, vart och varför vet ingen säkert. Övergödning kan vara en orsak. När algerna växer till i de grunda vikarna kommer småtorsken inte åt födan på botten.

Annars sägs havet må bra i Skagerack, bättre än utanför Tyskland i vart fall. Och ifjol blev det rekord för havskräftefisket: 1 009 ton totalt i landet.

Ungefär var sjunde kräfta togs med bur, resten trålades.

– Det är väl bättre att de får krypa in själva? säger Åke Holm.

Trålade kräftor är lerigare och mer stressade än burfångade. Fler dör också. Och de är mindre, ligger oftare precis på den tillåtna gränsen. Därför betalar uppköparna bättre för Åkes kräftor än för trålkollegernas.

Genomsnittspriset 1998 var 79 kr kilot. Havskräftorna är viktiga för svenskt fiske, det var bara torsken som låg över i värde det året, visserligen överlägset. Trålen skrapar botten också, stör de uppstickande djuren och grumlar vattnet. Normalt får man bara tråla minst fyra sjömil utanför de yttersta skären, men här vid Väderöarna råder undantag.

Vinden är svag, men när den möter strömmen från nordväst blir sjön krabb. Brattö stampar och kränger. Fotografen spyr i aktern. I söder syns den röda fyren på Väderöbod.

Trettio burar på den första länken, linan som burarna är fastgjorda vid. Kräftorna i plastkorgen har inte blivit många.

– Det får inte gå under ett hekto per bur i snitt, säger Åke. Då är det för dåligt.

Han berättar om när det fortfarande fanns nya ställen att fiska på. Då var kräftorna stora, fångsten vägde två, tre gånger mer. I dag hinner djuren aldrig växa till sig ordentligt.

I sjöboden har Åke en massa garn liggande.

– Om det fanns fisk kunde man lägga garn, säger han. Ta torsk, som förr. Pigghajen är också bra betald.

En och annan krabba har slunkit med kräftorna. Glaskrabborna, de genomskinliga med bara litet kött i, slängs överbord. Några ser bra ut och läggs åt sidan.

Burarna agnas, en sill per bur, och åker i sjön igen. Åke antecknar ”lången” och ”latten”. Dags för nästa länk.

Några huvuden sticker upp ur vattnet borta vid de yttersta skären. Sälar. Fler ansluter, snart är en hel flock på väg mot oss för att kolla läget. Sammanlagt ser vi ett fyrtiotal.

– Man borde få skjuta dem, säger Åke. Åtminstone dem som tar makrillen vid relingen när man dörjar.

Storskarv vill han också skjuta. De står som stoder på ett av skären, en hel liten koloni.

Det är en tvistefråga ifall säl och storskarv tar fisk i sådan mån att beståndet minskar. Nordiska forskare ska nu undersöka om djuren ifråga har påverkat torskens tillbakagång. Man vet i alla fall att en säl äter fyra kilo fisk om dagen.

Vi ser ärebultar och äror, ejderhanar- och honor, alltså. En stor flock ligger på grunt vatten och mumsar blåmusslor.

Dagen lider. Åke Holm och Kalle Dahlberg tar in länk efter länk, sammanlagt blir det hundrasextio burar. Men bara knappt sju kilo kräftor, långt under godkänt. ”Döda havet!” Åke fiskar hummer också, men den fångsten blir ännu sämre: två humrar på tjugosex tinor. ”Döda …”

Det luktar hav och rutten sill. Dags att åka med Bohusläningen till Lis-Britt och Bertil på holmen.

På bryggan står Bertil och saltar sillen som ska bli agn. Antingen fiskar de den själva eller köper in den för tre kronor kilot.

Gasolgrytan puttrar. Åke saltar och smakar av. Hans recept är enkelt: mycket salt, ingen öl eller annat tjafs. Så i med kräftorna. De är klara på fem, sex minuter.

Han var tolv år i Göteborg. När Bulten lade ner flyttade han hem igen. Det är arton år sedan.

Pappa Bertil är sjuttiotvå fyllda, men fångar fortfarande hummer, krabba och ål. Mamma Lis-Britt är fiskare i femte generationen. Idag har hon bakat, och Åke får två bröd i en påse.

– Jag lägger den här, ropar hon från sjöboden ut till honom på bryggan.

– Ja, ja, säger Åke Holm.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Peter Nilsson/reportagebyrån
Artikeln publicerades i