Annons
Skyddsvärd skog avverkas av Sveaskog

Skyddsvärd skog avverkas av Sveaskog

GRANSKNING: Sveaskog omklassar systematiskt unik naturskog för avverkning. Minst 25 skyddsvärda skogar riskerar att huggas ned i strid med bolagets miljöcertifiering.
Sveriges Naturs granskning avslöjar skogsbolagets nya strategi för att upprätthålla hög avkastning och utdelning till svenska staten.

MER ÄN HÄLFTEN av Sveriges landyta täcks av skog. Det ger intryck av ett överflöd, men bilden är bedräglig. Faktum är att vissa typer av skogar är under hårt tryck. I täten för denna förändring går det statligt ägda skogsbolaget Sveaskog.

Bolaget har under lång tid hört till Sveriges lönsammaste. 2014 omsatte Sveaskog hela 7,3 miljarder kronor och gjorde en vinst på 1,9 miljarder kronor. Det var inget udda år, tvärtom är bolaget en av statens kassakor. De senaste fem åren har bolaget delat ut 7,9 miljarder kronor till ägaren staten. Men de stora vinsterna har kommit till ett högt pris.

Redan 2004 varnade företrädare för Sveaskog att skogarna hade ojämn åldersfördelning, de ansåg att virkesuttaget – alltså avverkningstakten – borde sänkas. Ändå har Sveaskog fortsatt avverka i hög takt och är nu jämsides med 2004 års ohållbara nivåer.

I dag syns också åldersglappet i skogarna tydligt. Två tredjedelar är yngre än 60 år och cirka tio procent är äldre än 140 år. Däremellan finns väldigt lite. Om man mest har ung skog och gammelskog kvar, torde man ha svårt att fortsätta avverkningen.

Men Sveaskog lyckas. Hur då?

SVERIGES NATURS granskning visar hur Sveaskog sedan en tid tillbaka förändrat sin strategi och börjat avverka skog som enligt svenska miljömål – och den certifiering som bolaget förbundit sig att följa – bör skyddas. För att få en uppfattning om vad det innebär för skogen måste vi bege oss till Norrbotten – in i Sveaskogs land.

Ganska exakt halvvägs mellan Luleå och Arvidsjaur ligger en av skogarna som Sveaskog ville avverka. Det är en fin höstdag med skarpt ljus, sol bakom moln och blågrön lyster i skuggorna. Här har vi utsikt över ett berg som heter Sotberget. Ingen människa eller bebyggelse syns till. Vi står på ett kalhygge, framför oss finns vattenfyllda hjulspår – körskador efter maskinerna som avverkade skogen nyligen.

Skogsbiologen Steve Daurer bär en neonfärgad väst – jaktsäsongen är igång. Han pekar ut Sotbergets orangegula och gröna träd. Den ojämna trädkammen är ett kännetecken för naturskog. Begreppet syftar på att den inte planterats av människor utan uppkommit på naturlig väg. Den växer här efter en skogsbrand för 180 år sedan.

Uppe på platån är det blåsigt. Vi ställer oss bland träden, som trots sin ålder inte är särskilt höga. Förklaring: hög höjd, karga vintrar. Detta är gammelskog, en riktigt gammal naturskog. En av de få naturskogar som finns kvar.

Om inte nuvarande skogsbruk förändras kommer det, enligt Artdatabankens prognos, inom 20 år inte finnas några naturskogar utanför naturreservaten. Till skillnad från planerad skog, så kallad kulturskog, har naturskogar större biologisk mångfald.

På nästan alla träd på Sotberget växer knottrig blåslav, som är rödlistad, vilket innebär att arten är hotad eller missgynnad.

Steve Daurer bor och verkar i Norrbotten och känner väl till många av de här skogarna. Jag frågar: är knottrig blåslav så viktig för människor? Han skrattar åt frågan, menar att det inte bara handlar om lavar utan om levande ekosystem.

– Arterna är en signalfaktor som vi går efter. Ju mer orörd skog desto större förekomst, säger han och konstaterar att andra organismer lever av de rödlistade lavarna och tickorna.

– Det är den biologiska mångfalden som ska skyddas. Om man säger att man ska bevara biologisk mångfald, då måste man även skydda knottrig blåslav.

Den rödlistade knottriga blåslaven växer oftast i skogar med nyckelbiotopskvaliteter. Enligt skogsbranschens certifiering FSC:s (Forest Stewardship Council) regelverk får medlemmar inte hugga nyckelbiotoper.

Snitselband från Sveaskog fladdrar i några träd. De påträffades av en ren slumpförra året och vid närmare efterforskning visade det sig att Sveaskog hade omklassat naturvårdsskogen till produktionsskog – trots att Sveaskog är FSC-certifierat och därmed har förbundit sig att inte avverka nyckelbiotoper.

Snitslarna var till för maskinförarna vid slutavverkningen.

Motstånd väcktes, protester inlämnades och skogen räddades. Denna gång. Men Sveaskogs omklassningar sker inte genom någon formell information utan via en karttjänst på den egna webbsidan med förbehållet att aktuell information kan saknas.

– Vem vet hur många skogar som inte längre finns? säger Daurer.

Sveaskog förklarade senare att avverkningsplanen för Sotberget var ett misstag.

– Hur många misstag kan man göra? undrar Daurer.

Han sätter sig under en gran för att leta bland dokumenten där han samlat en rad olika exempel på skyddsvärda skogar som har försvunnit eller är på väg att avverkas: skogen i Njoka som förmodligen avverkades förra vintern, skogen vid Tjuorre-Laxtjärnen och skogen väster om Melaskträskliden. Han nämner ytterligare ett tjugotal exempel.

– De kommer att avverkas och ingen kommer märka av det, säger han.

Genom att ge sig ut i skog och mark har Naturskyddsföreningens inventerare kunnat hitta 25 skogar med solklara nyck-elbiotopskvaliteter bland de områden som Sveaskog plockat bort från listan över sina skyddade skogar. 25 skyddsvärda skogar ska försvinna, hur kan det vara möjligt?

Daurer har en klar uppfattning. Antingen avverkas skyddsvärd skog på grund av bristande kompetens – vilket inte är så troligt – eller för att bolaget av nöd tvingas till det för att möta produktionskraven.

FRÅGAN ÄR om Sveaskog är ett pressat bolag?

Ja, en granskning av bolagets årsredovisningar visar att skuldsättningen ökat markant på senare år. Om ett bolag ökar andelen främmande kapital i form av lån blir det överkapitaliserat och kan gör stora utdelningar, vilket Sveaskog har gjort. Från 2010 ökade nettoskulden 5,2 miljarder till 8,2 miljarder kronor år 2014. Alltså tre miljarder kronor mer i lån. Summan motsvarar mer än en tredjedel av de samlade utdelningarna till staten under samma period. Utan ökad skuldsättning hade bolaget omöjligen kunnat göra lika stora utdelningar till staten. Detta är en förklaring till hur Sveaskog kunnat förbli statens kassako, den andra finns att se i skogen.

MEN FAKTUM ÄR att Sveaskog i sin jakt på avkastning till staten arbetar i strid mot de miljömål som riksdagen antog 1999 och som kräver att den biologiska mångfalden ska bevaras. Man agerar också i strid mot en stor andel av personalens övertygelse. En medarbetarundersökning från i år som Sveriges Natur tagit del av visade att en fjärdedel av bolagets 900 anställda anser att Sveaskog inte sköter sina skogstillgångar på ett långsiktigt sätt. En anställd som vill vara anonym vittnar om hur fokus ligger på att avverka så mycket som möjligt.

– Om någon påpekar att det finns en naturvårdsskog med höga naturvärden skyddas den, men i stället åker annan skog ut och avverkas.

Sveaskogs miljömål är att skydda 20 procent av sin skog i syfte att bevara höga naturvärden. Men i vissa regioner är skogarna med höga naturvärden spridda över arealer som överstiger kravet på 20 procent. I den ekvationen väljer Sveaskog att prioritera lönsamheten.

Skogsbiologen Steve Daurer står på ett kalhygge, precis nedanför Sotbergets naturskog. Sveaskog var nära att avverka den skyddsvärda skogen. Ett misstag, hette det.

Vad tycker Naturskyddsföreningen?

Trots att Sveaskog har höga naturvårdsambitioner fortsätter bolaget att avverka skyddsvärda skogar. Naturskyddsföreningen anser därför att:

  • Andelen mark som sätts av till naturvård ska öka från 20 procent till minst 25 procent.
  • Sveaskog bör medverka i ett nytt paket med ersättningsmark som kan användas vid bildande av naturreservat.
  • Sveaskog på den brukade arealen ska restaurera och bygga upp naturvärden som till exempel löv- och våtmarksmiljöer.
  • Stor hänsyn tas vid avverkning enligt Sveaskog. Men skogsaktivisten Björn Mildh visar att i Melakträskliden har år gått sedan maskinerna försvann, ändå finns djupa spår i en natur som tidigare varit orörd i hundratals år.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Emanuel Sidea
Artikeln publicerades i