Annons
Skönt glid i längdspåret

Skönt glid i längdspåret

RÄTT RUSTAD * Utbudet av skidvallor är en djungel. De goda råden har en tendens att vara lika motstridiga som konkurrerande politiska ideologier. Det finns en ekologisk utväg: stålsickel och fästtejp.

Skribent Per J Andersson

Jag minns en julkortsvacker juldagsmorgon i Nackareservatet utanför Stockholm. Gott om snö som tyngde grangrenar och låg som ett tjockt lager vispgrädde över stenbumlingar och fallna träd. Nysnö i spåren som knappt var skönjbara i en värld av olika nyanser av vitt. Så ivrig att komma ut hade jag varit att jag glömt kolla termometern. Bara kastat mig iväg, pådriven av ett starkt motionssug efter julhelgens matexcesser. Snökär. Förblindad.

Skidturen blev en mardröm. Snön fastnade under skidorna som om den vore uppblandad med klister. Det blev tvärstopp. Då drömde jag om glid.

En kall vårkväll några veckor senare i samma skog hade spåren frusit till is. Då gled jag baklänges i uppförsbackarna medan det gick alldeles för fort i utförslöporna. Spåren var hårda som flinta. Jag ramlade. Det gjorde ont. Då drömde jag om fäste.

Att valla rätt handlar om att förena två motsatser: bra fäste och bra glid. Gör så här:

1. GRUNDVALLA

Om skidorna är nya: sandpappra en gång lätt med nollans eller ettans sandpapper på fästzonen (i mitten på skidan) och grunda fyra till sju gånger med glidvalla på glidzonen (fram och bak). Dra bort överskottsvallan med sickel efter varje påstrykning. Avsluta med att borsta av underlaget med nylonborste. 

2. GLIDVALLA

Glöm inte att ta in skidorna i stugvärmen före frukost så att materialen hinner bli rumsvarma. Och kolla att glidvallan inte innehåller perflourerade ämnen (PFC) som både är ohälsosamt för dig och miljön. Mest miljövänligt är att helt skippa glidvallan. Forskning från Mittuniversitetet visar att du med moderna plastskidor till och med kan få bättre glid genom att strunta helt i grundvalla och glidvalla. Enligt den här miljövänliga metoden, ifrågasatt av vallaproducenterna, men också av många skid­åkare, räcker det att då och då sickla belaget med stålsickel.

3. FÄSTVALLA 

 Fästvallorna är överlag snällare mot naturen än glidvallorna. Börja med att göra rent fästzonen (i spannet i mitten på skidan) med trasa och rengörningsmedel. Välj bort Vallaväck och satsa på ett luktfritt och miljövänligare alternativ som är biologiskt nedbrytbart, som Skigo Waxremover. Rugga upp med sandpapper, klicka sedan på grundvax med några centimeters mellanrum och smeta ut med sickeln eller tummen. Jämna ut vaxet genom att dra fram och tillbaka med korkkloss. Därefter fortsätter du med fästvalla. Fyra–fem tunna lager är idealet. Smeta på, dra med korkklossen, smeta på mera, och så korkklossen igen. Även här finns olika hårdlekar i olika färger som passar olika temperaturer. Men som en vallaguide i fjällen sa de: ”Funkar inte blå fästvalla (–5 till –15), testa då med blå igen, och funkar inte det: stanna inne”.

4. FÄSTTEJP 

 Eller strunta helt i punkt 3 och allt vad grundvax och fästvalla heter – och satsa i stället på dubbelhäftande tejp som du klistrar på fästzonen under skidan. Enkelt, snabbt, klibbfritt. Tejpen är svaret på frågan hur du slipper feltolka väderprognosen och få bakhalt i spåret. Bäst av allt: en sorts tejp funkar fint för alla snötyper och temperaturer. 

Ekologiskt startkit för 750 kronor

 

  • STÅLSICKEL för att sickla av belaget och plastsickel för att sickla av grundvalla och glidvalla. 50 kronor styck.
  • EVENTUELLT ETT vallastrykjärn för att smälta glidvalla. Finns enkla för runt 300 kronor.
  • NYLONBORSTE. För att rugga upp glidvallan. En för 100 kronor räcker gott.
  • KORKKLOSS. För att släta ut fästvallan. 50 kronor.
  • EN BURK RÖD GLIDVALLA och en burk blå fästvalla räcker långt. Komplettera med andra färger/hårdhetsgrader om du vill förfina resultatet. Räkna med 60–100 kronor per burk.
  • FÄSTTEJP. För dig som vill tillbringa mer tid i spåret än i vallaboden. En rulle på fem meter kostar under hundralappen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Per J Andersson
Artikeln publicerades i