REGERINGEN KAN ÖVERTRÄFFA den förra på miljöområdet. Men då krävs en rejäl uppryckning – med få undantag imponerar nämligen inte den hittills förda politiken, i alla fall inte på en partipolitiskt obunden bedömare som Naturskyddsföreningen.

Utifrån riksdagens miljömål och miljövetenskap har regeringen i flera fall fattat kontraproduktiva beslut: anslagen till biologisk mångfald har sänkts, skatteväxlingen har avskaffats, hastigheterna på vägarna har höjts, stöd till miljöorganisationer har tagits bort, biståndet har sänkts, vargen har gjorts fredlös, förbud mot miljögiftet bly har hävts.

De offensiva inslagen är blygsamma: Visst kan Östersjösatsningen bära frukt, men hittills består den av omflyttade anslag och har svagt fokus på utsläppsminskning. Trots vissa klimatåtgärder saknas en klimatpolitik. Energipolitiken är ett frågetecken.

Gapet är stort mellan konkreta beslut som leder till minskade miljöskador och regeringens starka och i sig viktiga miljö¬retorik. Tre viktiga undantag är att trängselskatten faktiskt införts, genomförandet av det fosfatförbud som Naturskyddsföreningen föreslagit, samt att regeringen under vinterhalvåret drev på mest inom EU för ett klimatmål för 2020.

FÖR ATT STIMULERA STÄRKTA insatser gick Naturskyddsföreningen samman med moderaterna om ett seminarium under Almedalsveckan. Under debatten försökte representanter för de fyra borgerliga partierna peka på unika drag i en borgerlig miljöpolitik, såsom tilltro till internationalisering, ekonomiska styrmedel, grön tillväxt och EU-samarbetets vikt. Men dessa dörrar har stått öppna sedan länge. Talet om kraftigare ekonomiska styrmedel rimmar även illa med Alliansens valtaktiska men okunniga låsning vid kritik mot skatteväxling. På den punkten finns dessbättre hopp om omprövning – de fyra borgerliga debattörerna bejakade höjda miljöskatter och sänkta snedvridande skatter, det vill säga skatteväxling.

Det mest glädjande var att Alliansen uttalade vilja att åstad¬komma klart mer i miljöpolitiken. Inte minst moderaternas snabba rörelse lovar gott, även om Reinfeldt gjort tabbar som att peka ut indier i miljöfrågor och kritisera miljöpolitik baserad på regleringar (som att förbuden mot freoner skulle varit fel). Det återstår ännu att se var partiet landar i sitt nya miljöprogram. En likaså viktig fråga är vad centerpartiet förmår – miljöminister Carlgrens starka driv lovar gott, medan partiledare Olofsson svajar betänkligt. Folkpartiet är ett frågetecken, som balanserar mellan naiv kärn¬kraftsfundamentalism och en stabil klassiskt liberal miljö¬politik. Kristdemokraterna lär med sin miljöprogramgrupp förhoppningsvis komma upp ur bensinprissänkarnas dike.

Sammantaget är det långt ifrån klart var Alliansen landar i den miljöpolitik som först nu håller på att formas. Den retoriska bågen har spänts lovvärt hårt, men det återstår att se om kommande propositioner om klimat och hav håller måttet, eller om de fylls med kryphål och finansieras med befintliga anslag. Lika viktigt blir att se om Alliansens urholkning av naturvården omprövas, eller om även strandskydd och skogspolitik undergrävs på samma olyckliga sätt som anslagen till skydd av vår natur.

INFÖR DET KOMMANDE riksdagsåret står regeringen vid ett miljöpolitiskt vägskäl. Det är dock inget ideologiskt val som behöver ske – erfarenheterna från såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar bjuder på säkra miljöpolitiska kort, koldioxidskatten är ett uppenbart exempel. Valet står snarare mellan att genomföra den miljöretorik som nu flödar rikligt, eller att fortsätta snacket och de mediala finterna.

Det förra vore i linje med miljöpolitikens allmänna förbättring i Sverige och EU de senaste decennierna, det senare något som kostar massvis av röster i en tid då miljöfrågan värderas högre än någonsin.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.