DET VÄRSTA JAG VISSTE I SKOLAN var att tala inför människor.

Efter att ha sett förhandsvisningen av filmarna PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalians dokumentär Bullshit om Vandana Shiva, och hört Shiva lägga ut texten inför svenska journalister efteråt, tror jag att hon skojar. Trots att hon går på kryckor efter en svår operation och kämpar med jetlag efter flygresan är varje formulering laddad, passionerad. Hemma i Indien kan hon dra en halv miljon människor till en demonstration.

Utstrålningen är uppenbar, men själv talar hon hellre om uthållighet. I tjugo år har hon kämpat mot storföretagens försök att ta patent på liv – växter som människor använt sen urminnes tider.

– Karisma är inget medfött. Det handlar om engagemang. Att vilja förmedla något man tror på starkt, något man kommit fram till genom djup erfarenhet och kunskapssökande. I dag kan jag tala eftersom jag talar för något, säger hon när vi dragit oss undan till en tom salong på Folkets bio mitt i Stockholm.

ENGAGEMANGET BÖRJADE SOM frivilligarbetare med trädkramarrörelsen Chipko i hemstaten Uttar Pradesh parallellt med fysikstudierna. Protesterna drogs igång av landsbygdskvinnor som såg hur skogsskövlingen på Himalayas sluttningar slog mot mat- och bränsleförsörjning, minskade vattentillgången och eroderade jorden.

– Min far var skogvaktare och jag växte upp med de stora skogarna som lekplats. Jag såg bäckarna jag simmade i som barn torka bort. Det var naturligt för mig att gå med, i slutet av 70-talet jobbade jag varje sommar som volontär.

1980 lyckades rörelsen sätta stopp för avverkningen av bergsskogar, en stor framgång. Vendana Shiva varnade också tidigt för följderna när indiska myndigheter med stöd av stora internationella företag började dämma upp floderna.

Då kallades hon bakåtsträvare och fick svagt gehör bland myndigheter, forskare och medier. I dag har 50 miljoner indier tvingats flytta på grund av dammbyggen och miljöskadorna är stora. Respekten för Shiva har vuxit. År 1993 fick hon det alternativa nobelpriset – Right Livelihood Award.

Men att utmana de multinationella företagen och den kapitalistiska världsordningen har sitt pris. Filmen Bullshit hämtar namnet från det anti-pris som nyliberala Liberty Institute tilldelade henne vid toppmötet i Johannesburg 2002.

– Det var under en presskonferens som en hand ur mängden sträckte fram kodynga mot mig. Eftersom jag samarbetat med många småbönder under mötet trodde jag att det var någon av dem.

I stället fick hon höra meningsmotståndaren Barun Mitra deklarera: ”Det här är bullshit-priset för att du bibehåller svälten med organiskt jordbruk.”

Shiva fann sig snabbt och svarade: ”För mig är det likafullt kodynga och det betyder bördighet för jorden, så jag säger ändå tack.”

Reaktionen var nog inte den önskade. Men helt logisk.

– Sedan ett tjugotal år ägnar jag mig egentligen bara åt en sak: att skydda biologisk mångfald genom ekologiskt jordbruk och att bevara fröer. Det viktigaste medlet för förändring är att själva göra det vi tror på, att vara ett exempel.

PUFFEN SOM FLYTTADE VANDANA SHIVAS fokus kom 1987 på en stor konferens om bioteknik i Hammarskjöldfondens regi.

– Storindustrin var representerad och de lade fram en
plan för att ta kontroll över jordbruket. Nyckeln hette patent.

Patent kom till för att privatpersoner och företag ska kunna tjäna pengar på en produkt man forskat fram. Men när konceptet appliceras på levande resurser som grödor innebär det till exempel att bönder inte längre kan spara utsäde eller byta frön med varandra. Att tusentals år av mänsklig odlarmöda hävdas som ett företags uppfinning och att den stora variationen av grödor reduceras till ett fåtal. Tanken gjorde Shiva rasande.

– Företagen vill kunna tjäna pengar i varje steg av den reproduktiva processen. Bonden måste köpa nytt utsäde varje år.

Småbönder lockas att satsa på högavkastande genmanipulerade grödor som kräver stora mängder bekämpningsmedel. Resultatet är miljöfientliga monokulturer och en skuldfälla som enbart 2004 ledde till 20 000 självmord bland indiska småbönder.

– Nittio procent sker genom att bönderna dricker själva insektsgiftet, ute på fälten som de är på väg att förlora.

MONSANTO OCH DE ANDRA STORA kemiföretagen som är Vendana Shivas huvudmotståndare har en bakgrund som tillverkare av krigskemikalier, ett samband som Shiva gärna framhåller. Deras framfart i Indien liknar ett krig mot småbönderna och naturen menar hon. Den mest extrema tillämpningen är så kallad terminatorteknologi, som ger helt sterila frön.

– Det man gör är att stoppa evolutionen, att kolonisera naturen. Jag kan inte tänka mig ett mer perverst utslag av mänsklig intelligens!

När Shiva satte sig in i världshandelsorganisationen WTOs överenskommelse om handel och intellektuell upphovsrätt, Trips, insåg hon att avtalet inte bara tillåter patent på liv, utan dessutom tvingar länder att införa det. Avtalets innehåll är utformat av och för storföretagen och avsikten är att köra över nationell demokrati, menar hon.

Anklagelser som Barun Mitras bemöter hon med egen forskning som visar att småskalig jordbruksproduktion av indisk modell ger tre-fem gånger högre inkomst till bönderna och producerar fem-tio gånger så mycket mat. Näringsinnehållet är också betydligt högre, samtidigt som vattenåtgången är lägre.

Jordbruket är den avgörande ekologiska frågan i dag, menar Shiva. De senaste 20 åren har hon och hennes rörelse Navdanya utbildat 200 000 bönder i ekologiskt jordbruk, byggt upp 20 fröbanker i tolv indiska delstater, översatt handelsavtal och startat alternativa marknader för jordbruksprodukter. Till och med restauranger.

När jag jämför med den italienska Slow Food-rörelsen berättar hon att de samarbetat intimt de senaste åren.

– Navdanya är faktiskt Slow Foods indiska gren i dag, det första försöket att skapa en modell som passar tredje världen. Vi startade med frön och biologisk mångfald och har landat i matlagning och matkvalitet. Slow Food började med kockar och högklassig mat och har gått andra vägen: till småproducenterna och mångfalden som behövs för att skapa den.

Shivas rörelse har också kallats ekofeminism. Ett av de viktigaste exemplen i filmen är kvinnorörelsen som lyckas få stopp på Coca-colafabriker som förstör vattentillgången och förgiftar miljön.

– Kvinnor är mer aktiva när det gäller att skydda vattentillgångar och samla frön. De drabbas tidigast eftersom de får gå allt längre för att hämta vatten, och det är de som blir kvar och får axla skuldbördan för gmo-grödorna som mannen skaffat.

Problemen må verka nattsvarta, men intrycket Shiva förmedlar är ändå optimistiskt.

– Historia är en mänsklig skapelse. Historiska misstag kan rättas till av oss själva. I Indien lyckades vi bryta upp storjordbruken med en landreform 1947. Världens kvinnor kunde bryta trenden mot modersmjölksersättning i stället för amning. På samma sätt kan hoten mot småskaligt jordbruk rättas till på demokratisk väg.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.