Överlevare med hög svansföring

Överlevare med hög svansföring

Listig och skärpt. Visst lever räven upp till sitt rykte. Efter några skabbiga decennier är den nu åter på gång.

RÖDRÄVEN ÄR KANSKE VÄRLDENS mest spridda rovdjur. Den finns nästan överallt. I hela Europa och Asien, i Australien och Nordamerika och i ökenområdena i Mellanöstern och Nordafrika. Stad, landsbygd, skog, öken och fjäll; ingen miljö är omöjlig. Och varken jakt, skabb och rabies har lyckats ta kål på Mickel.

Hur kan det då komma sig att den blivit en så framgångsrik överlevare?

– Den är generalist, både biotop- och födomässigt, förklarar J-O Helldin, rovdjursforskare på SLUs forskningsstation Grimsö i Bergslagen.

Med detta menas att räven kan uthärda de flesta klimat och att den håller till godo med den mat som för tillfället bjuds: blåbär, daggmaskar, insekter, fisk, fåglar, sorkar, harar, kadaver, tamhöns och rådjur. Välkända är Londons rödrävar som livnärde sig på köksavfall i stadens soptunnor.

Någon har sagt att det finns 150 000 rödrävar i Sverige, men siffran är osäker. Stammen har återhämtat sig efter den stora nedgången på 1970- och 80-talen då rävskabben skördade många liv. I dag bär de flesta rävar en stolt och yvig svans som tecken på att de är friska. Men skabbkvalstret finns kvar och då och då blossar det upp någonstans.

– De rävar som dör i lokala skabbutbrott ersätts snart av friska djur från andra områden, säger J-O Helldin. Rävar rör sig långa sträckor och när ett revir blir tomt fylls det snabbt upp.

Här är ytterligare en förklaring till rödrävens stora spridning; varje höst ger sig många ungrävar ut i världen för att leta upp egna revir. Blir det en plats ledig någonstans kan man vara säker på att det också finns en sökande räv. Det finns öronmärkta rävar som återfunnits 50 mil från födelseplatsen! Rävens liv ser lite olika ut beroende på var i Sverige den lever. I näringsrika sydsvenska jordbruksområden finns mat för många, och åtta-tio rävar per kvadratkilometer är inte ovanligt. Ofta lever de i familjegrupper om en hona och hane och ett par vuxna döttrar. Döttrarna hjälper till med skötseln av sina småsyskon när valptiden kommer. Unghannarna däremot blir bortmotade när de är omkring ett halvår gamla. I landets barrskogsområden är villkoren hårdare, speciellt i de norra delarna. Här finns inget överflöd av mat, och varken döttrar eller söner tillåts stanna i föräldrareviret. Reviren är större och det är betydligt glesare mellan individerna. Här är sorkar av olika slag stapelföda, och rävstammens storlek är tätt knuten till smågnagarnas. Sorkstammarna går upp och ner i periodiska cykler med toppar vart tredje till fjärde år, och så gör även rävarna. De år som det finns gott om sork får rävarna många ungar och när det är ont om sork får de färre eller till och med inga ungar alls.

MÄRKLIGT NOG TYCKS RÄVARNA kunna förutse ett sorkår redan innan det blir gott om sork i markerna. Det finns ett statistiskt säkert samband mellan hur många ägg som mognar i honans äggstockar inför parningen och tillgången på sork två månader senare när valparna föds. Hur kan honan veta? Här har forskningen inga säkra svar. Kanske är det något med sorkarnas smak eller doft som avslöjar att de snart kommer att föda mängder med ungar, och som stimulerar rävhonans hormonsystem att släppa fram många ägg. Eller så är det kanske sorkarnas könshormoner som sätter fart på rävhonans?

Under senare år har sorkstammarna inte nått lika höga toppar som förr, särskilt dåligt var det i mitten av 1990-talet, berättar J-O Helldin. Men nu tycker han sig se en uppgång i skogarna runt Grimsö, även om det fortfarande är mycket mindre sork än på 1970- och 80-talen. Trots detta ökar inte antalet rävar, tvärtom kan man skönja en svag minskning. Förklaringen kan vara att ett annat, större rovdjur har etablerat sig i området.

– Sedan tio år finns en tät lodjurstam runt Grimsö, säger J-O Helldin. Antalet rävkullar har halverats under denna tid, och omkring hälften av de rävar som dör varje år beräknas ha fallit offer för lodjur.

Ett lodjur är kapabelt att döda en vuxen räv, men särskilt utsatta är valparna. Sannolikt betraktas inte räven i första hand som ett byte, utan snarare som konkurrent och fiende till de egna ungarna.

Sveriges tvåbenta jägare vill inte heller ha räv på jaktmarkerna. Särskilt under dåliga sorkår tar räven stora mängder hare och skogsfågel, ett villebråd som jägaren själv vill fälla. Räven dödar också många rådjur, främst kid, men även vuxna djur kan övermannas när snöförhållandena är till rävens fördel.

Men rödräven ses också som ett utmanade och stimulerande byte:

– Rävjakt är den mest spännande jakt som finns; jaktens division ett. Älg, det är lätt!

Det säger Kent Andersson som bor i Skärplinge mellan Gävle och Öregrund. I vintras var han en av drygt 3 000 jägare som deltog i tidningen Svensk Jakts kampanj ?Rävjakten”, ett försök att blåsa liv i en jakt som mer eller mindre tappats bort efter rävskabbens härjningar.

– Jag är uppfostrad med att man måste hålla efter räv och andra predatorer på småviltet, säger Kent Andersson. Men den inställningen mer eller mindre försvann under 70-talet. Nu är det bara älg och rådjur som gäller, och man har inte tid för viltvård. Tyvärr!

När rävskabben slog till decimerades rävstammarna rejält, lokalt försvann 80-90 procent av rävarna. Särskilt de ngre jägarna har därför ingen tradition på att jaga räv. Och det är inget lätt villebråd, förklarar Kent Andersson:

– Den har ju såna kolossala sinnen! När man sitter ute och väntar en stilla vinternatt; minsta lilla knäpp och den är försvunnen. Nej, det är många som försöker men som slutar när de inte lyckas.

40 rävar lyckades Kent Andersson fälla förra säsongen. De flesta sköt han på vakjakt med åtel. Det är en gammal jaktmetod där jägaren sitter på pass vid ett fönster eller en utsågad glugg exempelvis i lagården. Framför ligger åteln – kött- eller fiskrester – för att locka fram räven. Sedan gäller det att tyst och omärkligt lägga bössan rätt och försiktigt krama avtryckaren utan att räven märker vad som är på gång.

I början av 1900-talet var rävboa högsta mode bland fina damer. Då fanns det folk som betalade bara för att få kännedom om ett färskt rävspår! Men det var då, nu kan man vara glad om man får en hundralapp för ett skinn, berättar Kent Andersson. Han brukar ta till vara de finaste och sälja till uppköpare från Finland.

– Den stora pälsmarknaden är i Ryssland. Där kan man fortfarande gå klädd i räv utan att riskera trakasserier från veganerna.

En rödräv i sina bästa år är en grann syn. Sveriges vackraste djur, enligt J-O Helldin på Grimsö. Och dessutom väldigt spännande att spåra:

– Den beter sig så mycket. Är intresserad av allt; följer andra djurs spår, undersöker och gräver. Man kan verkligen göra sig en bild av rävens lite nyfikna natur! Det är nånting annat än att följa en varg som bara går rakt fram fem kilometer längs en skogsbilväg – hur kul är det?


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Susanne Liljenström
Artikeln publicerades i