Om vita fläckar och Mysteriernas Mysterium

Om vita fläckar och Mysteriernas Mysterium

Det är svårt att se en flugsnappare i ögonen. Den sitter sällan stilla, och om man för en sekund ändå lyckas möta den ansikte mot ansikte är det inte ögonen utan fläcken i pannan som fångar blicken och blir synfältets medelpunkt.

Den lyser vitt, som en signal, och all energi i den lilla fågelkroppen tycks stråla ut därifrån.

Vilket säkert är meningen. En väl tilltagen bläs är nämligen ett framgångsrecept i flugsnapparens värld. Hanens pannfläck vägleder honor på jakt efter en resursstark barnafar. Ju större, desto bättre.

Det verkligt intressanta är att det inte fungerar att pråla med lånta fjädrar. En hane som får sin naturligt blygsamma pannfläck förstorad på konstgjord väg råkar illa ut. Han utmanas ständigt av andra hanar och måste, i slagsmål och vilda jakter, visa att han är den kraftkarl han ger sig ut för. Fuskare tvingas leva över sina tillgångar och bränner den energi de borde använda för att fortplanta sig.

Charles Darwin skulle ha myst över detta stycke ny kunskap om hur naturen fungerar, infogad i hans stora tankebygge av svenska biologer med gotländska halsbandsflugsnappare som aktörer och en flaska Tippex som verktyg. Staffan Ulfstrands nya bok Flugsnapparnas vita fläckar (Atlantis) bjuder på mycket mer av samma slag, genomgående med välbekanta svenska arter i huvudrollerna. Innehållet kretsar kring det som Darwin kallade Mysteriernas Mysterium: hur uppstår och utvecklas arter?

Darwins eget svar på den frågan är ett av historiens mest betydelsefulla vetenskapliga genombrott. Det präglar vår världsbild än i dag. Eller borde åtminstone göra det.

I Vetenskapen och förnuftet (Bonniers 1987) ifrågasatte filosofen Georg Henrik von Wright om industrisamhället är biologiskt lämpligt för människan och tillät sig tänka tanken att vår art måhända var på väg att dö ut. Biologiskt en föga uppseendeväckande tes, men von Wrights bok väckte våldsamma reaktioner. I Myten om framsteget (Bonniers 1993) kommenterade von Wright kritiken, men vek inte från sin övertygelse att det kommer en dag när arten människa inte längre finns: ”Bättre än att bli upprörd är då att allvarligt överväga hur vår stund på jorden skall förnuftigt levas.”

Citatet skulle kunna tjäna som motto för ett annat författarskap, där det evolutionära perspektivet ständigt är närvarande. Få har skrivit så vackert om livets utveckling på jorden som Rolf Edberg. I synnerhet intresserar han sig för människans biologiska rötter. I Dalens ande (Norstedts 1976) är ramen en afrikansk resa, en vallfart till de trakter där människans urhem på jorden tros ha stått. Men egentligen handlar boken, som det mesta Edberg skrivit, om hur oupplösligt vi människor är sammanlänkade med allt annat levande. Och han varnar för den avgrund som hotar när vi förtränger detta.

Den som finner steget från flugsnapparens pannbläs till det existentiella perspektivet i längsta laget känner kanske ett behov att gå till källorna. Det låter sig göras. Darwins Om arternas uppkomst är läsbar även för lekmän. Vill man hellre bli guidad genom utvecklingsteorin slår man lämpligen följe med Richard Dawkins i Den blinde urmakaren (W&W 1988), för att sedan gå vidare med Den själviska genen (Tiden 1983). Där ger Dawkins sitt bidrag till evolutionsteorin genom att föra fram genen – inte individen – som den enhet som konkurrerar om livsutrymmet i naturen. En flugsnappare eller en människa blir i det perspektivet ytterst ett medel för en uppsättning gener att reproducera sig själva.

Allra roligast är dock att lära känna evolutionen som i Staffan Ulfstrands bok: att vara ute i naturen, att låta sig fascineras av detaljerna. Därför är Stephen Jay Goulds Livet är underbart (Ordfront 1989) en av de böcker jag oftast plockar ner från min evolutionshylla för omläsning. Gould berättar historien om Burgess-skiffern i Klippiga Bergen, en fyndplats så oerhört rik på unika fossil att den ensam förändrat kunskapen om livets historia på jorden och krossat läroböckernas standardsymbol: utvecklingens regelbundet förgrenade träd. Fram träder istället bilden av plötsliga utbrott av nya livsformer, följda av utrotningsvågor där många av livsträdets nya huvudgrenar bryts vid basen. Gould talar om ”naturens slumpmässiga ordning”. Om vi kunde backa bandet och låta utvecklingen börja om från någon punkt så skulle utfallet oundvikligen bli helt annorlunda.

Eller med andra ord: ingen vet vilka varelser Staffan Ulfstrand och hans forskarkolleger skulle ha bemålat med tippex om inte exempelvis det femögda och snabelförsedda djuret Opabinia hade slutat sina dagar på den havsbotten som blev Burgess-skiffern.

Vissa vita fläckar är värda att glädjas över.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Roger Olsson
Artikeln publicerades i