NÄR NATURVÅRDSVERKET PRESENTERADE sin nya nationalparksplan 1989 fanns Kosterarkipelagen utanför Strömstad med på listan. Nyheten väckte mer bestörtning än glädje i Strömstad. Lokaltidningen fylldes av oroliga frågor om badförbud, båtförbud och hummerfiske.

”Ekonomisk katastrof”, rasade räkfiskarna som befarade slutet för en yrkesnäring med hundraåriga anor. Kosterborna såg sin framtid i ett slags museum. Kommunpolitikerna hängde på, här skulle inte läggas någon död hand över bygden. Visst var man stolt över ortens havsrikedomar men det måste finnas andra sätt än reservat eller nationalpark för att bevara dem.

Drygt femton år senare är tonläget lugnare. Under åren som gått har vattnen runt Koster fått Natura 2000-status, en överenskommelse har gjorts mellan fiskare och myndigheter om att använda skonsammare fiskeredskap och att inte tråla i de känsligaste bottenområdena, och i samarbete med Kosterbor och andra berörda är länsstyrelsen i full färd med att undersöka förutsättningarna för en framtida nationalpark.

Vad har hänt?

ETT SVAR ÄR ATT NATURVÅRDARE, inte bara i Bohuslän utan i hela landet, blivit varse att man måste få ortens människor med sig. Hårda konfrontationer i de fjällnära skogarna under 1980-talet gav myndigheterna dåligt rykte och allt oftare stötte man på patrull när reservat eller andra former av områdesskydd kom på tal.

I spåren av denna insikt har ett antal lyckade exempel visat vägen, bland dem Fulufjällets nationalpark, världsarvet Alvaret på Öland och nu i somras biosfärområdet Kristianstad Vattenrike. Gemensamt för dem är dialog med ortsbefolkningen och utsikter om arbetstillfällen och levande landsbygd. Att man lyssnar och frågar i stället för att bara informera om redan fattade beslut.

Ett annat svar är att tiden går och förhållanden ändras. På Koster finns i dag en stark oro för framtiden. Det är tufft att bo på en ö utan vägförbindelse, drygt 300 bofasta är ett skört underlag för skola, affärer och annan samhällsservice.
I kombination med en bostadsmarknad som domineras av kapitalstarka köpare på jakt efter idylliska sommarhus är det inte lätt att locka nya året-runt-boende. Dessutom tycker man sig ha förlorat kontrollen över en turism som bara ökar för varje år.

Allt mer av Sveriges natur skyddas i reservat eller liknande. För att uppnå miljömålen har riksdagen beslutat skydda en stor andel av landets våtmarker, skogsområden och hav. Så ska till exempel minst hälften av alla värdefulla havsområden vara skyddade senast år 2010 och 70 procent av alla värdefulla kust- och skärgårdsområden.

Det är ett stort åtagande. Många människor kommer att beröras.

KOSTERHAVET ÄR SVERIGES ARTRIKASTE HAVSOMRÅDE. Här finns Sveriges enda korallrev och hundratals alger och djur som inte hittas någon annanstans längs vår kust. Bengt Frizell på länsstyrelsens naturvårdsenhet har arbetat med området i många år. Han var med och förhandlade fram de trålfria zonerna i Kosterfjorden och leder nu arbetet med den blivande nationalparken.

Han poängterar att det är viktigt att få igång en dialog med dem som berörs i ett tidigt skede, så att man kan resonera fram hur ett skydd ska se ut.

– Arbetet blir så mycket lättare då. Det nya med Kosterhavet är att vi gått ett steg längre och inte bara vänder oss till kommunpolitiker och markägare, utan även till användarna i en vidare bemärkelse.

Han påpekar att dialogen inte bara handlar om att komma överens om ett skydd eller en restriktion, den lägger också grunden för det fortsatta samarbetet med skötsel och förvaltning där de boende är en stor tillgång. Och visst är det tidskrävande, men hamnar man i konflikt kan den ta mycket lång tid att lösa.

Kosterbornas inställning till nationalparken började ändras för några år sedan, berättar Göran Lyth, en av ledamöterna i Kosternämnden, en demokratiskt vald grupp med uppgift att representera öborna i olika sammanhang.

– Vi gjorde en ”probleminventering” där vi bofasta diskuterade Kosters framtid i smågrupper. Resultatet blev en lista med hot och möjligheter.

Det blev tydligt att man befann sig i ett slags brytningstid. Antingen ett forsatt levande skärgårdssamhälle med året-runt-boende, skola och affär. Eller också ge upp, stänga skolan och sälja husen till norrmän och rika utlandssvenskar.

Ett av hoten som de boende upplevde skulle egentligen kunna vara en möjlighet, nämligen turismen. Många känner att turisterna tagit över. Under några få högsommarveckor invaderas öarna av tusentals sommargäster, de 300 invånarna blir plötsligt över 8 000. Det här skapar problem med dricksvatten och sopor och en stundtals irriterande respektlöshet för de bofastas förhållanden.

Och när öborna packar kaffekorgen och tar båten för att söka lite ro någon annanstans finner de favoritholmen blockerad av en gigantisk fritidsbåt som ankrat upp för hela säsongen, med vidhängande gummijolle för transport till och från fastlandet.

Det är där nationalparken kommer in, menar Göran Lyth. Med tydligare regler för vad som är tillåtet, med ordnade förhållanden för soptömning och en informationssatsning som kan styra och strukturera turisterna på ett vettigt sätt. Ett värdigare mottagande, som ger besökaren tydliga signaler om att här finns något fint som förvaltas av dem som bor här.

– Sedan förväntar vi oss också att det blir några nya arbetstillfällen, fortsätter han. Ett vinteröppet Naturum, skötsel och övervakning bör kunna sysselsätta fem, sex personer. Dessutom kommer säkert efterfrågan på guidningar och olika arrangemang att öka och därmed öppna möjligheter för nya företag.

När våra första nationalparker avsattes i början av nittonhundratalet stod ofta friluftslivet i fokus, de orörda områdena skulle garantera besökaren vildmarksupplevelser. Upplevelser och friluftsliv lyfts nu åter fram som viktiga motiv för att skydda naturen. I regeringens skrivelse ”En samlad naturvårdspolitik” från 2001 betonas att skyddade områden bör användas för rekreation, i turistsyfte och så vidare. Man kopplar också samman naturvård med näringslivsfrågor.

Finns det då inte en risk att naturen förlorar på att områdesskyddet motiveras med arbetstillfällen och regional utveckling?

– Det tror jag inte, säger Jorid Hammersland på Naturvårdsverkets naturresursavdelning. På lång sikt är dialog och lokal förankring enda sättet. Det är oerhört viktigt att få acceptans för varför ett skydd behövs, det gäller att få människorna med sig om föreskrifterna ska följas.

För att kunna förena ortsbefolkningens och naturens behov arbetar man allt mer med zoneringar i reservat och nationalparker. Särskilt värdefulla områden fredas helt från verksamheter som hotar, medan reglerna för vad man får göra kan vara mindre strikta i andra delar. Så har man till exempel gjort i Fulufjällets nationalpark.

I de mindre känsliga områdena kan skydd och restriktioner utformas i dialog med ortsbefolkningen, förklarar Jorid Hammersland. För de områden som behöver ett starkare skydd gäller det att vara tydlig och förklara vilka värden som finns och varför vissa verksamheter skadar.

På samma sätt tänker man sig att skyddet i Kosterhavets nationalpark ska se ut. Studier och undersökningar pågår som bäst för att ringa in de mest värdefulla områdena och vilka verksamheter som kan störa.

ETT NATURSKYDD SOM UTFORMAS i samarbete med dem som berörs handlar i grunden om demokrati. Det är också ett steg närmare det ekologiskt hållbara samhället. För om skogsägare, fiskare, jägare och andra som använder den natur som ska skyddas inser varför, då öppnas också nya möjligheter till ett hänsynsfullt nyttjande:

– Det är här den stora potentialen ligger för att åstadkomma ett bra skydd, påpekar Bengt Frizell på länsstyrelsen. Att nyttjarna anpassar sina metoder. Den överenskommelse vi gjorde med fiskarna om trålfria områden och skonsammare redskap visar att här finns stora möjligheter.

På Koster har man bildat arbetsgrupper som deltar i olika förundersökningar och studier om den blivande nationalparken. Det är inventeringar av kulturbyggnader och fjärilar, förslag på regler för det framtida fritidsfisket, hur turismen kan utvecklas, hur den nya kommunala översiktsplanen ska utformas och mycket annat.

Men fortfarande finns en stor oro för vad en nationalpark egentligen kommer att innebära: för hummer- och makrillfisket, för fågeljakten och mycket annat.

– Min största rädsla är att det plötsligt går för fort, säger Göran Lyth på Koster. Det räcker inte med att informera, det tar tid att diskutera och komma överens. Ibland måste man backa två steg och lyssna för att sedan kunna gå ett steg framåt. För börjar de som bor här bromsa, då kan det bli tvärnit.

Länsstyrelsen planerar för att Kosterhavet ska invigas 2009, på hundraårsminnet av landets första nationalparker. Men ännu finns många delprojekt att bocka av på listan, innan kungen kan inviga Sveriges första marina nationalpark.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.