Näsa för naturen

Doften av syren, jasmin och kaprifol känner du igen. Men hur gott luktar doftticka, goliatmusseron och utterspillning? Vi testar naturens okända väldofter med hjälp av champangeexperten Richard Juhlin och hans superkänsliga näsa.

JAG HADE ALDRIG varit med om något liknande. Plötsligt började det komma brev med avföring på posten. Bajs i brevlådan! Nåja, det var inte så illa som det låter. Det var utterbajs. Det finns de som tycker att uttrars spillning doftar som viol. Jasmin-te och nyslaget hö är andra återkommande beskrivningar. Kort sagt, utterspillning anses lukta ovanligt acceptabelt, för att vara avföring.

Dessutom hade jag bett om det. Johanna Arrendal – professionell utterspanare – var snäll och uppfyllde mitt önskemål genom att först skicka torr utterspillning som hon sparat i frysen och en vecka senare en bit pinfärsk nyplockad spillning. Det hela var en del av förberedelserna inför mötet med en av världens känsligaste näsor, den som sitter på champagneexperten Richard Juhlin. Utterspillningen skulle bli trumf­kortet under min sedan länge planerade doftprovning i naturen.

Men vi började med blanksvart trämyra.

Vi människor är dvärgar i doftvärlden, medelmåttor både när det gäller att känna och att skapa dofter. I naturens levande laboratorium överträffar djur, växter och andra organismer ständigt våra egna försök att parfymera världen. Många arter pratar doftspråk hellre än något annat språk. Det finns alltså en hel del att sniffa på därute. Välkända blomdofter som syren, kaprifol och jasmin. Mindre kända svampar vars dofter liknas vid lakrits (grön trattskivling) och varmt strykjärn (lokspindling). Spillning som sägs dofta viol och insekter som luktar som en karamellfabrik. För att inte tala om nyss nämnda blanksvarta trämyra, den lilla doldis som Björn Brage på länsstyrelsen i Västmanland brukar kalla apelsinmyra på grund av dess doft.

Det är Brage som bidrar med lokalkännedom och artkunskap när vi möts denna dag i ekhagarna kring Strömsholms slott, vid Mälarens innersta vik. Den blanksvarta trämyran är sällsynt och svår att få syn på eftersom den bygger väl dolda bon inne i ihåliga gamla träd. Men Björn Brage vet ett träd, och dit har han tagit oss nu. Han sätter sig på huk vid den grova eken, griper en myra, klämmer den mellan tumme och pekfinger och håller fram den mot Richard Juhlin. Efter ett ögonblicks koncentration bakom stängda ögonlock kommer utlåtandet, tvärsäkert:

– Det luktar inte apelsin, det luktar torkade mandarinskal. Med en liten ton av havtornsbär.

DEN KÄNSLIGHET FÖR DOFT och smak som har gjort Richard Juhlin legendarisk bland champagnefans världen över var från början snarast att likna vid ett handikapp.

Visst kunde väl doftsinnet ibland vara till glädje, han var till exempel hängivet intresserad av fjärilar och lärde sig snabbt vilka blomdofter som gav löften om fina upplevelser – han minns än i dag precis hur det kändes (och doftade) att ligga under kaprifolen och smyga på ligustersvärmare.

Men oftast var det mer till besvär än glädje att vara känslig. Richard var enkelt uttryckt en extremt kinkig unge. Hade ett mjölkpaket stått öppnat mer än en timme i kylskåpet kunde han inte dricka mjölken, den hade tagit alltför mycket smak av den andra maten i kylen.

– Jag visste att jag var känslig. Eller snarare: jag tyckte att många andra var så väldigt okänsliga. De kunde stoppa i sig vad som helst utan vidare.

Allt vände när han som 24-åring började intressera sig för viner i allmänhet och champagner i synnerhet. Med ens vändes handikapp till briljans. Det tog honom enligt egen utsago ett par veckor att bli bland de bästa i Sverige. I dag anses han vara världens främsta champagneexpert. Sammanlagt har han provat 7 500 sorter, och han minns allihop. Det är denna förmåga att kategorisera och lagra sinneintrycken i minnet som är den yttersta förklaringen till hans mästerskap.

– Jag har träffat människor som känner dofter i lika svaga koncentrationer som jag, men inte någon som så exakt kommer ihåg dofterna åratal efteråt.

Hans stora genombrott var ett sägenomsusat blindtest arrangerat av den franska tidningen Spectacle du Monde i Paris år 2003 där han prickade rätt på 43 av 50 champagner. Rätt märke, rätt producent, rätt årgång. Tvåan i tävlingen hade fyra rätt.

Så när Richard Juhlin säger att blanksvart trämyra inte doftar apelsin utan torkade mandarinskal, då nickar man och antecknar.

DET VAR INTE EN SLUMP att vi förlade doftprovningen just till ekhagarna runt Strömsholms slott. Förutom »mandarin­myran« finns här även en annan sällsynt väldoftande insekt: läderbaggen. Hanarna sprider sina feromoner (doftsignaler) från ihåliga ekar under varma, soliga sommardagar för att locka till sig honor.

När Björn Brage efter en stunds letande hittar en hane i en fälla är allt klart för den slutliga doftprovningen. I det halv­kyliga vädret – regntunga stackmoln jagar förbi ovanför ekarnas kronor – har baggen stängt av sitt aktiva doftspridande. Men där finns en kvardröjande aning. Det torde räcka, åtminstone för en näsa som Richard Juhlins.

Med gemensamma krafter och efter tips från naturkännare runt om i landet har vi nu samlat ihop sex dofter ur naturens eget parfymeri. Arterna dukas upp i botten av vinglas från Orrefors, med en form som samlar och koncentrerar doften. De sex arterna är: Blanksvart trämyra, läderbagge, saffrans­ticka, svampsvartbagge (en skalbagge som lever inuti murkna fnösktickor och har rykte om sig att lukta bakelit), goliatmusseron (matsvamp från en norrländsk sandtallskog), och slutligen utterspillning.

Dessutom kompletterar Björn Brage från länsstyrelsen med lite konstgjord läderbaggedoft, ett syntetiskt doftämne som han använder som bete i fällor när han inventerar baggar i länets ekhagar.

Det visar sig – som framgår av rutan här intill – att en doft står i en klass för sig. Det kom egentligen inte som en överraskning. Goliatmusseronen är en delikatess i Japan (under namnet matsutake). Att den även växer i Sverige var okänt fram till för drygt tio år sedan. Upptäckaren har nådigt skänkt några bitar färskinfrusen goliatmusseron till vår doft­provning. Den gråblaskiga svamp­substansen ser inte mycket ut för världen, men Richard Juhlin ler inåtvänt och lägger huvudet lite på sned, liksom lutar sig mot doften. Det ser ut som om han försvinner en stund. Det gäller att vara starkt koncentrerad i ögonblicket och samtidigt vara helt öppen, har han berättat. Inte leta dofter, bara släppa in dem. Inte döma och tänka »äckligt« eller »gott« utan bara låta associationerna komma.

Efteråt kan han konstatera att hans doftbank har fått en ny, angenäm insättning.

– Den här doften kommer jag att kunna använda i mitt yrke, den är på något sätt vinorienterad. Den påminner om en del röda bourgogner. Väldigt läcker. Och den väcker ett minne av en för gammal champagne från 1892 som jag smakat – som inte bubblade längre men hade en ganska häftig doft.

MITT EGET BIDRAG TILL doftprovningen – utterspillningen – är ett fiasko. Juhlin placerar den på sin personliga tio-i-topplista över äckligaste lukterna någonsin. Men när jag åker hemåt bestämmer jag mig för en revanschplan. Det finns en annan doft jag skulle vilja utsätta Richard Juhlin för, en som jag själv drömt om att få uppleva ända sedan jag läste om författaren Kerstin Ekmans minne av sitt första möte:

Över hygget skidade jag den första vintern och in i granskogen. Då kände jag en doft som hörde sommaren till. Det var en ljuvhet, annat kan inte sägas. Mandel. Liljeblom. En sorts kryddighet också. Den liknar kanske vagt andra dofter som bittermandel eller anis men var ändå sig själv. Distinkt och påtaglig gjorde den sig ett eget rum i minnet.

Följande vår hittade hon källan. Det var en doftticka, eller nordlig anisticka som den också kallas.

Två veckor efter doftprovningen i Strömsholm får jag på nytt ett intressant brev i brevlådan. Den här gången doftar det som ett kärleksbrev. Det är biologen och skogsräddaren Mats Karström i Vuollerim som skickat en liten bit doftticka. Aromen går rakt igenom den igenknutna plastpåse svampfragmentet ligger förpackat i.

Nästa dag skickar jag det vidare till Richard Juhlin och snart kommer det telegramkorta svaret via sms: »Fänkål och anis klart dominant. Mjuk, kryddig lätt balsamisk finstämd doft med svag nötig underton.«

Där satt den. En hemlighetsfull doft från en norrländsk gammelskog har gjort sig ett eget litet rum i minnet hos världens främste champagnekännare.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Mats Ottosson
Artikeln publicerades i