Någon jävla oordning får det väl vara
Det behövs vild och otuktad skog som kan ge både trygghet och äventyr.
När slutar träden att vara skog? Var går gränsen? Vid likåldriga stammar, plantor på led och leriga fåror? Eller i de lämningar av träd vi omger oss med: Tidningar, stolar, hus, skärbrädor, böcker, golv och dalahästar? Eller som eld? Trivsel och värme som vi inte vill vara utan.
Finns det fortfarande någon plats för den otuktade skogen i våra drömmar, hemort för den lilla rest av natur som vi bär inom oss?
Skogen ska enligt skogsvårdslagen skötas så att den uthålligt ger en god avkastning, samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. I lagen står ingenting om känslor, vårt behov av både trygghet och äventyr. Ingenting om den trakt där någonting alltid finns kvar att upptäcka. Om den mjuka sviktande mossan, grenar som vispar och rispar, doften av barr och svamp. Där man vill gömma sig och känna en otuktad samhörighet och kärlek.
Fast kanske ändå: ”Vid skötseln ska hänsyn tas även till andra allmänna intressen”. Så någon jävla oordning borde det också få vara i en skog.
Hur ska annars kärleken överleva?
