Lustfylld väg till toppen

Lustfylld väg till toppen

PORTRÄTT: Emelie Forsberg är löpartjejen som kom från ingenstans och vann allt som gick att vinna inom en av världens hårdaste sporter. Ändå är det inte segrarna som driver henne, utan lusten att röra sig ute i naturen.

Skribent Mats Hellmark

Löpband och asfalt är bland det värsta Emelie Forsberg vet. Ska man springa ska man göra det i natur. Helst upp- och nerför de vildaste bergssidorna.

Undra på att hon hamnat här, tänker jag på bilfärjan från Tromsö. Sedan 2013 bor hon på bergiga halvön Lyngen med några av Nordens vassaste toppar runt knuten. Vansinnigt vackert, men knappast något man tar sig an utan rep och ordentlig klätterutrustning. Eller?

Det räcker gott med bra löparskor. Eller såna här skidor, konstaterar Emelie.

Vi står i farstun på huset som hon hyr ihop med pojkvännen och träningskompisen Kilian Jornet och känner på skidor och pjäxor som knappt väger någonting. Skidalpinism kallas det, en sport där Emelie också tillhör världseliten. Man sätter stighudar på skidorna och trampar iväg uppför. På toppen åker hudarna av och sedan bär det nerför i rännorna med full fart.

– Jag har faktiskt aldrig ramlat ute i terrängen. Det handlar om att vara bekväm med det man gör, även när man är trött.

För Emelie är det här vintervardag: löpningen ligger i stort sett nere när snön ligger djup, och det gör den länge så här långt norr om polcirkeln. Landsväg är inget alternativ, tycker hon, så inför säsongens första tävlingar kommer hon inte att ha mer än fyra löpdagar i benen sedan senhösten.

Bara det får henne att sticka av mot resten av världseliten inom trailrunning (löpning på små naturstigar) och skyrunning (bergslöpning). I Sverige är det här sporter som kommer starkt, men fortfarande har en bit kvar till den popularitet de har på många platser i världen. I Alperna drar bergsloppen stor publik och Emelie är en kändis som möts av hurrarop och jubel.

När hon slog igenom 2012 var det som sensation: utan coachning och med få tidigare meriter flöt hon ifrån rivalerna i lopp efter lopp. Särskilt snabbt går det utför, Emelie har en smått magisk förmåga att bara släppa på och låta fötterna hitta sin egen väg. VM-seger och 20 pallplatser på 21 lopp var årets osannolika facit. 

Fjolåret var faktiskt ännu framgångsrikare: nästan bara förstaplatser, bland annat dubbla EM-guld i Dolomiterna. Säsongen avslutades med världens kanske svåraste traillopp: Diagonale des Fous, dårloppet på ön La Réunion öster om Madagaskar som vindlar över höga berg och genom regnskog i drygt 16 mil och två nätter. Trots att det tog emot den gången slutade hon på silverplats.

 

MEN DET ÄR INTE bara medaljerna som är grejen, utan sättet Emelie vinner dem på: med ett ständigt leende. Det syns verkligen att hon njuter när hon springer.

– Många säger oj, du började tävla och vann på en gång. Men jag hade förberett mig med andra sporter och att vara mycket i fjällterräng. Jag tänker faktiskt inte så mycket på trail som sport. Mer som ett sätt att röra sig i naturen på det sätt människor gjort så länge vi funnits som art, och som andra djur gör. Lätt och snabbt, utan att lämna några avtryck. 

Ute var lekrummet för Emelie i barndomen: hon var alltid i rörelse i naturen runt hemmet i Härnösand.

– Jag och min syster tog oss till kompisar för egen maskin, blev aldrig skjutsade. När man är ute mycket som barn börjar man tycka om det. Många får inte uppleva det i dag, det är hemskt tycker jag. Man måste vara i naturen för att utveckla kärlek till den, börja bry sig.

När hon började skolan blev olika sporter nya lekrum: orientering, fotboll, skidåkning,klättring, basket. Men trail slutade som nummer ett. 

– Delvis för att det är så enkelt. Vem som helst kan göra det, det finns inga fasta normer utom dem vi skapar själva.

Hur mycket handlar om naturupplevelse och hur mycket handlar om att komma först för dig?

– 90-10 kanske. Du får vara med om så mycket ute, får en sådan respekt och förståelse. Det är det som verkligen driver mig. Den känslan är det roligt att dela med de andra som tävlar.

 

DET LÅTER SÄLLAN som intervjuer med andra idrottsstjärnor när man pratar med Emelie. Det kan ha att göra med sporten som sådan: den som läst trail- och ultralöpningens bibel Born to run vet att gemenskap, frihet och na-turkänsla oftast smäller högre än kilometertider och placeringar.

Men Emelie har en direkthet och ett sätt att tänka lite utanför ramarna som känns ovanlig även i det här samman-hanget. Bara sättet hon vann sitt första fjällmaraton på år 2010, då som okänd motionär. Mitt i loppet stannade hon upp för en rejäl fikapaus med hembakt kladdkaka.

Emelie gillar mat och bakverk och har svårt att förstå idrottare som svälter sig för att vinna sekunder. En engelsk reporter beskrev förundrat det Forsbergska framgångsreceptet som glädje, obefintlig träningsplan och mängder av kanelbullar.

– Haha, ja, jag gillar bröd och att baka. Har gått kurs på Saltå kvarn och jobbat som bagare på Storulvåns fjällstation med mycket närproducerat och ekologiskt. Det ska få ta tid och det ska vara bra råvaror. 

Till exempel kråkbär, som hon plockat mängder av i Lyngenbergen och använt till saft och i bröd. Ett smart sätt att få i sig vitaminer och hålla nere på frukten under vintern. Norska butiker är sämre än svenska på ekologiskt, tycker hon. Plus att priserna förstås är högre.

När hon flyttade till Tromsö 2011 bodde hon först i kollektiv inne i stan och drygade ut matkontot med containerfynd.

– Vi levde faktiskt mest på det. Fräsch, fin mat, fast med kort hållbarhet. Ibland fick vi hela skrei-torskar. Jag tycker det är sjukt att svenska affärer slänger så mycket istället för att skänka bort. Det är ett sånt resursslöseri.

Hon tror på enkelhet, att våga bryta mönster. I Skandinavien borde vi kunna välja liv friare, kanske arbeta mindre och inte fastna i ekorrhjulet för att uppfylla förväntningar på status och prylar, tycker Emelie som har svårt för konsumtionshetsen. Hon köper sällan nya plagg, går mest i sportkläder. 

– Jag tränar ju mycket men duschar faktiskt inte jätteofta heller, säger hon med ett fniss.

 

HÅLLBARHETSTÄNKET SITTER OCKSÅ i från barndomen. Pappan dog när Emelie var nyfödd och det blev tuffa år för hennes mamma som jobbade, pluggade och tog hand om två små barn samtidigt. 

I skolan pratades det mycket om återvinning och miljö. Systrarna Forsberg tog starkt intryck och tankarna följde med hem.

– Det var vårt initiativ att leva mer medvetet. Mamma tog upp det genom oss och gjorde det till vardag i familjen.

Miljö och natur var avgörande även för yrkesvalet. Hon började på jägmästarlinjen i Umeå, men tyckte inte utbild-ningen motsvarade idealen. Dessutom trivdes hon inte i storstad. Efter ett studieuppehåll växlade hon över till biolog, en utbildning hon avverkat i etapper och räknar med att ta upp och slutföra, kanske till hösten.

Men för tillfället är det löpningen som gäller. Hon är med i Salomons internationella team, ordnar träningsresor till fjällen, skriver för en löpartidning och bloggar.

I bloggen skriver hon inte bara om löpning utan också om att leva i samklang med naturen, om tid och om ekologi. För det mesta är responsen positiv, men hon har också fått syrliga kommentarer om att hon flyger mycket till tävlingar runt om i världen.

– Just nu lever jag på att tävla och vara en offentlig person. Jag vet att det inte är hållbart i längden, och försöker minimera resor och anpassa min vardag. Men jag tänker att var sak har sin tid. Om jag skulle kunna leva på min lön och bara vistas ute i de här bergen vore jag väldigt nöjd med det … 

 

Trailrunning: Löpning på naturstigar och över obanad mark.

Skyrunning: Löpning på över 2000 meters höjd och med en lutning på mer än 30 procent.

Ultralöpning: Distanser längre än maraton (42 km).

 

  • Emelie Forsbergs förmåga att springa rasande fort utför finns dokumenterad i ett videoklipp på länken bit.ly/forsberg-downhill. 
  • Läs Emelies blogg och recept på www.emelieforsberg.com

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Mats Hellmark
Artikeln publicerades i