VÄRLDENS HAV ÄR HOTADE. Över 80 procent av fiskbestånden är maximalt utnyttjade eller överfiskade. Om överfisket fortsätter som i dag pekar forskningen på att haven är tömda på matfisk om ­fyrtio år.

Ibland pekas vattenbruk ut som en lösning, men ofta kräver fiskodling större insatser av fisk i form av foder än vad som produceras, till exempel de norska odlingar som förser den svenska marknaden med lax. Sådant bara ökar över­fisket. Än värre är odlingen av tropiska räkor. Odlingarna kräver mycket foder och medför både en massiv förstörelse av ekosystem och sönderslagna samhällen.

Inom EU är majoriteten av fiskbestånden överfiskade. Därför drar EU:s fiskeflottor både söderut och mot djupare hav. Följden blir överfiske i utvecklingsländer, följt av export, trots att fisk är källa till livsnödvändigt animaliskt protein för många i fattigdom. Och i djuphaven sker en hård bottentrålning som sargar rika undervattensberg och fångar fiskar med långsam reproduktion.

Läget i svenska hav är knappast bättre. Östersjön är världens mest förorenade hav, övergödningen fortsätter och vissa bestånd fiskas ännu för hårt. Men det finns ändå ljuspunkter. Vissa gifter är förbjudna, havsörnar och sälar är på väg tillbaka, liksom torsken som tack vare begränsat fiske och ett par lyckoår ökat från en historiskt låg nivå. Men för lax, ål och ejder är situationen allvarlig, och trots minskad gödning är algblomningar snarare regel än undantag. I Västerhavet är situationen delvis en annan, men inte mycket bättre – där är torsken alltjämt allvarligt hotad.

INGENSTANS I VÄRLDEN svarar politiken upp mot problemen. Inom eu har förvisso kvoterna skärpts i flera fall men skattebetalarna tvingas subventionera både globalt och regionalt överfiske. Förutom direkta bidrag till fartyg ger skattelättnader för bränsle möjlighet att fortsätta fiska med bränsleslukande och destruktiva fiskemetoder, exempelvis bottentrålning.

Den pågående reformen av EU:s fiskepolitik lär inte räcka långt. EU-kommissionen vill å ena sidan att kvoter verkligen ska svara mot forskarnas bedömningar, men å andra sidan att stora subventioner ska leva kvar. Svenska parlamentariker har överlag varit en positiv kraft i förhandlingarna, men majoriteten medlemsstater strävar bakåt. Inte ens EU-kommissionens nya förslag om förbud mot bottentrålning ­ i känsliga djuphav lär få stöd, såvida inte Sverige och andra länder med rätt synsätt bjuder motstånd.

På hemmaplan har havsmiljöfrågorna varit prioriterade men miljöminister Lena Ek föreslog nyss en dramatisk sänkning av havsmiljöanslaget. Det skedde ytterst eftersom regeringen sänkte miljöbudgeten totalt sett, trots ett stort reformutrymme, men uppenbarligen är havet inte längre prioriterat inom budgetramen. Det slår mot de lokala åtgärderna för att minska övergödningen.

En ännu mer pinsam historia är den dioxinförgiftade svenska laxen och strömmingen. Regeringen har mörkat fakta för eu och vilseleder svenskarna med tal om att rädda surströmmingen. I själva verket finns gott om strömming som klarar de gränsvärden som är satta för att värna hälsan och problemet är främst den förgiftade lax som tusentals svenskar äter. Dioxiner är ett av världens giftigaste ämnen och därför får giftlaxar varken exporteras eller användas som djurfoder. Men i Erlandssons »Matlandet Sverige« finns det inget som hindrar att laxarna äts av barn, en rätt talande ­prioritering.

Hoppet står nu till den allmänna opinionen. Inte för att den ropar efter politiska grepp i form av ekosystemansats, försiktighetsprincip, slopade subventioner, förbud mot destruktiva redskap, vetenskapsbaserade kvoter, hållbart vattenbruk, marina reservat, gödselskatt och en massa annat. Inte för att den självmant minskar konsumtionen av fisk.

Men det är få frågor som vinner så starkt gensvar som att stoppa överfisket och algblomningen, och att avgifta var­dagen och maten. Vi tänker inte låta en enda politiker i landet slippa undan den debatten under resten av mandat­perioden. Hoten mot våra hav måste bytas till ett hopp.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.