JAG GLÖMMER ALDRIG MIN FÖRSTA vår i Sverige. Det var uppe i Norrland. Där fick jag äran att delta i den lokala vårtraditionen kallad ”Jakten på vårblomman”.

I min naiva tro om att vi skulle ha picknick i skogen klädde jag mig fint, packade mat och godsaker och tog på mig mina bästa och finaste skor.

På den tiden bar jag fortfarande slöja, vänta nu, ni kallar det för burka. Kanske för att det påminner er om konservburkar och det låter som något som kan återvinnas.

I Sverige återvinner vi pantburkar men inte människor, vi bör bli bättre på det. Många reagerar negativt på oss tjejer och kvinnor som bär burka, ofta folk pratar med personen bredvid oss, som om vi är inte nåbara. Så här är det även för min väninna som sitter i rullstol, hon säger samma sak.

Så burka och rullstol medför samma sorts utanförskap, och man genomlider samma diskriminering.

Men kom igen nu och bli inte oroliga för oss kvinnor som vandrar gömda i tält. För att få förståelse för oss prova på att sätta påsk- eller julgardinen på era huvuden och sitt ner och blunda en stund… Jag lovar att ni ser att det är samma människa innanför tyget som utanför.

NU VERKAR DET SOM ATT JAG HAR kommit från ämnet och trasslat in mig i burkan.

Hur som helst, om du har varit i skogen i Norrland så vet du nog hur lerigt och blött det är i markerna i april månad.

Det gjorde inte jag. Så du kan förmodligen tänka dig hur jag såg ut efter en stund. Lera från topp till tå. Efter fem timmars oavbruten vandring kom vi äntligen fram till vårt mål. En tre centimeter hög blomma…

Jag pustade ut av lycka, snart skulle vi hem. Men först skulle jag plocka blomjäveln och pressa den i min dagbok, som min första jakttrofé från Norrlands skogar.

Jag böjde mig ner och sträckte ut min hand för att plocka det lilla livet som kostat mig ett par riktigt fina skor.

Tror det eller inte, men jag blev attackerad av tio norrlänningar som alla skrek: Den är fridlyst!

Men det var redan för sent. Blöt och trött, men glad, kom jag hem. Jag hade trots allt klarat mig, och till och med fått med mig blomman som nu pressades i min dagbok.

DETTA VAR MER ÄN TIO ÅR SEDAN, i dag är jag en van skogsvandrare, fortfarande med dåligt lokalsinne, men det behöver jag inte oroa mig för. Ty min fästman Yogi Di Leva har inre kompass både för själens vägar, samt alla skogars villovägar. För min del blir det bara att följa efter hans färggranna kaftan.

Jag har förändrats och utvecklats så mycket sen den dagen jag plockade den fridlysta blomman. Jag har gjort en resa som kan jämföras med Jules Vernes tidsmaskin.

Jag erkänner att jag med tiden blivit en bättre människa eller tja … en mer medveten varelse. I dag skulle jag nästan få hjärtattack om någon högg ner björkträdet på min lilla gård som ligger i Glommersträsk utanför Arvidsjaur.

Tänk om förortsblommorna fick uppleva de magiska svenska fjällens fröjder. Eller Blekinges underbara blomstergårdar och Smålands praktfulla urskog.

Förutom miljömedvetenheten så lider jag av kroniskt dåligt samvete. För min del har det gått så långt att jag förvandlats från vandrade tält till en nitisk och grinig miljönörd.

Jag kan lätt bli ordförande i miljömupparnas intresseförening. Men vem kan få äran att kalla sig för miljömupp?

LÅT MIG BERÄTTA: Miljömuppen kännetecknas ofta av hampaskor, läderimiterat bälte och dataväska från Fjällräven. Samt secondhandkläder, okammat hår, en påse frukt, och naturligtvis gåstavar!

Om miljömuppen inte var så rädd för att förlora sitt sociala nätverk,så skulle han/hon hellre lukta svett än att använda kemiska deodoranter.

Miljömuppen kan ertappas på Ica vid fruktdisken, där han/hon systematiskt befriar inplastade paprikor från en säker död utan syre.

Du kan träffa dem på ekologiska veganresturanger, Govinda i Vasastan och rättvisemärkta hälsokostaffären Goodstore på Söder i Stockholm. I naturreservat och vid den algblommande Östersjön. På biblioteket vid anslagstavlan och på svårtillgängliga miljöstationer.

Miljömuppen är en flashigare och modernare variant av skogsmullen.

Jag träffade en av dem i dag i mitt badrum, jo det är sant. Hon stod rakt fram för mig med sina nyvakna och ifrågasättande ögon. Undersökandes allt jag står för.

Hon skrek högljutt i mitt huvud – du Zinat slösa inte så mycket på kranvattnet, ta inte för mycket toapapper!

Är sminket enbart gjort av naturmineraler? Tänk om det är testat på djur? Varför tänder du lampan? Du måste spara på energin.

Och du … Tänk på framtidens människor, tänk på jordens överlevnad, tänk på globala uppvärmningen, tänk på alla varelser på vår jord, ska du vara en av dem som orsakar världens undergång?!!

Sedan såg jag klart. Miljömuppen i spegeln är JAG.

Mina väninnor anser att jag har blivit snål sen jag har blivit miljömedveten.

DOM KANSKE HAR RÄTT, för jag sparar på världens resurser så gott jag kan. Snål eller miljökämpe? Allt började sen jag gick från att vara invandrare till att bli svensk. Innan dess levde jag ett lugnt flyktingliv i förorten, som inte alls var fyllt med så mycket samvetskval och pollenallergi. Suck, tänk om man kunde bli invandrare igen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.