VAD ÄR DET som gör att indianhövdingar i Amazonas kan recitera paragrafer ur en FN-konvention utantill? Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk från ILO, International Labour Organisation, även känd som ILO 169, tillkom 1989 och har ratificerats av 22 länder. Konventionens krav har också i de flesta fall förts in i nationell lagstiftning. Sverige har inte skrivit under, till skillnad från till exempel Norge och Danmark.

Konventionen slår fast urfolkens mänskliga rättigheter och deras rätt till inflytande över utvecklingen inom deras traditionella landområden. Den har haft stor praktisk och juridisk betydelse i framför allt Latinamerika, där indiangrupper i bland annat Ecuador, Colombia och Brasilien har kunnat hävda sina rättigheter gentemot staten med stöd av denna konvention.

Förra året tillfångatog indianer vid Tapajosfloden i Amazonas några ingenjörer och biologer som arbetade med miljökonsekvensbeskrivningen inför stora dammbyggen i floden. Aktionen utlöste en kraftig militär respons, som i sin tur ledde till att fler indianer tog till vapen. Mundurukufolkets ledare drev frågan till en federal domstol som stoppade militäraktionen. I domslutet hänvisas till ILO-konventionen som ”ställer krav på att mundurukufolket har rätt att i förväg informeras och tillfrågas samt godkänna vidare tekniska studier inför dammbygget”.

Konventionen omfattar 44 paragrafer inom en lång rad områden. De som används flitigast handlar om urfolkens rätt till sina marker. Urfolken skall garanteras äganderätt och nyttjanderätt till sina traditionella områden, vilket är en huvudorsak till att Sverige inte ratificerat. Samerna skulle då få tillgång till stora renbetesområden där de i dag är undanträngda. 

Staterna ska också tillsammans med urfolken skydda och bevara naturen i urfolksområden. En annan viktig princip är den om att urfolk ska tillfrågas om exploateringsprojekt inom deras områden. Deras samtycke ska vara frivilligt, ske på förhand och bygga på ett välinformerat ställningstagande, ”free, prior and informed consent.” 

Anders Friström

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.