NATURSKYDDSFÖRENINGENS EU-valgranskning visar på stora skillnader mellan de svenska EU-parlamentarikerna i graden av politisk aktivitet, möjligheterna att påverka lagstiftningen och i röstningen i femton viktiga miljöfrågor.

– Vår granskning visar att de svenska EU-parlamentarikerna kan göra långt mer på miljöområdet, säger Mikael Karlsson, Naturskyddsföreningens ordförande.

Inom de största politiska grupperna finns det en tydlig samordning inför varje omröstning i parlamentet. Studier har visat att parlamentets ledamöter i hög grad röstar enligt sina gruppers röstlistor och i lägre grad efter nationella preferenser.

Valet till Europaparlamentet är mycket mer ett val av svenska ledamöter till de europeiska grupperna än av svenska partier till parlamentet. En stor del av den viktigaste politiken i Europaparlamentet förs inom de enskilda politiska grupperna, och denna politik är dold och svår att granska.

Den mest inflytelserika rollen en enskild parlamentariker kan ha i ett ärende är som rapportör – den som skriver parlamentsutskottets betänkande och ansvarar för att hantera konflikter som uppstår under arbetet med de lagförslag som parlamentet ska rösta på.

Vår granskning visar att miljöpartisten Carl Schlyter, socialdemokraten Åsa Westlund och kristdemokraten Anders Wijkman är de svenska ledamöter som haft störst inflytande inom miljöområdet. Schlyter har röstat bäst i de miljöfrågor Naturskyddsföreningen granskat och Westlund har varit rapportör i miljöfrågor flest gånger. Även vänsterpartisten Jonas Sjöstedt, som avgick efter halva tiden, fick ansvaret för flera viktiga miljö­rapportörskap. Hans efterträdare Jens Holm har också hållit en tydlig miljöprofil. Centerpartiets Lena Ek driver också miljöfrågor men inte lika konsekvent.

Miljöpartiets Carl Schlyter och socialdemokraten Åsa Westlund toppar betygslistan. Som ledamöter i miljöutskottet har de varit aktiva och haft ett stort inflytande på den europeiska miljöpolitiken, vilket bidragit till en bättre miljö.

SOCIALDEMOKRATERNA ÄR DET största svenska partiet med sina fem mandat i den socialdemokratiska gruppen PSE. Enligt granskningen finns det en tydlig sammanhållning mellan svenska socialdemokrater, där de ibland röstar mot den europeiska gruppens röstlista. Det finns också en uppdelning av ansvarsområden mellan dem, där Westlund fått bära huvudansvaret för miljöpolitiken.

Parlamentariker från Centerpartiet och Folkpartiet ingår i den liberala gruppen ALDE. Lena Ek från Centern är den av svenska liberaler som arbetat mest med miljöfrågor. Av granskningen framkommer dock att hon kompromissat väl mycket i vissa fall och reagerat sent för att försöka ändra på vissa dåliga miljöförslag som uppkommit i hennes utskott.

Vissa av de svenska Europaparlamentarikerna är marginaliserade i sina grupper. Ett exempel är kristdemokraten Lars Wohlin, som röstades in som kandidat för Junilistan men bytte till Kd när han inte placerades högt på Junilistans lista till riksdagsvalet 2006. Granskningen visar att Wohlin varken har en god miljöprofil eller stort inflytande i gruppen, att han inte är aktiv i parlamentet och att han inte röstar till fördel för miljön.

Anders Wijkman, också kristdemokrat som officiellt ingår i den konservativa gruppen EPP-ED går ofta emot sin grupp och driver frågor inofficiellt inom sin grupp och med den liberala gruppen ALDE. Wijkman väljer sin egen väg. Till skillnad från de flesta i sin partigrupp arbetar Wijkman för en tuffare miljöpolitik. Däremot blir han inte så ofta rapportör för viktiga miljöärenden, möjligen för att hans politik skiljer sig från gruppens.

Samtliga fyra moderater sitter också i den konservativa gruppen EPP-ED. Gunnar Hökmark är dessutom den politiska gruppens vice ordförande och har enligt föreningens bedömningar inflytande på gruppens politiska program. Tillsammans med övriga moderater har han jobbat för att farliga kemikalier ska få finnas kvar, även när det finns mindre farliga alternativ. Precis som partikollegorna Christofer Fjellner och Anna Ibrisagic får han tummen ned i valgranskningen. Charlotte Cederschiöld däremot, som är den enda av moderaterna som ibland i miljöfrågor väljer att rösta mot sin grupps röstlistor, får ett högre betyg av Naturskyddsföreningen.

Junilistan, vars medlemmar sitter i den EU-kritiska gruppen Självständighet/Demokrati, har betydligt mindre möjligheter att påverka lagstiftningen än övriga svenska partier. Som ledamöter i Europaparlamentets minsta grupp, med endast 2,8 procent av mandaten, får de också minst antal rapportörskap. Oavsett vilken politisk profil Junilistans parlamentariker har, har de haft mycket svårt att förändra miljölagstiftningen.

– En viktig slutsats av vår granskning är att det finns miljöengagerade politiker på båda sidor om parlamentets mittlinje, säger Mikael Karlsson. För den väljare som sätter miljöfrågorna högst kan valet i stor utsträckning betecknas som ett personval. Det är därför viktigt att studera vad respektive valkandidat prioriterar.

Mikael Karlsson tycker att den som röstar den 7 juni värnar demokratin och kan bidra till ett starkare miljöskydd.

– Parlamentet har stor makt och vad enskilda ledamöter gör har stor betydelse.

Svante Axelsson, Naturskyddsföreningens generalsekreterare önskar också att miljöpolitiken kunde stå över blockpolitiken.

– Att uppnå en hållbar utveckling under nästa årtionde kommer att kräva största engagemang från Europaparlamentets samtliga partigrupper.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.