INRE MONGOLIET I NORRA KINA. Från den dammiga staden Hohhot kör vi de 25 milen genom öknen söderut.
I glesbygden efter Baotou möter vi en traktor som puttrar fram med bonden inbyltad i parkas, huva, skärmmössa och solglasögon. Det är hans skydd mot sanden som virvlar in och lägger sig på asfalten som en symbol för ökenutbredningen. Norr om vägen lurar den väldiga Gobiöknen och på södra sidan Ordosöknen. Bägge erövrar dagligen nytt territorium.

Spridningshastigheten i norr har ökat till det dubbla på trettio år och gjort en fjärdedel av Kina till öken. På 70-talet växte den med ett Öland per år, i dag med ett Gotland. Träd- och gräsplantering över väldiga arealer har givit marginellt resultat. Öknen bankar redan på porten in till elvamiljonstaden Beijing, som sedan 1998 fått utstå åtskilliga sandstormar.

MED I BILEN ÄR BJÖRN LUNDBERG, chef för Svenska Miljöinstitutet (IVL) och hans vattenvårdsexpert Jonas Fejes, gästprofessor hos kineserna. Samt Li Yawei från Inner Mongolia Environmental Science Institute (IMESI) i Hohhot. Fejes och Yawei är projektledare för sjön Wuliangsuhai. Dessa herrar arbetar för svenska biståndspengar med att kartlägga sjöns hälsostatus.

– Redan för 150 år sedan drabbades den här trakten av torka och människorna beordrades ut för att gräva kanaler. Området väster om sjön genomkorsas av 20 000 kanalgrenar för bevattning och 22 000 för dränering, berättar Li Yawei.

Så skapades Hetao Irrigation Area på 6 900 kvadratkilometer, en rektangel större än två Gotland. Dess södra långsida är Gula floden, varifrån sex miljarder kubikmeter vatten pumpas ut per år. De tre städerna Linhe, Wuyuan och Hanghou förorenar med garverier, sprit-, massa- och kemikalieindustrier, och en halv miljon hushåll.

– Sjön är knappt en meter djup i snitt och bottenväxternas djungel hindrar fiskebåtarna att ta sig fram. Konstgödsel och kemikalier tar tillsammans död på sjön. De platser som kallas fish farms på kartan sysslar därför i dag mest med att skörda vass, förklarar Björn Lundberg och pekar på vass utlagd för torkning.

Fosfaterna i sjön överstiger rekommenderad nivå med 400 procent. Hälften av kvävet och 65 procent av den syreförbrukande substansen (COD) kommer från jordbruket. Totalt går 100 ton fosfat, 2 000 ton kväve och 20 000 ton COD ut i Wuliangsuhai varje år. Övergödning och igenväxning har förstört fisket, vassen har blivit huvudnäring. Det skadar också fågellivet som varit mycket rikt. 208 arter har observerats, hälften rastande flyttfåglar.

Från fågeltornet på ön Nan Tianmen ser vi ut över vattenytorna och vassfälten, där allt uppstickande skördats jäms med rotknölarna. Vassen blir massa och papper, kaveldunen mattor och täckningsmaterial, bottenväxterna organiskt gödsel och djurfoder.

Ett tusental kinesiska sjöar har vuxit igen på det här viset för att ris och andra spannmål alltid prioriterats av kineserna. Ibland skulle gamla odlingstraditioner behöva bytas mot modern, långsiktig mark- och vattenanvändning.

– IVLs uppdrag är att ta fram en Master Plan för den framtida skötseln, men viktigt är också att studien inkluderar social och ekonomisk hållbarhet, säger Jonas Fejes och syftar på Sidas önskan om en demokratisk process lokalt. Runt Wuliangsuhai har exempelvis fiskfarmarna alldeles för stor makt. Fattiga bönder utnyttjas för slavlöner.

– En muddring behövs för att öka sjöns djup och cirkulation, öka överlevnaden för fisken och få bort gäddnaten, förklarar Fejes. Mer vatten bör pumpas in för att späda ut salterna och föroreningarna, men det måste ske när Gula floden har högvatten. Reningsverken behöver kompletteras med kemisk fosforutfällning.

Det halvstatliga miljöinstitutet IVL är en av biståndsveteranerna i Sverige när det gäller miljöteknik. IVL har samlat data i fem år om sjön och deras åtgärdsplan hösten 2005 imponerade på Kinas naturvårdsverk Sepa genom sin noggrannhet. De arbetar också på konsultuppdrag för hållbar utveckling i utvalda kinesiska städer.

På väg tillbaka till Hohhot tänker jag på Qingdynastins gigantiska projekt i Hetao: det manuella grävandet av ett fint kapillärsystem över en areal som två Gotland. Samtidigt hur arketypiskt det här har varit för Kina genom årtusenden: dessa monumentala projekt och mobiliseringar av människor. Alltid på bekostnad av naturmiljön.

Hållbar utveckling är att förebygga i stället för att bota och bör involvera alla aktörer i samhället, något som står i diametral motsats till Kinas historiska beteende. De tidiga dynastierna Xia, Shang, Zhou, Han och Tang kalhögg skogen över oändliga arealer för att odla mera spannmål. Under Ming och Qing (1368-1912) accentuerades rovdriften, utsugna jordar blev ofruktbara, varför nya skogar förstördes, översvämningarna blev mer frekventa, jorderosionen ökade och lokalklimatet blev torrare. 1876 dog tretton miljoner människor under en treårig torka. 1888 dog två miljoner människor när Gula floden svämmade över. Traditionen var, och är, att exploatera naturen i enorma kampanjer både i goda och svåra tider.

CENTRALA KINA. Med Land Rover i norra Sichuan kommer vi upp i Minbergen på Tibetplatåns östra kant. Femhundraåriga granar blickar mot öster och den bördiga Sichuansänkan.

– Även skogarna i Minbergen och jättepandorna som lever här är hotade, därför att skogsbolagen styckat sönder tidigare sammanhängande ekosystem. Men regeringen är på vår sida just här, tack vare pandans internationella symbolvärde, säger skogsexperten Zhu Chunquan.

Sida är med och finansierar skogsskyddet här med tre miljoner om året genom Forum Syd. Ett bra exempel på Sidas stöd via enskilda organisationer i Sverige, då dessa i sin tur har en motpart i mottagarlandet – i det här fallet Världsnaturfondens nationella organisation i bägge länderna. På motsvarande sätt har Sida ökat finansieringen för Naturskyddsföreningens samarbeten i u-länder.

– Vi utökar stödet dels till kinesiska organisationer genom ambassadfonden, dels till svenska organisationer med motparter i Kina, säger Jörgen Eriksson på Sida, tidigare miljöattaché på svenska ambassaden i Beijing. Kinesiska myndigheter tillåter enskilda organisationer, NGOs, att verka öppnare nu.

Wang Yongchen, kvinnlig grundare av Green Earth Volunteer, som bland annat initierat trädplantering i Inre Mongoliet och själv fått miljöpris av regeringen tycker att miljöarbetet är lättare i dag.

– Men vi kan inte såra någon makthavare med våra aktioner. Därför kallar vi oss ännu inte NGOs, utan GONGOs, Governmental Non-Governmental Organisations.

Nära Gansuprovinsen träffar vi bönder i byn Taipingou som just börjat plöja sina åkertegar med oxar. Här har Sidapengar finansierat intressanta biogasanläggningar för hushållen. En kvinna i köket skruvar stolt på gasspisen på arbetsbänken. Tekniken går ut på att svinstiornas och människornas avträde samlas i syrefria cementbehållare under markytan. Metangasen som bildas leds in till bostadshusen där den blir bränsle för gasplattorna. Och skogen får växa upp i fred.

Vid ett av Yangtzeflodens högre biflöden klättrar vi med en grupp bybor upp till planteringsområdet Guoyuan som tillhör statliga Nanping State Forest Farm. Männen planterar cypressplantor högt uppe på sluttningen. Yangtzes avrinningsområde drabbades av en översvämningskatastrof 1998 på grund av skogsförstörelsen. Tretusen människor dog. Regeringen stoppade genast all avverkning till 2010 och införde bidrag till bönder som planterar träd i stället för ris på sluttningarna. Jättekampanjen ”Grain for Green” har som mål att återbeskoga en yta större än Sveriges.

I och med marknadsekonomin 1978 ökade avverkningarna med 25 procent redan under åttaårsperioden 1978-86. Det fortsatte hela 1980- och 90-talen och ledde till bland annat Yangtzekatastrofen 1998. Skogen täcker endast 17 procent av Kinas landyta i dag, jämfört med världsgenomsnittet på 27 procent. Räknat per invånare är täckningen 0,12 hektar, en femtedel av det globala medelvärdet. Sichuan har endast kvar en tiondel av provinsens ursprungliga skog.

Alla vet att så snart draken Kina rör sig lämnar den ett ekologiskt fotavtryck i världen runt omkring. Även när draken ligger still, som under avverkningsförbudet, påverkar den omvärldens miljö. Förbudet har inte stillat hungern efter råvara. Ryssland, Sydostasien, västra Stilla havets öar, Kongo och Gabon kalhugger hejvilt för att hinna exportera till Kina under förbudet. Exporten är delvis illegal. En rapport säger att Kinas timmerimport sedan 1998 ökat från fem till femton miljoner kubikmeter och att fyrtio procent är illegalt avverkade. Det är också anmärkningsvärt att en miljon kubik från Ryssland 1997 ökade till nio miljoner 2001.

NÄR VI RESER LÄNGS MINFLODEN nedströms svischar den ena dammen efter den andra förbi och vi räknar till 26 stycken på fyra timmar. Bergen, skogarna och floderna vi besöker ligger alla inom Yangtzeflodens avrinningsområde, en areal som skulle rymma fyra Sverige. Här finns 20 miljoner hektar skog motsvarande 45 procent av Sveriges yta. Själva huvudfloden är 630 mil lång.

Från jättestaden Chongqing tar vi flodbåten sextio mil nedströms ”the mighty Yangtze” till megadammen Three Gorges, vars regleringssjö kommer att täcka hela denna sträcka, lika lång som motorvägen Stockholm-Lund. Yangtze ligger inhöljt i ett ständigt töcken av avdunstat flodvatten och dålig luft. Floden rinner genom gruvdistrikten förbi ramper där lastbilarna tippar kolet som ska transporteras vidare på kolpråmar. Kol är fortfarande källan till mer än två tredjedelar av Kinas energiförbrukning. Kanske kan jättedammen bota en del av kolberoendet med sitt tillskott av energi, motsvarande mer än tio procent av Kinas elbehov eller 50 miljoner ton råkol.

Flodbåten stannar till vid historiska Fengdu, ”andarnas stad”, som faktiskt börjar likna en spökstad eftersom man river hela stadsdelar och flyttar folket till andra sidan floden. Jag har polisen efter mig när jag försöker dokumentera det. Runt 1,5 miljoner människor omflyttas på grund av dammen. Sluttningar vid städerna har belagts med betong för att motstå stranderosion. Varje kubikmeter vatten innehåller 1,2 kilo slam som sedimenterar. 70 procent av industriavloppen och 90 procent av hushållsavloppen är helt orenade. Regeringen kommer inte heller att hinna åtgärda alla kolgruvor och industrier, eller dumpningen som har skett av tiotals miljoner ton fast avfall uppströms dammen.

Efter två dygn kan vi så se Three Gorges Dam med sin 185 meter höga dammvägg av betong. På berget söder om dammen visar utsiktsplattformen och fontänerna att man satsar på turism. Det är världens största vattenkraftmonument, så varför inte förvandla den från miljöbov till sevärd ingenjörskonst?

Kina bygger stenhårt ut sina floder. Av 45 000 vattenkraftdammar i världen finns 20 000 i Kina. Centralt har utlovats 356 nya dammar i landet på kort tid, 105 av dem i Yangtzesystemet. Ekonomisk utveckling kräver mer energi. Ekonomisk blomstring har genom historien orsakat förödelse i Kina.

Kinas huvudfloder har blivit extremt förorenade, de orsakar sjukdomar och kontaminerar odlingar och grödor vid konstbevattning. Vattenbristen tros om femton år ha vuxit till 50 miljarder kubikmeter, tio procent av dagens vattenförbrukning. Ökenutbredningen och vattenbristen i norr har satt fart på ett annat megaprojekt: att leda vatten från Yangtze upp till Beijing och Tianjin, ett superprojekt för en halv triljon kronor!

– Det kommer inte att räcka för att bota vattenbristen, kommenterar Jörgen Eriksson.

FRÅN CHANGSHA FLYGER JAG åter till Beijing. Än en gång störs fotograferandet av luftföroreningarna. Smogen är ett oönskat gråfilter. Sex av världens tio värst luftförorenade städer finns i Kina, och sexton av de tjugo värsta. Beijing är en av dem.

– Sotpartiklar från kolförbränningen och avgaser från bilismen orsakar luftvägssjukdomar, säger Jörgen Eriksson. Det har dock blivit litet bättre sedan man bytt många små anläggningar till ett fåtal stora kraftvärmeverk.

200 av 300 städer i landet klarar inte Världshälsoorganisationens (WHO) gränsvärden för partiklar i luften. Kol orsakar 70 procent av röken över Kina och 90 procent av svaveldioxiden. Det sura svavelregnet påverkar en tredjedel av all jordbruksareal. Skadorna på hälsa, odlingar och skogar kostar mer än 100 miljarder kronor om året.

Den ”nya” källan till dålig luft är bilen. När marknadsekonomin infördes 1978 fanns 1,3 miljoner bilar, 2002 var de 27 miljoner. Skulle kineserna äga bilar i samma utsträckning som man gör i USA skulle det motsvara en miljard bilar, eller 250 miljoner fler än dagens totalt 750 miljoner i hela världen.

Över entrén till den kejserliga Förbjudna Staden i Beijing möter jag Mao Zedongs blick. Hans jätteporträtt tillåts fortfarande kontrollera massornas förehavanden på Himmelska Fridens torg. För miljön var Mao en fullständig katastrof. Kina skulle vara en oövervinnelig stormakt. Det var alltså bra om befolkningen växte. Naturen skulle man ”lära sig förstå för att kunna besegra och göra sig oberoende av”, skrev redan den unge Mao. Inte så konstigt då att Kina är ett ohållbart samhälle.

Under Maos dryga kvartssekel 1949-76 ökade Kinas befolkning med nästan 400 miljoner till totalt 930 miljoner. Hans universallösning var enkel: mera produktion av livsmedel och industrivaror. Alltså: våtmarker och sjöar utdikades, åkrar vallades in, floder pluggades igen av dammar och pumpades ut i odlingarna, torra områden perforerades av bevattningskanaler, skogar förvandlades till åkrar, grödor såddes tätare och djupare, fel och för mycket konstgödsel östes ut.

I byar och städer anlades 600 000 små smältugnar eldade med ved som kostade livet för tio procent av Kinas skogar. Folket beordrades lämna ifrån sig allt från cyklar till kastruller och järnsängar som ”råvara”. Kampanjen var början till städernas fruktansvärda luft, offrad för produkter av usel kvalitet. Maos mål var att producera mer järn än USA. I Beijing byggdes 700 fabriker och 2 000 smältugnar. Enligt Sepas förste chef Qu Geping ökade fabrikerna på två år (1957-59) från 170 000 till 310 000, och 59 000 kolgruvor kom i drift.

Under Maos kulturrevolution (1966-76) hamnade Kina enligt geografen Vaclav Smil i en ”oundviklig ond cirkel” av erosion och missväxt när de kalhuggit skogen och intensivodlat spannmål några år. Under Mao fanns inte heller möjlighet till debatt och vetenskaplig bedömning. Intellektuella upplevdes som hot och sattes i arbete i fabriker och på fälten, såvida de inte fängslades eller avrättades.

Mao Zedongs planekonomi blev ett ekonomiskt misslyckande och en våldtäkt på miljön. Ex-ordföranden måtte ha vänt sig i sin glaskista då efterträdaren Deng Xiaoping kom med ett diametralt motsatt budskap bara två år efter hans död: ”Att bli rik är härligt!” Det var dags för nästa megakampanj: marknadsekonomin! Trots 65 års kommunistisk fostran behövdes inga tvångsåtgärder för att få ut kineserna för att tjäna egna pengar.

– Trettio år efter Mao har Kinas BNP vuxit till en andra plats efter USA, räknad i sammanlagd köpkraft. Ett demokratiskt samhälle öppet för kritik skulle leda till en bättre miljö, men trots marknadsekonomin har ledarna svårt att släppa den gamla centralstyrningen, säger Jörgen Eriksson på Sida.

Denna hybridpolitik har lett till att tidvis de sämsta sidorna av respektive ideologi dominerat utvecklingen. Den allra värsta är miljöförstörelsen. Efter femton års marknadsekonomi hade 25 distrikt tömt ut sina skogsresurser. Efter drygt tjugo år hade användningen av kemisk konstgödning fyrfaldigats. Vattnet i Huaifloden duger i dag inte till vare sig dricksvatten eller fiske, knappt ens till jordbruk och industri.

MEDAN SOLEN SJUNKER MOT horisonten ser jag ut över Beijing från Den Eviga Vårens Paviljong på toppen av Coal Hill. I Den Förbjudna Staden alldeles nedanför berget levde den siste kejsaren Pu Yi. Ur Beihaiparkens grönska i väster sticker den vita dagoban upp. Inväntande kvällen har sevärdheterna svept in sig i stadens mantel av avgaser och koldis. Min upphöjda utsiktspunkt skulle kunna döpas om till Den Eviga Smogens Paviljong.

Det kanske behövs en ny kampanj av välkänt kinesiskt megaformat? Det skulle i så fall vara att beordra de centrala och provinsiella makthavarna man ur huse för att tillskansa sig kunskaper om och strategier för en långsiktigt hållbar utveckling. Världen vill gärna se ett framtidsscenario som skingrar koloset över den gamla kejsarstaden, som räddar floderna, sjöarna och kusterna, bevarar skogarna och den biologiska mångfalden, och som stoppar den destruktiva konsumtionsförändringen. Ett dylikt scenario förutsätter en viljeansträngning av oanade mått, inte bara av Kina och dess ledare, utan också av omvärlden.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.