Distans till välfärden

PORTRÄTTET * Drömmen om ett hållbarare samhälle förde Anneli Nordling till Kambodja. Men egentligen tycker hon att bistånd börjar på hemmaplan - i vars och ens vardag.

ENSTAKA DROPP AR TRUMMAR mot mc-taxins tygtak medan Anneli Nordling gör upp om betalning på det lokala språket khmer. Innan vi hinner in på restaurangen piskar det tropiska regnet ned över Siem Reap i norra Kambodja. Vi visas till ett fint bord med utsikt över den lilla floden.

– Det är en stor omställning att leva här jämfört med Sverige. Men ingen uppoffring. Som västerlänning blir du hela tiden sedd och bemött som överklass, och det känns konstigt när man vill arbeta för en rättvisare resursfördelning, säger Anneli.

Under dagen har vi besökt fiskebyn Kompong Phluk någon mil bort med hus på åtta meter höga styltor. Vattennivån varierar så mycket att husen flyter på vattnet under regnperioden. Den stora sjön Tonle Sap är en del av Mekongs flodbäcken och en av världens mest artrika insjöar, men också ett mycket känsligt ekosystem. Stora dammbyggen uppströms påverkar negativt – bland annat vietnamesiska Yali Falls som Sida bidragit till. Byborna får allt mindre fisk i näten. På sikt kan hela balansen rubbas.

Just dammar är en nyckel till Annelis engagemang.

– Ända sen jag var liten har jag velat åka utomlands och hjälpa fattiga. Jag växte upp i en kristen miljö och mötte många missionärer som berättade om sitt arbete. Men min syn på varför folk är fattiga var nog ganska oproblematiserad.

Bilden nyanserades på Jämshögs folkhögskolas miljö- och rättviselinje i början av 90-talet. Eleverna reste till de stora svenska dammarna och mötte samer som fortfarande stred med Vattenfall om kompensation. Kursen avslutades med en långresa till Indien där Anneli såg liknande konflikter vid det stora dammbygget i Theri.

– En gammal kulturstad som i dag ligger under vatten. Det var första gången jag mötte folk som kämpade mot den så kallade utvecklingen. På alla hus fanns flaggor med ”no dams” och vi fick höra om demonstrationer som slagits ned brutalt av polisen.

Tillbaka i Sverige utbildade sig Anneli till socionom i Östersund, jobbade med autistiska ungdomar och senare som biståndshandläggare för handikappade. Men det internationella engagemanget fanns kvar och sedan hon flyttat till Stockholm 1999 började hon arbeta aktivt inom SNFs dammnätverk. Hon följde med på studieresor till Laos och Kambodja 2000 och 2002, gick kursen Global utveckling vid Södertörns högskola och föreläste inom SNF om ekologiska fotavtryck och strömmande vatten.

NÄR VI TRÄFFAS HAR HON jobbat ett år för paraplyorganisationen Forum Syd i Kambodja. Sida och SNF finansierar tjänsten och huvuduppgiften är en förstudie om svenskt stöd till lokala miljö- och människorättsorganisationer.

– Deras arbete är väldigt viktigt i ett samhälle som Kambodja. De kan föra människors talan och se mer långsiktigt än vad världsbanksfolk och biståndsbyråkrater ofta gör, eller ger sig tid till. Begrepp som utveckling och fattigdomsbekämpning tas lätt för givna, menar hon. Men det är osäkert om inkomster från stora projekt som dammar i Laos verkligen sipprar ned så att de gynnar majoriteten av befolkningen.

– Floderna har livnärt människor i tusentals år. Är det uthållig utveckling att förstöra dem med dammar som i bästa fall håller i hundra år?

Alla vill få det bättre, men att bara exportera utvecklingsmodellen från väst är en logisk omöjlighet.

– Det visar sig allt tydligare att den inte fungerar. Om alla konsumerar så mycket som vi gör räcker klotet inte till på långa vägar.

Därför måste förändringen börja på hemmaplan, enligt Anneli.

– Vi måste förändra våra konsumtionsmönster eftersom det är vi som har råd och möjlighet att göra det. Tänk dig en kambodjan med två timmar att gå till jobbet som lyckas skrapa ihop pengar till en moped. Skulle jag säga till honom att fortsätta gå medan jag åker Land Cruiser?

Under utbildningen i Jämtland såg Anneli hoppfulla svenska exempel. Bygdeföreningar som lyckats vända utflyttningen och skapat framtidstro på lokal nivå.

När kommunen stängt dagis och Konsum lägger ned öppnar man kooperativ och driver vidare affären som förening.

– Det handlar inte om ekologiska drömsamhällen, men alternativ till att alla ska flytta in till storstäderna och springa i ekorrhjulet för att kunna konsumera mer och mer. Att det finns folk som väljer sin egen väg.

KVÄLLEN I SIEM REAP är den sista på en intensiv studieresa med SNFs dammoch tropikskogsnätverk. Tillsammans med Tep Bunnarith från miljöorganisationen Cepa har Anneli ordnat möten med allt ifrån människorättsaktivister i huvudstaden Phnom Penh till bybor långt ute på landsbygden som sett sina byskogar sopas bort av stora gummiplantager. I det krigsdrabbade och fattiga Kambodja är naturresurser lovligt byte för korrupta tjänstemän, militärer och mindre nogräknade utländska företag.

I framtiden vill Anneli jobba i Sverige med internationella frågor, skapa insikt om att hur vi lever faktiskt påverkar världen.

Det behöver inte utesluta ekonomisk tillväxt, menar hon. Men den kan bygga mer på tjänster. Och kanske kan vi köpa färre saker, till priser som bättre motsvarar deras miljöbelastning.

– I den bästa av världar har vi inga ekologiska bananer utan alla bananer kostar lite mer men odlas och transporteras på uthålligt sätt. Vi behöver kanske inte vara det land som äter mest bananer i världen, det kan vara lite av en lyx samtidigt som vi äter mer äpplen …

När hon föreläste i SNFs lokalavdelningar mötte hon människor som lever med minimala ekologiska fotavtryck, i nivå med en thailändares.

– De bor på landet, håller arton grader inomhus året om, hugger ved i skogen och odlar sin potatis själva. Jag beundrar dem, men själv lever jag inte så. För vanliga Svenssons tror jag också att det steget blir för stort.

I stället brukar hon säga att det är okej att vara paradoxal. Bo i Stockholm och handla kläder på H&M, men gärna fråga hur de är tillverkade.

– Man måste kunna tycka att det är fel med prylsamhället och samtidigt ändå kunna åka bil ibland.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Mats Hellmark
Artikeln publicerades i