Bostad värdig en vitrygg

Bostad värdig en vitrygg

Nyskapade lövskogar vid Dalälven ska ge den vitryggiga hackspetten en chans att komma tillbaka. Projektet är ett ovanligt samarbete mellan Naturskyddsföreningen och skogsbolaget Stora Enso.

DÄR ÄR DEN! I en mjuk båge kommer vitryggshonan glidande och landar på en nygjord högstubbe av björk. Hon far runt stammen och letar efter insekter. Så kommer en fågel till och sätter sig på samma stam, ännu en hona. Bingo!

Vi befinner oss i en mycket speciell miljö. Vid Untra utanför Mehedeby har Stora Enso röjt bort alla granar i ett 190 hektar stort område. Här finns nu bara lövträd kvar, mest björk och asp. Havet av svartvita björkstammar utgör en ovanlig syn i dagens skogslandskap. Jag förstår också plötsligt anledningen till vitryggiga hackspettens svartvita teckning. Den är nästan osynlig mot björkstammarna. Många av lövträden har dessutom ringbarkats eller kapats till högstubbar. Allt detta för att skapa optimala förhållanden för de fåglar som satts ut i området av Naturskyddsföreningens projekt vitryggig hackspett. För vitryggar vill ha stående död lövved, full av smaskiga insektslarver.

– Det var en ovanlig order till vår entreprenör, utrota all gran i området! Men det känns bra att göra det ordentligt, då behöver vi inte komma tillbaka på lång tid för att hålla efter granen, säger Samuel Ståhl från Stora Ensos distriktskontor i Tierp.

Skogsmarken här är en grovblockig morän, oländig och svårarbetad. Den femtioåriga granskog som stod här innan var planterad. När trädplantorna sattes en gång i tiden var man tvungen att bära med sig matjord att plantera dem i. Men det är bördigt under ytskiktet och här växer mycket björk. Lövandelen i området var mellan 30 och 90 procent innan uthuggningen av granen. Det var ingen lätt uppgift för maskinföraren att tråckla sig runt alla björkstammar och stenblock för att komma åt varenda gran.

– Ekonomiskt är det ingen större uppoffring, säger Samuel Ståhl. Det uttagna granvirket har betalt själva insatsen. Främst är det intäkterna från framtida skogsgenerationer som vi avstår. Men denna skog ingår i vår frivilliga fsc-avsättning, inom de fem procent som vi ändå ska spara. Först och främst ville vi dock göra en rejäl naturvårdsinsats.

Totalt skapar Stora Enso fem vitryggsskogar i området, med en sammanlagd yta på över 1 100 hektar. Till det kommer Båtfors naturreservat, med sina 800 hektar lövrika sump­skogar, och den närbelägna Färnebofjärdens nationalpark där ett vitryggspar gjorde ett häckningsförsök i somras. Sammantaget är detta det bästa området i landet för att släppa ut vitryggiga hackspettar. Här har de chans att överleva i det fria. Men ett vitryggsrevir kan vara på 100 hektar, så det krävs också stora områden för att få tillbaka en livskraftig stam av arten.

Hackspettsskogarna ägs av »dotterföretaget« Bergvik skog, men förvaltas av Stora Enso. Totalt i Sverige har Bergvik lovat att färdigställa 100 vitryggsskogar i Värmland, Dalarna och vid Dalälven, var och en på minst 100 hektar.

– Det är positivt med en så stor avsättning, säger Kristoffer Stighäll, projektledare för Naturskyddsföreningens arbete med vitryggig hackspett. Det ger realistiska förutsättningar för att vi ska lyckas med att rädda kvar arten i landet.

Ännu är den iordningställda hackspettsskogen lite för ung, med för lite död ved av rätt ålder. Därför stödutfodras de utsatta hackspettarna i början med mjölmask. Det ökar överlevnaden. Stormfällen och ringbarkning kommer dock att snabbt fixa rätt typ av mat.

Ett kvarvarande område med barrskog ska brännas på rot, för att skapa bra förhållanden för vedinsekter, som är mumsig hackspettsmat.

– Vitryggen är en art anpassad till brandområden, säger Kristoffer Stighäll. En skogsbrand ger snabb effekt, inom en vecka är det fullt av insekter i brandens spår.

Men området är inte bara bra för vitryggarna, alla landets hackspettsarter finns i området. I synnerhet gynnas den mindre hackspetten.

Även i Båtfors naturreservat skulle man behöva hugga eller bränna bort gran som smugit sig in. I takt med att kraftverket vid Untra har lett mer vatten genom turbinerna har det blivit mindre vatten i reservatets svämskogar. Detta har gynnat granen, som inte klarar att stå med rötterna i vatten under längre tid.

– Men det är inte så lätt att få gehör för så radikala åtgärder i ett naturreservat, säger Kristoffer Stighäll.

UNDER SOMMAREN 2010 släpptes tio vitryggar ut i området vid Dalälven. Dessa kommer från den avelsanläggning som Naturskyddsföreningen har tillsammans med Nordens ark i Bohuslän. Först sattes de i burar ute i skogen för att vänja sig under någon vecka. Sedan öppnades en lucka till friheten.

Genom att fåglarna stödutfodras med mjölmask vid burarna de första veckorna håller de sig i närheten till att börja med. Det tre burarna öppnades med lite mellanrum, så att de som först tog till vingarna kunde hitta och dejta artfränder i närheten.

– Målet är naturligtvis att få till en parbildning i området. Därför är det viktigt att fåglarna hittar varandra. Släpper man alla på en gång är det risk att de bara flyger i väg och sen tappar bort varandra, säger Kristoffer Stighäll.

När vi tittar till fåglarna för detta reportage under senhösten finns minst fyra individer kvar i området. Under vintern sätter ornitologer ut talg till hackspettarna.

Årsöverlevnaden för vilda vitryggar är cirka 30-35 procent. 2010 häckade fyra par vitryggar i hela landet. Ett par i Norrbotten var vilda, flera av de övriga är utsatta fåglar från Nordens ark.

Det är intressant att jämföra med situationen i Finland som hade som minst 15 par. Där finns nu minst 100 par vitryggar. Biotoprestaureringar har gett mycket goda resultat. Men i Finland är också björk det bäst betalda virket till möbelproduktion och det finns därför en betydande lövskogsodling i landet. Finland har också bara hälften av våra viltstammar, vilket gör det mycket lättare att föryngra lövskog. Man kan till och med se tvåskiktade lövskogar med gammal björk och unga rönnar och aspar under. Det finns knappast i Sverige, där betestrycket från älgstammen är högt på allt lövsly, i synnerhet rönn, sälg och asp som är älgens favoritföda.

– Det finländska exemplet ger hopp, säger Kristoffer Stighäll, det är lättare att öka stammen av en art som fortfarande finns kvar, än att få tillbaka en art som är helt försvunnen.

Avelsanläggningen har fyra häckande par som i genomsnitt producerar tre ungar var. Det ger möjlighet att sätta ut 10-12 fåglar varje år. I naturen häckar vitryggar helst högt uppe i gamla aspar eller björkhögstubbar, där de hackar ut sitt bohål i den mjuka veden, ett nytt för varje år.

Vitryggsskogarna vid Dalälven har kommit till genom ett långvarigt samarbete mellan Naturskyddsföreningen, Stora Enso, Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen i Uppland och Upplands ornitologiska förening. Skogsbolaget har fått hjälp med att välja ut lämpliga områden att arbeta i.

– Det har varit ett kul samarbete, säger Samuel Ståhl, utan Kristoffers och andras expertis hade det varit svårt att göra rätt. Storleken på det här projektet är också spännande.

Bergvik skog ska nu, enligt Samuel Ståhl, försöka höja lövandelen generellt på sina marker. Det är en lärdom från samarbetet kring vitryggarna vid Dalälven.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Anders Friström
Artikeln publicerades i