Skjut, gräv, tig! Jakten på rovdjurshatet

Jaktbrottshärvan som under hösten rullades upp i Norrbotten har kallats Sveriges största. Fem män åtalades för att ha dödat fyra björnar, tre lodjur och en järv under tortyrliknande former. I Luleå tingsrätt visades en film som en av gärningsmännen spelat in. Ett lodjur som snarats och hissats upp i ett träd kämpar för sitt liv.

Brutaliteten skapade rubriker. Men härvan illustrerade också svårigheten att bestraffa illegal jakt. Utredningen var stor, dyr och bevisningen vilade tungt på telefonavlyssning.

– Jaktbrott sker i skogen och det finns inga målsägande. Utredningarna bygger på att vi får använda hemliga tvångsmedel, annars kommer vi aldrig åt det. Det råder en stark tystnadskultur runt den här typen av brott, säger miljöåklagare Åse Schoultz.

En fråga som delvis drunknade i uppståndelsen kring rättegången var motivet. Varför dödades rovdjuren? Och varför så utstuderat grymma jaktmetoder?

Ingen av de dömda männen vill låta sig intervjuas.

– Vi får inte gehör från myndigheterna, säger en av dem kort innan han avböjer.

Robert Öhman, sektionschef för polisens underrättelseverksamhet i polisregion Nord, anser att det finns två former av tjuvjakt. Den ena är ekonomiskt motiverad. Den andra – som prövades i Luleå tingsrätt – kan närmast liknas vid hatbrott mot djur.

– Det är någon form av kulturarv. Man genuint hatar de stora rovdjuren och tar alla möjligheter man kan att döda dem, säger han.

– Det är ingen fara! Hon är snäll, ropar Nils Björklund när en av gårdens hundar stormar mot gästerna.

Två saker slår omedelbart den som besöker den pensionerade polischefen i Våmhus, 15 kilometer norr om Mora. Jaktintresset och kärleken till hundarna.

– Allt det här är från Alaska. Förutom brunbjörnen där som är skjuten i Rättvik, säger han och pekar på en vägg proppfull av jakttroféer.

Vid entrén till arbetsrummet sitter ett inramat porträtt. Det är 1970-tal och Nils Björklund är stilig i polisuniform och polisonger. Han sitter på huk med armen över tjänstehunden.

– Cesar hette den här. Den tog jag både rånare och hittade folk i laviner med. Vi levde ihop 24 timmar om dygnet.

Nils Björklund är fortfarande omgiven av hundar. Men han jagar inte längre med dem.

– Det är en jävla upplevelse när vargen sliter sönder din hund. Jag hörde den ge ståndskall men när jag kom fram fanns bara huvudet kvar. Den hette Tass. En jävla fin jämthund.

Sedan pensionen har han engagerat sig i vargmotståndet och är i dag ordförande för Folkaktionen ny rovdjurspolitik i Dalarna. Föreningen har enligt egen uppgift över

18 000 medlemmar och ett enkelt budskap: Vargen och människan kan inte samexistera.

– I Alaska har jag hört vargen yla. Det har varit fantastiskt. I vildmarken är den en tillgång, men vi har ingen vildmark här. Vissa saker går inte ihop helt enkelt. Men det ligger inget varghat i botten på något vis, säger Nils Björklund.

Samtidigt svämmar vargmotståndarnas kanaler i sociala medier över av inlägg som är svåra att beskriva som annat än hatiska. Tonen är ofta hätsk och udden riktad mot distanserade politiker och naiva storstadsbor. Det är olyckligt, men också en logisk följd av att landsbygdens problem inte tas på allvar anser Nils Björklund.

– Det tystas ner. Våra lokala journalister ringer till mig och säger att de inte får skriva om problemen vargen orsakar.

Ingen homogen grupp

Vargmotståndarna är ingen homogen grupp. Snarare är det fråga om en ideologisk miljö som sträcker sig från de stora jägarorganisationerna, över enfrågerörelser som Folkaktionen, till de vänskapsnätverk som är beredda att begå grova jaktbrott för att utrota vargen. Den pensionerade polisen Nils Björklund är avgjort emot att ta lagen i egna händer.

– ”Skjut, gräv, tig”, säger folk. Men en ung människa som har familj kan inte ge sig in på sånt tok. Och det säger jag till dem. Vi ska gå den politiska vägen.

Samtidigt anser han att landsbygden är maktlös i en fråga som påverkar människors liv, och att maktlösheten kan föda desperation.

– Det har blivit politik av vargen. Det har blivit landsbygd mot stad. Vi mot dem.

Enligt vargmotståndarna handlar storstädernas mer positiva inställning till varg om att befolkningen inte själv haft den runt husknuten. De som försvarar vargen hävdar i stället att vargmotståndet är ideologiskt. Enligt forskningen har bägge rätt.

Statsvetaren Max Eriksson på Umeå universitet har studerat hur attityderna till varg förändrats från 2004–2014. Under mätperioden ökade antalet vargar i Sverige. Samtidigt ökade vargmotståndet på landsbygden, där över 40 procent nu vill se färre vargar, medan det i storstäderna låg stilla runt 20 procent.

– Direkt erfarenhet av varg spelar in och gör att du blir mer negativ. Samtidigt finns tecken på att det också är en identitetsfråga. Det är bara 3–5 procent av svenskarna som har direkt erfarenhet av varg, men vargpolitiken ses som någonting som görs mot landsbygdsbefolkningen av någon annan. Då blir vargmotståndet en missnöjesyttring, säger Max Eriksson.

Han beskriver vargfrågan som en symbolfråga genom vilken individer kan kanalisera ett mer generellt politisk missnöje. Den som har låg tillit till de offentliga institutionerna är mer benägen att ha starkt negativa åsikter om varg. Upplevelsen av politisk maktlöshet påverkar i samma riktning.

– Om du är missnöjd med hur samhället fungerar i övrigt blir du mer polariserad i vargfrågan.

Vid köksbordet i Våmhus räcker Nils Björklund över en stencilerad kopia av Rapport från Projekt Varg från 1976. Naturskyddsföreningens arbetsgrupp Projektet hade det ambitiösa målet att återinplantera varg i Skandinavien, men 1980 sa Naturvårdsverket nej till att finansiera insatsen.

Nils Björklund menar att dessa planer ändå genomfördes. I lönndom.

– Vi är till 100 procent övertygade om att vargen kommit in i Sverige på konstgjord väg. Det finns ingen möjlighet för en varg att gå genom Finland och Lappland ner hit, då hade samerna sett den. Det finns vittnesmål från folk som sett släpvagnar och burar med varg i, men det här har tystats ned helt och hållet, säger han.

”Den där gamla konspirationsteorin”

Leif Öster suckar tungt.

– Den där gamla konspirationsteorin.

Utöver skogsägare och jägare sedan barnsben är han ordförande i Jägareförbundets krets Folkärna. Men han kommer inte att ställa upp för omval. Jägarkåren, förklarar han, har blivit en ekokammare där ogrundade skrönor om vargens farlighet frodas. I stället för att mana till eftertanke eldar jägarorganisationerna på utvecklingen.

– Det finns väldigt många jägare som utan förbehåll accepterar alla rovdjur. Men de är tysta i debatten för man vill inte förstöra stämningen i jaktlaget eller vid middagsbordet. Så fundamentalistisk kan jägarsekten vara.

Leif Öster säger att en minoritet av jägarna vill utrota alla rovdjur, men att vargen intar en särställning.

–  Björnen, som sover under stora delar av jaktsäsongen, är betydligt mer accepterad. Den konkurrerar inte om bytet. Och den tar inte jakthundar.

– Om man släpper en aggressiv älghund i ett vargområde så söker den upp vargen eller tvärtom. Och vargen är en mördarmaskin, säger Leif Öster.

Hans lösning är enkel. Och skulle få blodet att koka hos många i jägarkåren.

– Kloka hundägare byter jaktform till att gå med hunden i band i stället för att springa lös. Eller så stannar hunden hemma.

Människors oro ska tas på allvar, säger Leif Öster. Men debatten borde baseras på fakta, och jägarorganisationerna borde bli bättre på att markera mot lagbrott.

Under licensjakten 2018 får 22 vargar fällas i fem län. Men i Värmland blev jakten mindre än planerat. Av den tidigare flocken i Vimyrenreviret fanns bara två vargar kvar när jakten tog sin början. Hur stor är den illegala jakten på varg?

– Ja, man får nog säga att den är mycket omfattande. I 30–50 procent av fallen är det illegal jakt som ligger bakom att vargar dör. 10–20 procent av populationen faller offer för illegal jakt varje år säger Olof Liberg på Sveriges lantbruksuniversitets vargforskningsprojekt Skandulv.

Översatt i antal individer innebär det att uppemot 70 vargar dödas illegalt varje år. Och att tjuvjakt är den enskilt största dödsorsaken för svenska vargar.

Länsstyrelsen i Dalarna uppskattar att det finns 80–90 vargar i länet. Det borde innebära att 8–18 individer varje år dödas illegalt, men från myndigheten är beskedet ett annat.

– Vi kan bara svara för de konstaterade fallen och de senaste åren har vi konstaterat ett till två per år, säger Lena Berg, rovdjurshandläggare på Länsstyrelsen.

Siffrorna stämmer inte överens med forskningens. Finns det ett mörkertal, vargar som försvinner utan känd dödsorsak?

– Det har vi svårt att svara på. Det är en fråga för forskningen att titta på så det kan inte jag kommentera.

Kanske är Lena Bergs ovilja att kommentera förståelig. Ingen vågar gå ut med namn, men på naturvårdsenheten vittnar flera anställda om att ledningens direktiv är att mörkertalet ska lämnas utanför.

– Bara att uttala sig om fakta har blivit så kontroversiellt att uttalandet kanske måste gå genom en chef, säger en källa.

– Vi har tiotals vargar som försvinner varje år men det ska vi inte gå ut med, säger en annan.

Jonas Bergman, chef på länsstyrelsens viltfunktion, förnekar bestämt att myndigheten mörkar tjuvjaktens omfattning.

– Det är helt fel. Det enda vi hänvisar till är att när man förklarar statistik så måste man titta på om antalet fall har ökat eller om andelen ökat. Vi har haft fall där man har uttryckt sig något luddigt och så har det misstolkats.

Instruerar ni era anställda att inte berätta om sina observationer?

– Den instruktion som finns är väl att när man pratar om försvunna vargar eller försvunna rovdjur så måste man nämna att de dör av andra anledningar också. De drunknar, de blir sparkade av älgar, de dödar varandra, de blir påkörda och de kan dö av sjukdomar. Allt det är ett mörkertal, det går inte att bara säga att all dödlighet är illegal jakt.

En som inte förvånas över de anonyma vittnesmålen är Mats Rapp, mångårig naturbevakare på länsstyrelsen i Dalarna och tidigare ordförande för Svenska rovdjursföreningen.

– Det är typiskt, säger han.

I dag är Mats Rapp pensionär. Men när han 2011, baserat på egna sammanställningar, slog larm om att den illegala jakten ökade var han alltjämt anställd hos myndigheten.

– Du skulle bara veta vad jag fick stryk på länsstyrelsen. Både myndigheten och landshövdingen tog avstånd, men jag sade bara sanningen.

LÄS MER Sveriges Natur följde med Mats Rapp på vargspårning 2008

Internt talar personal på naturvårds­enheten i dag om ”det svarta hålet”, ett område som omfattar Västerdalarna och delar av Värmland som helt tömts på varg.

– Det är en duktig städpatrull där, säger Mats Rapp. Länsstyrelsen ska ju informera om det här, men det finns chefer som inte vill ha med det att göra. De har själva kopplingar till jägarorganisationerna.

Den beskrivningen stämmer åtminstone in på Jonas Bergman, som gick till länsstyrelsen från en tjänst som jaktvårdskonsulent på Jägareförbundet. På frågan om fler chefer har kopplingar till organiserade jaktintressen kommer svaret snabbt:

– Det är för mig en ganska irrelevant fråga.

Många dimensioner

Det rovdjurshat som får sitt yttersta uttryck i den illegala jakten har många dimensioner. Politiskt missnöje, konspirationsteorier och ledande befattningshavare som väljer att tona ned omfattningen.

På gården i Våmhus står en varg i trä med texten Den grå terroristen.

– Den är ju lite tokig för det är ju inte vargens fel, säger Nils Björklund. Den är ju ett rovdjur och den försvarar sitt revir.

Kanske kan samma impuls också förklara det passionerade rovdjurshatet. Vargmotstånd som ett sätt att försvara den egna livsmiljön mot inkräktare. Ibland genom intresseorganisationer. Ibland genom att, liksom vargen, attackera för att döda.

Fotnot:

Vargen och Sverige

• Under det tidiga 1800-talet började vargstammen minska kraftigt till följd av intensiv jakt. Under 1900-talets första hälft betalades statliga skottpengar på varg. 1966 fridlystes vargen.
• Dagens vargstam härstammar från fem vargar som invandrade från den finskryska populationen. 1983 registrerades den första valpkullen hos ett vargpar i Värmland.
• Enligt Naturvårdsverkets siffror från inventeringsperioden 2016/17 finns omkring 355 vargar i Sverige och totalt 430 i Skandinavien.
  2009 beslutade regeringen att vargstammen skulle begränsas till 210 individer. Följande år infördes licensjakt på varg för att ”öka acceptansen” för rovdjurspolitiken. Naturskyddsföreningen lämnade in ett formellt klagomål till EU-kommissionen som ansåg att Sverige bröt mot unionens art- och habitatdirektiv. Under åren 2012–2014 stoppades jakten helt eller delvis.
• För licensjakten 2018 har länsstyrelserna beslutat om att 22 vargar får fällas i fem län.
• Under 2016 registrerade Viltskadecenter på SLU att 252 får och ett nö­tdjur dödats i vargattacker.
• 2016 dödade varg 12 och skadade 10 hundar, uppger Viltskadecenter. Som jämförelse dödades eller skadades 130 hundar av vildsvin och 378 i trafiken samma år, enligt försäkringsbolaget Agria.