Analys: Är spelet över för klimatet nu?

Larmen om klimathoten mot vår värld duggar tätt. Förra året var det varmaste året som uppmätts sedan mätningarna började på 1880-talet och i slutet på året dominerade nyheten att temperaturen i Arktis var tjugo grader varmare än normalt. Även om de globala utsläppskurvorna börjar plana ut slog nybilsförsäljningen rekord igen förra året och passagerarantalet på Arlanda nådde nya toppnoteringar – en ökning med sju procent. Nu är dessutom en klimatförnekare president i världens mäktigaste land. Det är onekligen lätt att känna sig lite uppgiven. Är det dags att kasta in handduken?

De temperaturer som uppmättes 2016 ger oss redan en genomsnittlig uppvärmning på drygt en grad i snitt över land och hav. Enligt Parisavtalet från hösten 2015 är målet att vi ska kunna hålla världens uppvärmning långt under 2°C, med ambitionen att den ska stanna vid 1,5°C. Det var ett krav från de sårbaraste länderna, däribland Bangladesh och många önationer. I dessa områden märks klimatförändringarna påtagligt redan nu.

– Om vi förändrar klimatet kanske en halv grad är det ingen fara, för då har man ändå kvar samma jämviktsläge. Men kommer man alltför långt därifrån finns en risk att det börjar röra sig mot ett nytt jämviktsläge, säger meteorologen Pär Holmgren.

Läs om var du hittar rätt fakta om klimatet

Han förklarar att det är detta som brukar kallas självförstärkande återkopplingar eller tipping points. När en sådan har passerats är det svårt att förutse vad som kommer att hända och effekterna kan vara helt irreversibla. Det är svårt att avgöra förrän efteråt om dramatiska systemförändringar som dem vi ser i Arktis nu är en självförstärkande återkoppling.

Kevin Anderson, professor i klimat och energi och för närvarande gästprofessor vid Uppsala universitet, förklarar att i FN-panelen IPCC:s klimatmodeller för olika utsläppsnivåer har dessa återkopplingar inte fullständigt inkluderats, vilket innebär en stor osäkerhet eftersom de kommer att försämra situationen ytterligare.

– Däremot har vartenda IPCC-scenario för två graders uppvärmning förutsatt att vi kommer att kunna använda oss av storskalig koldioxidlagring, teknik som ännu inte finns. Så vi är fullt villiga att acceptera osäkerhetsfaktorer som gör det lättare att hantera klimatförändringarna, men däremot inte osäkerhetsfaktorer som försvårar för oss, säger han.

Ekosystem drabbas

Redan vid en engradig uppvärmning drabbas vissa känsliga ekosystem hårt. Det ser vi redan i dag med döende korallrev och ett smältande Arktis. Likaså ser vi redan nu allt fler extrema väderhändelser, som värmeböljor, häftiga regn och översvämningar, något som kommer att bli allt vanligare vid en tvågradig uppvärmning. En ökad havstemperatur kommer att resultera i ännu fler extrema väderhändelser och en höjd havsnivå som kommer att drabba världens kustområden hårt.

Läs vårt bildreportage om Arktis och isavsmältningen

Om uppvärmningen skulle tillåtas nå 4°C har vi en värld med översvämmade kuststäder, globalt hotad matsäkerhet med svält som följd, torra områden som blir torrare medan våta blir våtare, oöverträffade värmeböljor i vissa regioner, stegrande vattenbrist, tropiska cykloner och oåterkallelig förlust av biologisk mångfald. Framför allt kommer en fyra grader varmare värld vara så olik den vi lever i nu att vi kommer att ha svårt att anpassa oss till den.

Koldioxidhalten i atmosfären går stadigt uppåt och kommer under våren sannolikt att passera 410 ppm (miljondelar). James Hansen, en av världens främsta klimatforskare och tidigare chef för NASA Goddard Institute for Space Studies, hävdar att vi mot slutet av det här århundradet behöver stabilisera mängden koldioxid till 350 ppm för att undvika alltför stora konsekvenser för världens klimatsystem. Det innebär att vi inte bara drastiskt måste minska våra utsläpp utan även utveckla tekniker som ger oss negativa utsläpp. Det är något som redan görs i liten skala inom jordbruk och skogsbruk för att binda kol.

Johan Kuylenstierna, vd för Stockholm Environment Institute (SEI), tycker inte att det är dags att kasta in handduken ännu.

– Nej, definitivt inte. Det är ju dessutom en ganska meningslös slutsats. Det vi ser nu är tecken på väldigt snabba förändringar som är en kombination av människans påverkan och en hel del naturliga faktorer. Men att säga att det är kört tror jag inte alls på. Det finns anledning att vara optimistisk, säger Johan Kuylenstierna.

Omställning inom energisektorn

VI STÅR inför en brytpunkt. Trots att det finns politiska krafter som kan driva frågan åt fel håll finns det stor kraft i den omställning som håller på att ske inom bland annat energisektorn, utveckling av teknik för hållbara städer och internationell samverkan som kan underlätta bra systemlösningar. Den nya drivkraften är snarare än hotet om klimatförändringar i stället nya företagsidéer, nya affärsmodeller, nya möjligheter att skapa jobb. Det har vänt från att man undviker något som är illa till att bli en drivkraft till att skapa något som är positivt.

– När vi ser så drastiska förändringar och samtidigt fantastiska möjligheter, så gäller det att inte låsa fast sig i alltför snäva ideologiska gränser. Nu handlar det om att vara öppen för hur man kan hitta lösningar, säger Johan Kuylenstierna.