Med kajak på valarnas hav

Med kajak på valarnas hav

Knölvalarna har lagt om sina vandringsvanor och en ny upplevelse har blivit möjlig vid norska kusten: Att PADDLA KAJAK mitt ibland några av våra största medvarelser och känna deras utandningsånga i ansiktet.

Nordnorsk polarskymning. Det är mitt på dagen men solen har slutat gå upp och själva ljuset sprider skugga omkring sig. Fjorden är mörkgrå med iskalla vågor. Fjällen tittar allvarsamt ner över oss. Är det verkligen en bra idé att ge sig ut på valarnas hav i kajak?

En bit ut syns späckhuggarnas skarpa ryggfenor som patrullerande jättehajar. Och någonstans därute finns knölvalarna, 40-tons kolosser som kan suga in sin egen vikt i sill och vatten. I en enda munöppning.

Om man fortsätter rakt norrut från Sveriges nordspets kommer man till havet, och där ligger Tromsø. Precis utanför ligger Kaldfjord, som betyder ”den kalla fjorden”. Här är vi, och det är nu eller aldrig. En av världens tyngsta naturupplevelser är inom räckhåll. Det finns ingen återvändo. Bara att kliva ut på hala, kantiga stenar, sätta rumpan i sittbrunnen och kränga på kapellet med stela fingrar. Hela havets fukt fyller luften som ett dimmigt dis, men under ytan är sikten glasklar. Det är som att glida ut över ett stort akvarium med havsanemoner och biffiga sjöstjärnor.

Det tar en stund att hitta vågrytmen i höfterna men när man väl har fått in den flyter kajaken inte längre på havet, utan i det. En späckhuggarhanne med bruten ryggfena styr rakt emot oss och dyker elegant ner på några meters håll. Den verkar inte ha något emot besökare i sitt hav.

Norge3

Gränserna suddas ut

Luften är mjuk att andas. Fukten i våtdräktsvantarna börjar bli varm och gränserna suddas ut mellan hav och hud, luft och vatten, val och människa. När den första knölvalsryggen dyker upp ett par kajaklängder bort känns det självklart. En dov utandning ekar som bastoner genom magen och faller över ansiktet som ett fuktigt fiskdoftande moln. Späckhuggarna känns plötsligt små, och ljudet av deras utblås har inte alls samma djup. Just utandningsljudet är det mest omskakande. Som om en människa kom upp efter att ha hållit andan länge, men oänd-ligt mycket dovare. Det ger en aning om den väldiga rymden i lungorna hos en 15 meter lång varelse.

Nu händer något som känns bekant från alla filmer om knölval. Sillen börjar hoppa, det skummar och bubblar i en cirkel med några meters radie. Knölvalarna har vallat ihop sillen långt nerifrån djupen och driver dem uppåt. Två meter vidöppna munnar spränger vattenytan med ett tungt frustande. Som om väldiga flyttblock sköts upp ur en undervattenskrater. Huvudknölarna är knaggliga av havstulpaner. När de dyker ner igen och lyfter stjärtfenan syns det att även den är övervuxen som en klippa.

Fredrik Broms har kartlagt omkring 600 olika individer med kameran som redskap.

Just knölvalarnas vana att vinka farväl med stjärten är grunden för valforskaren Fredrik Broms arbete. Han är svensk men bor i Tromsø sedan tio år. På helt rätt plats i helt rätt tid.

– För bara fem år sedan såg man väldigt sällan knölvalar här. Tysfjord, 20 mil söderut, blev känt på 90-talet för att sillstimmen gick in i fjorden om hösten, och i deras spår följde späckhuggarna. Men de stora massorna övergav Tysfjord, berättar Fredrik Broms.

På något outgrundligt sätt kom myriader av sillar överens om att nu är det fjordarna utanför Tromsø som gäller på senhösten. Plötsligt kokade havet här av sill och med sillen följde valarna. När de första knölvalarna dök upp 2010 var det något helt nytt. Så nära norska kusten har de inte gått sedan 1800-talet. Nu kan man titta nära på jättarna som annars lever ett hemlighetsfullt liv på de stora öppna haven. De fyra senaste vintrarna har Fredrik Broms kartlagt omkring 600 olika individer här, med kameran som redskap.

Vi får följa med honom ut på jobbet i en liten skumpig motorbåt. Han sitter i fören och skyddar sitt halvmeterlånga objektiv under jackan från salta vågor som hela tiden sköljer över båten.

– Där! Ropar Fredrik och pekar mot ett utandningsmoln som hänger i luften på andra sidan fjorden.

Snabbt dit över stompiga vågor, sedan får båten ligga still. Först kommer den dova utandningen, sedan ryggfenan och när den har försvunnit ner kommer vinkningen med stjärten. Det är då Fredriks kamera smattrar. Varje stjärt har sitt eget unika mönster och det är med bilder på dem som man kan identifiera enskilda valar och kartlägga hur de vandrar över världshaven. Fredrik har byggt upp en nordnorsk knölvals-katalog och jämför den mot andra kataloger i hopp om att hitta samma individer.

Norskt ansvar

Såvitt man vet finns det bara två platser dit alla knölvalar i vår del av Atlanten simmar när de ska föda ungar och sedan para sig igen. Den ena är i Västindien och den andra är vid Kap Verde utanför Västafrika. Tidigare trodde man att alla nordöstatlantiska valar simmade till Västindien, men Fredriks forskning visar att en del av dem väljer Kap Verde. De valar som möts här och samarbetar i sillfisket kan alltså höra till skilda stammar.

Hur det än är tar vandringen till kalvningsområdena bara ett par månader. Resten av tiden tillbringar valarna nästan helt i norska vatten.

– Det ger Norge ett större förvaltningsansvar för arten än någon hade insett tidigare, säger Fredrik.

Ingen annanstans kan knölvalarna äta sig så tjocka på sill. Späcklagret räcker för hela resan söderut, när de inte äter något på flera månader.

Sillen ligger som en 50–100 meter djup undervattensflod. Den ringlar sig fram flera kilometer i fjorden, berättar Fredrik.

På 1960- och 70-talet var sillbeståndet i norska havet överfiskat ner till en spillra, men efter fiskestopp 1972 har det återhämtat sig väl. Knölvalarna har också kommit tillbaka sedan jakten förbjöds 1955.

Men även om sillen och knölvalen har ökat känner Fredrik Broms inget lugn. Enligt många experter står ekosystemet i norska havet inför en nära kollaps. Kanske flyttar sillen norrut för att havsvattnet blir varmare. Så är det med makrillen, som har ökat explosionsartat och hela tiden förflyttar sina positioner norrut och konkurrerar med sillen.

Även många arktiska djurplankton förflyttar sig obönhörligt norrut och ersätts av sydligare plankton, som inte alls mättar fiskar och sjöfåglar lika bra. Förändringarna har redan fått enorma konsekvenser. Många av Arktis fågelberg står tysta och tomma.

Även valarna känner av direkt om sillen magrar och fettsnåla plankton breder ut sig. Allt hänger samman. Fredrik började sin bana som planktonforskare eftersom han förundrades över alltings beroende av vartannat.

– Jag är inte så intresserad av en art utan av ekosystem och hur energin flödar.

Njuta av livet

Knölvalar som vallar floden av sill upp mot ytan är kanske havets mest pedagogiska exempel på hur energin flödar mellan det minsta och det största. På alla sidor rullar väldiga ryggfenor genom vågorna. Havet har aldrig känts så levande.

När vi tror att vi har sett allt ställer sig en val vertikalt upp, snurrar ett varv i luften och faller med ett gigantiskt magplask tillbaka. Varför de gör så vet ingen. Kanske börjar de imponera på varandra redan nu, inför sommarens parbildning i tropikerna. Eller kanske handlar det om att göra sig av med havstulpaner och alger som lossnar i det stora plasket. Men den rådande teorin bland Fredrik Broms forskarkollegor är att det varken har att göra med reproduktion eller energiförflyttningar i ekosystemet. Det handlar helt enkelt om att njuta av livet.

Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram